Eliot
1949
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ELIOT
Av docenten K.-G. HILDEBRAND
l EN hyllningsvolym till T. S. Eliots sextioårsdag i fjol medverkade bland andra ett par av hans äldre vänner, folk som känt
honom, när han var mindre berömd. De kalla honom helt nonchalant för Tom och måste väl därmed på vördsam poetisk ungdom
verka ungefär som övervintrade dubröder till Beda Venerabilis.
En av dem berättar, hur han och den snillrika författarinnan Virginia Woolf förr i världen brukade driva litet med sin berömde
vän. Det berodde inte på att de misskände hans geni. De funno
det tvärtom löjligt och en smula chockerande, att gåvor sådana
som hans – genius, in its rarest form – kunde förenas med vardagliga svagheter, inte minst med en genomförd prudentlighet i
tal och väsen.
Det är inte utan att Eliots verk och berömmelse här och var
kunna ge samma intryck. Det oerhörda, det som är ingenting annat
likt, bryter sig mot ett visst pedantiskt, man ville nästan säga
filisteraktigt drag, hos mästaren eller hos hans beundrare.
Så känner man det t. ex. ibland inför Eliots essayer. Några av
dem äro storartade alltigenom. Andra, särskilt sådana som handla
om samhällsfrågor ur kristen synpunkt, äro aktningsvärda men
uppriktigt sagt rätt banala. Nästan alla ge ett starkt intryck av
Eliots formidabla allmänbildning och erbjuda saklig upplysning
av intresse. Men man läser dem i en oroad, på en gång konfunderad och förväntansfull sinnesstämning. Man vet att förr eller
senare skall, helt plötsligt, den vederhäftiga men en aning sömngivande lunken brytas: det sobra eliotska språket skall ett ögonblick pressas ihop till en formulering eller en bild, som är i släkt
med hans bästa lyrik och därmed också värd mer än hundra essayer.
Utan tvivel skulle Eliot själv finna den sinnesstämningen klandervärd: hans essayer äro bildande och solida alltigenom, och han
har menat att folk skall läsa dem av intresse för ämnet. Men det
hjälps inte att essayens huvuddel är vin ordinaire och den plötsligt geniala formeln är stänk av en elysisk dryck. Man blir på
något sätt generad över att se de två sakerna blandas.
I själva den eliotska poesin finns väl också en del som irriterar
59
-,
K.-G. Hildebrand
på det viset, eller kan göra det om man tar det för allvarligt; inte
minst gäller det inslaget av lärt snobberi. Eliots grundläggande
storverk, The Waste Land, är genomvävt av anspelningar på ting,
som han själv mer eller mindre yrkesmässigt har råkat studera.
Han har låtit övertala sig att förse verket med noter, ungefär
som en akademisk avhandling. Noterna meddela någon gång självklara ting och någon gång randanmärkningar utan stort samband med det hela – även i det fallet påminns man om en avhandling – men utan tvivel ge de också viktiga anvisningar.
Lärda uttolkare ha gett bevis på hur mycket fin och fördjupad
lyrisk insikt som kan knytas an till dem. Faran med hela systemet är emellertid, att troskyldiga läsare kunna tro själva puzzlet
vara huvudsaken. Det poetiska studiets första villkor blir då att
man hittar rätt i facit, och poesien blir förbjuden mark för den,
vilken inte som Eliot läst just fransk litteratur och indisk filosofi, elisabethansk lyrik och valda områden av religionshistorien.
Man tänker med förfäran på vad som skulle ske, om utmärkt lyrik i större utsträckning skreves av professorer i t. ex. nationalekonomi, maskinlära eller farmakodynamik med farmakognosi.
I själva verket behöver väl inte skaldernas lärdom betraktas alltför seriöst – hur stor den än är, så är det inte den som gör dem
till skalder. Gunnar Ekelöf, som är en lärd man och en stor diktare, säger något i det sammanhanget tänkvärt i »En bok om poesi:>
(1947). Han retas helt vänskapligt med en annan svensk diktare,
som gett ut en av sina dikter med egenhändig kommentar. Ekelöf
finner detta begripligt, men anser också att det kan binda läsaren. »Den lämnade provkartan på associationer» blir ändå, menar
han »bara ett förslag, som kanske visar sig helt eller delvis oanvändbart för många läsare, alldeles frånsett att det hela kommer
att behöva revision om några år, då vissa associationsföljder hunnit bli inaktuella eller kanske rent av störande för dikten. Tiderna
förändras och dikterna med dem.» Detta gäller väl all dikt. Och
Eliot är väl – så vägröjare och stilförnyare han är – inte helt
oskyldig till att frågan om den enda rätta korsordslösningen ibland
får oproportionerlig vikt.
Till sist finns det väl också i Eliots åsikter – även i de konservativa och högkyrkliga åsikter han numera förfäktar- en del
som hör mera ihop med hans förträfflighet eller hans snobberi än
med det stora, det oerhörda hos honom; så kan det i varje fall se
ut, om man håller sig till den förnuftiga yttersidan, prosaversionen så att säga. Hans varningar för att i reformiver och världs- 60
Eliot
förbättrarnit glömma de djupare frågorna må vara aldrig så berättigade – i utkanterna av hans förkunnelse få de en helt liten
bismak. Det är som om kampen mot yttre nöd inte vore fin nog,
om den inte först hade satts in i ett snyggt och välordnat filosofiskt system. En radikal yrkesbroder har sagt, att det i Eliots verk
finns för litet av »sympati för de hungriga och betryckta», för
litet respekt för den vardagliga strävan att ge folk bättre materiella villkor. Något ligger det i den kritiken.
Mot sådan bakgrund kunde man nu fråga sig – och har väl
ibland också gjort det – om inte det kyrkliga hos Eliot, liksom
det allmänt traditionsbevarande, mest skulle höra till han pittoreska små egenheter, utan avgörande vikt i saken. I Sverige får
sådan undran en oavsedd ironisk kommentar av förhållanden som
inte Eliot rår för. Vi äro här i landet inte så förtrogna med engelskt
kyrkoliv, och en arrglokatolik ter sig därför i Sverige som någonting alldeles särskilt originellt. Man vet inte vart en sådan person
egentligen hör. Och sen folk nu vant sig av med att göra Eliot
till romersk katolik, kan man på aktade ställen (så t. ex. i den nya
upplagan av Svensk Uppslagsbok) läsa, att han ett visst år övergick till »den arrglokatolska kyrkan». Vare sig detta är ett excentriskt- för ett uppslagsverk mycket olämpligt – sätt att betitla
The Church of England eller ett uttryck för föreställningen att
arrglokatolikerna skulle ha något eget kyrkosamfund, så blir den
instinktiva verkan densamma: man får känslan att det rör något
mycket märkvärdigt och udda, som väl då heller inte kan betyda
så mycket. Att det gäller en av de mycket viktiga strömningarna
i engelskt kulturliv, en väsentlig riktning inom ett av världens
märkligaste kyrkosamfund, det behöver tydligen påpekas. För
Eliots del gäller det ju också i verkligheten väsentliga ting, kanske de mest väsentliga.
Men det betydande i hans gärning ligger naturligtvis inte däri
att han skulle vara en större kulturfilosof eller en lärdare humanist än andra utan däri att han har gett diktens, den konstnärliga
formens befrielse åt sådant som längtade att befrias. De förtretliga utanverken ha här nämnts vid namn, därför att de ibland
kunna förvirra. Lämnar man dem, så befinner man sig snart på
helig mark.
I den förut omtalade samlingsvolymen har Kathleen Raine, en
fin kvinnlig lyriker, hyllat Eliot med ett par sidor som äro utomordentliga. Hon talar där om vad Eliots förtvivlade dikter, dikterna från det skede som mynnar ut i The W aste Lnnd och The
61
K.-G. Hildebrand
Hollow Men, verkligen kunde betyda. Hon håller därvid klart fast,
vad som är diktens egentliga uppgift. »Alla som ha levat i Londons ’öde land’ kan, antar jag, minnas det särskilda tillfälle, då
de läste T. S. Eliots dikter för första gången, och en upplevelse av
aktuell verklighet, vilken dittills saknat namn och form, plötsligt
fick tydlig och förklarad gestalt.» Det viktiga med denna del av
Eliots diktning är naturligtvis inte den lärda konstigheten eller
det tankespel han sätter i gång hos läsaren. Det är just detta, att
hans sönderbrutna och ändå exakta form var den rätta för att
uttrycka en elementär upplevelse: känslan av ångest och meningslöshet.
Det kan väl sägas, att diktens motsatsställningar mellan förr
och nu äro präglade av en viss historisk romantik. Det djupaste
i dess förtvivlan gäller kanske inte så mycket det särskilda eländet i vårt särskilda kulturläge. Snarare är det en tidlös klagan
från den tillvaro, som alltid hotas av förvissning och där det levande alltid är på väg att trampas ned. Men Eliot fann sin egen
tids ord för den ångestkänslan.
Och för att återvända till Kathleen Raine, så påminner hon om
inte bara att konstaterandet av bitter sanning i sig självt kan vara
en sorts befrielse, utan också att det eliotska konstaterandet i
själva sin art förutsätter en verklighet, en jämförelsepunkt, som
står utanför förvirringen. Det positiva sägs inte ut, kanske var
det inte ens medvetet; men det är närvarande.
Detta positiva får gestalt i Eliots senare, medvetet kristna diktning. Den skildrar inte någon form av idyllisk, halvt osann trygghet, till vilken han flytt från olösta problem. Räckvidden av hans
budskap kommer inte heller fram, då han på nykter prosa utlägger den anglikanska traditionen och prisar Englands kyrka
för dess säkra balans och dess väl avvägda form. Hos diktaren
Eliot är det fråga om större ting.
Vad som plågat honom i Det öde Landet är mindre lidandet
självt än dess brist på värdighet och mening. Han kunde såtillvida ha instämt i ett par välkända rader ur en amerikansk dikt:
not that they serve, but have no gods to serve,
not that they die, but that they die like sheep …
Vad Eliot sätter mot den sortens ting är inte en dröm om
ringare lidande. Det är det kristna dramat självt, ett drama med
djupare djup – ty begrepp som synd och förtappelse få ju en
mening först mot bakgrunden av himmel och salighet – men
62
Eliot
också med brantare höjder. Den smärta som där finns skiljer sig
från smärtan i The Waste Ltmd därigenom att den har en mening.
Man ser det i två av Eliots bästa dikter, två dikter som väl
stå ungefär vid gränsen till hans kristna diktarskede; de kommo
1927-28. Det är Journey of the Magi och A Song for Simeon. Den
gamle Simeons sång uttrycker inte en snäll gammal mans reflexioner inför en nyfödd barnunge. Dess kärnpunkt är, i full överensstämmelse med bibeltexten, Simeons förutsägelse av det svärd som
skall gå genom Marias själ. Han anar det sönderslitande och fruktansvärda i den nya verklighet, som har kommit till jorden. Det
är därför han längtar att dö.
Inte martyriet för mig, inte tankens och bönens extas,
inte det slutliga skådandet.
Ge mig din frid
(och ett svärd skall gå genom ditt hjärta,
ditt också).
Jag är trött av mitt eget liv och av deras liv som skall komma,
jag dör i min egen död och i deras död som skall komma.
Låt din tjänare gå hädan,
sedan han sett din frälsning.
Dikten om The Magi, de vise männen, är inbyggd i den engelska
traditionens sammanhang; dess första rader äro hämtade ur en
tidig 1600-talspredikan, av biskop Lancelot Andrewes, som Eliot
skrivit en lärd essay om. Men också här uttrycks det kristna budskapets väldighet i en sorts inverterad form, inte så att där talas
om dess tröstande makt utan så att det pekas på dess farlighet
och besvär; man är mycket långt borta från de gamla engelska
julsångerna. Kungarna från östern ha sett någon, som nyss var
född. Men de ha också upplevat en död, sin gamla verklighets död.
De ha vänt hem till sina riken, och dessa ha blivit dem främmande.
Enheten i deras liv är sprängd, och folken omkring dem framstå som hedniska, främmande folk. Också kungarna längta till
döden, som Simeon.
Den stora botdikten Askonsdag (1930) har då mera av direkt uttalad frälsningshunger. Men denna ställs inför en sträv andens
verklighet. Det är ingen tillfällighet, att genom dess underbara
femte sats går omkvädet från improperierna, gammaltestamentligt
men av gammalt förbundet med passionstidens hårda fakta –
))mitt folk, vad har jag gjort mot digh I det kyrkliga krönikespelet The Rock – som ställer ett den andliga traditionens London mot förnekelsens och arbetslöshetens ödeland (1934) – är det
5- 493441 Svensk Tidskrift 1949 63
K.-G. Hildebrand
djupaste motivet inte ett tal om kristen enhetskultur utan förkunnelsen av någonting svårare, mera upprörande:
Och Människosonen blev inte korsfäst en gång för alla,
martyrernas blod blev inte utgjutet en gång för alla,
helgonens liv blev inte offrat en gång för alla.
Människosonen blir alltid korsfäst,
och det skall finnas martyrer och helgon …
Och om templet skall rivas ned,
så måste vi först bygga ett tempel.
Kyrkan är fjärran och motbjudande för människor: »she is tender where they would be hard, and ha1’Cl where they would be soft».
Eliots stora dramatiska verk – om det nu iir dramatiskt –
Murder in the Cathedral är ägnat martyriet; ämnet hade sin aktualitet på 1930-talet. Men dess kärna är varken den aktuella syftningen eller erinran om ett stort kyrkohistoriskt minne. Inte heller är det fråga om litterär kristendomspropaganda, av det slag
som den samtidiga grupprörelsen var med om att framkalla. Eliot
vill inte demonstrera hur mycket lättare vardagskonflikterna bli
lösta genom kristendomen. I martyriet har han sökt den kristna
verklighet som står inför världens olösliga konflikter och vars
seger på jordiskt språk heter nederlag.
Det är en bestämd sida av kristendomen han här för fram –
hårt och schematiskt, kunde man tycka, med mera av linjestränghet än av spontant överflödande kärlek. Men genom sin koncentration har han verkligen kunnat ge konstens uttryck åt insikten,
att en kristen totalsyn är någonting annorlunda beskaffat, någonting med högre valv och djupare innebörd än tillvaron i Det öde
Landet. Det är en majestätisk och farlig Gud Eliot förkunnar.
Kvinnorna i den stora slutkören bekänna, hur Guds kärlek skrämmer dem mer än livets förskräckelser.
Den verklighet som Eliot här avgränsar bjuder rening och försoning, men på en brant väg. I den julpredikan som Eliot låter
ärkebiskopen Thomas Becket hålla kort innan han blir dräpt, sammanföres alldeles som i dikten om de tre vise männen födelse och
död, begynnelse och slut: Barnets födelse är minnesvärd, men bara
därför att man i den minns också det lidande och den död, vartill barnet var bestämt. I Thomas’ självuppgörelse kring martyriet ligger dramats egentliga spänning; här smnmanförs månggestaltad kristen erfarenhet, inte minst de stora mystikernas erfarenhet, i en tillspetsad bild av kravet att inte söka sitt, att
uppge sitt jag och sin strävan inför Gud. Hela kyrkans historia
64
Eliot
får till sist sin särskilda sanktion, inte i kyrkligt samhällsbyggande,
gärning – som också har sin förtjänst – men i martyrernas tillvaro. The Church of England byggs här in i den världsomfattande
helheten, den som når från Iona, munkmissionärernas och martyrernas ö vid Skottlands västkust, till »döden i öknen, bönen på
glömda platser, vid den brutna kejsarkolonnen». (Kanske är det
typiskt för vår ringa kontakt med engelskt kyrkoliv att Vennbergs
och Lindegrens utmärkta översättning av Murder in the Cathedral
har flyttat »the coast of Iona» till ett mera exotiskt »Joniens
kust».)
The Waste Land och Murder in the Cathedral äro på sätt och
vis akter i samma enhetliga skådespel: det ena verket ger relief
åt det andra. Först mot bakgrunden av The WasteLand anar man
spännvidden i en kristen livskonception. Först mot bakgrunden
av det kristna martyrdramat fattar man på fullt allvar det futila,
det ovärdiga i den tillvaro som Eliot har gisslat. Som en av de
stora engelska katedralerna – som Canterbury eller Durham –
lyfter sig det kristna tankebygget
l\fed sina Fyra kvartetter har Eliot redovisat en fortsatt brottning, nu helt invärtes, med sina grundläggande motiv: tid och
tidlöshet, ångest och rening. Vad han där ger är underbart som
dikt och lyfts till slut mot en ljus klarhet, men däremellan präglas det av vånda och kamp. I ett som helhet ypperligt företal till
den svenska upplagan av Kvartetterna har en av översättarna
bekänt sin lättnad över att Eliot tydligen, trots sin kristna övertygelse, har »undgått faran att slå sig till ro». Detta beror väl i
Eliots fall just på att han har trängt tillräckligt långt in i den
äktkristna traditionen: dess väsen är al~tid rörelse, inte orörlighet.
Dess största bärare visa det.
Då Eliots kristna dikt har plats för motsatser, beror det också
på att han verkligen tänkt igenom den kristna diktens problem.
Han menar- t. ex. i den förträffliga uppsatsen Religion and Literature — att den kristne diktaren inte bara skall behandla en
speciell, särskilt »kristlig» och presentabel del av verkligheten.
Han skall behandla det hela, med den kristna sanningens bedömningsgrund på djupet men utan att ideligen springa omkring med
tumstock och räknesticka. Den omedvetna kristna influensen är
viktigare än medvetna agitatoriska syften. Mörker, tvivel och
kamp måste vidgås och genomlevas i dikten, eftersom de faktiskt
existera i den värld, över vilken till sist Gud råder. Man kan här
också påminna om hur Eliot i sin litteraturkritik finner somliga
65
’t- .f
f
K.-G. Hildebrand
författares tvivel mer »religiöst» än deras konventionellt betygade
tro; så är det t. ex. i hans studie över Tennyson.
Både det djupaste hos Eliot och ett och annat av det som stö-
ter tillbaka hänger nog till sist samman med just det som – i
en mycket allmän mening, utan att tanken behöver dröja vid
speciella kyrkosamfund – kan kallas det katolska hos honom. I
all sin oro, allt sitt sökande, kan han känna sig alldeles viss om
att det omkring alltsammans finns ett fast ramverk i Kyrkans
tradition, med dennas kärleksfullt uttryckta och ändå till sist
mycket bestämda innehåll. Om sedan diktaren själv, för sin personliga del, står på höjd med traditionen, det är en helt annan
fråga, men den kan ställas så att säga inom en ram av förtröstan.
En mera inbiten protestant kan nog ibland – särskilt i prosaversionerna – finna Eliots förtröstan väl arkitektonisk. Vad den
tänker sig som förkunnat av Kyrkan och bestående över de enskilda andarnas vånda är ett högvälvt, liksom avslutat bygge,
medan man utifrån en annan tradition hellre ville tala om en
enda brinnande punkt- den visserligen fast- i en tillvaro, som
inte för övrigt behöver ha skönjbar enhetlig mening. Eliots lärotyp bidrar till att man hos honom ibland kan törna emot sådant
som blir dogmatiskt, på sätt och vis obarmhärtigt.
Men å andra sidan: samhörigheten med djup kyrklig tradition
medför att diktaren inte ett ögonblick behöver känna sig så att
säga som Guds advokat. Han har i stället ett säkert ryggstöd;
därför kan han dess lättare och dess mer oförskräckt förena den
moderna diktens hänsynslöshet, i sak och form, med sitt kristna
syfte. Det är Eliots verkliga landvinning, och om han sen ibland
ter sig litet dogmatisk och oförstående mot författare av annat
slag, så är det av ringa vikt i jämförelse med detta. Han är en
av de riktiga kristna diktarna. Det är inte bara blasfemiskt, om
man just här påminner om hans ständiga kontakt med Dante.
Eliots syn på den kristna traditionen kan naturligtvis vara en
allmän påminnelse om att traditionssinne, kontakt med det förgångna, kan betyda annat än livlöshet och förstelning. I sin djupaste form kan det innebära sinne för en mera beständig, men
därför inte mindre spännande livsdramatik än den som är instängd i nuets frågeställningar. Naturligtvis kunde Eliot – den
verklige Eliot, Diktaren – i det avseendet stå som förebild för ett
konservativt sinnelag över huvud. Men det är ingen ofarlig förebild. Visst inspirerar han. Men han bränner också. Han rannsakar. Inga nät fånga honom.
66
Av docenten K.-G. HILDEBRAND
l EN hyllningsvolym till T. S. Eliots sextioårsdag i fjol medverkade bland andra ett par av hans äldre vänner, folk som känt
honom, när han var mindre berömd. De kalla honom helt nonchalant för Tom och måste väl därmed på vördsam poetisk ungdom
verka ungefär som övervintrade dubröder till Beda Venerabilis.
En av dem berättar, hur han och den snillrika författarinnan Virginia Woolf förr i världen brukade driva litet med sin berömde
vän. Det berodde inte på att de misskände hans geni. De funno
det tvärtom löjligt och en smula chockerande, att gåvor sådana
som hans – genius, in its rarest form – kunde förenas med vardagliga svagheter, inte minst med en genomförd prudentlighet i
tal och väsen.
Det är inte utan att Eliots verk och berömmelse här och var
kunna ge samma intryck. Det oerhörda, det som är ingenting annat
likt, bryter sig mot ett visst pedantiskt, man ville nästan säga
filisteraktigt drag, hos mästaren eller hos hans beundrare.
Så känner man det t. ex. ibland inför Eliots essayer. Några av
dem äro storartade alltigenom. Andra, särskilt sådana som handla
om samhällsfrågor ur kristen synpunkt, äro aktningsvärda men
uppriktigt sagt rätt banala. Nästan alla ge ett starkt intryck av
Eliots formidabla allmänbildning och erbjuda saklig upplysning
av intresse. Men man läser dem i en oroad, på en gång konfunderad och förväntansfull sinnesstämning. Man vet att förr eller
senare skall, helt plötsligt, den vederhäftiga men en aning sömngivande lunken brytas: det sobra eliotska språket skall ett ögonblick pressas ihop till en formulering eller en bild, som är i släkt
med hans bästa lyrik och därmed också värd mer än hundra essayer.
Utan tvivel skulle Eliot själv finna den sinnesstämningen klandervärd: hans essayer äro bildande och solida alltigenom, och han
har menat att folk skall läsa dem av intresse för ämnet. Men det
hjälps inte att essayens huvuddel är vin ordinaire och den plötsligt geniala formeln är stänk av en elysisk dryck. Man blir på
något sätt generad över att se de två sakerna blandas.
I själva den eliotska poesin finns väl också en del som irriterar
59
-,
K.-G. Hildebrand
på det viset, eller kan göra det om man tar det för allvarligt; inte
minst gäller det inslaget av lärt snobberi. Eliots grundläggande
storverk, The Waste Land, är genomvävt av anspelningar på ting,
som han själv mer eller mindre yrkesmässigt har råkat studera.
Han har låtit övertala sig att förse verket med noter, ungefär
som en akademisk avhandling. Noterna meddela någon gång självklara ting och någon gång randanmärkningar utan stort samband med det hela – även i det fallet påminns man om en avhandling – men utan tvivel ge de också viktiga anvisningar.
Lärda uttolkare ha gett bevis på hur mycket fin och fördjupad
lyrisk insikt som kan knytas an till dem. Faran med hela systemet är emellertid, att troskyldiga läsare kunna tro själva puzzlet
vara huvudsaken. Det poetiska studiets första villkor blir då att
man hittar rätt i facit, och poesien blir förbjuden mark för den,
vilken inte som Eliot läst just fransk litteratur och indisk filosofi, elisabethansk lyrik och valda områden av religionshistorien.
Man tänker med förfäran på vad som skulle ske, om utmärkt lyrik i större utsträckning skreves av professorer i t. ex. nationalekonomi, maskinlära eller farmakodynamik med farmakognosi.
I själva verket behöver väl inte skaldernas lärdom betraktas alltför seriöst – hur stor den än är, så är det inte den som gör dem
till skalder. Gunnar Ekelöf, som är en lärd man och en stor diktare, säger något i det sammanhanget tänkvärt i »En bok om poesi:>
(1947). Han retas helt vänskapligt med en annan svensk diktare,
som gett ut en av sina dikter med egenhändig kommentar. Ekelöf
finner detta begripligt, men anser också att det kan binda läsaren. »Den lämnade provkartan på associationer» blir ändå, menar
han »bara ett förslag, som kanske visar sig helt eller delvis oanvändbart för många läsare, alldeles frånsett att det hela kommer
att behöva revision om några år, då vissa associationsföljder hunnit bli inaktuella eller kanske rent av störande för dikten. Tiderna
förändras och dikterna med dem.» Detta gäller väl all dikt. Och
Eliot är väl – så vägröjare och stilförnyare han är – inte helt
oskyldig till att frågan om den enda rätta korsordslösningen ibland
får oproportionerlig vikt.
Till sist finns det väl också i Eliots åsikter – även i de konservativa och högkyrkliga åsikter han numera förfäktar- en del
som hör mera ihop med hans förträfflighet eller hans snobberi än
med det stora, det oerhörda hos honom; så kan det i varje fall se
ut, om man håller sig till den förnuftiga yttersidan, prosaversionen så att säga. Hans varningar för att i reformiver och världs- 60
Eliot
förbättrarnit glömma de djupare frågorna må vara aldrig så berättigade – i utkanterna av hans förkunnelse få de en helt liten
bismak. Det är som om kampen mot yttre nöd inte vore fin nog,
om den inte först hade satts in i ett snyggt och välordnat filosofiskt system. En radikal yrkesbroder har sagt, att det i Eliots verk
finns för litet av »sympati för de hungriga och betryckta», för
litet respekt för den vardagliga strävan att ge folk bättre materiella villkor. Något ligger det i den kritiken.
Mot sådan bakgrund kunde man nu fråga sig – och har väl
ibland också gjort det – om inte det kyrkliga hos Eliot, liksom
det allmänt traditionsbevarande, mest skulle höra till han pittoreska små egenheter, utan avgörande vikt i saken. I Sverige får
sådan undran en oavsedd ironisk kommentar av förhållanden som
inte Eliot rår för. Vi äro här i landet inte så förtrogna med engelskt
kyrkoliv, och en arrglokatolik ter sig därför i Sverige som någonting alldeles särskilt originellt. Man vet inte vart en sådan person
egentligen hör. Och sen folk nu vant sig av med att göra Eliot
till romersk katolik, kan man på aktade ställen (så t. ex. i den nya
upplagan av Svensk Uppslagsbok) läsa, att han ett visst år övergick till »den arrglokatolska kyrkan». Vare sig detta är ett excentriskt- för ett uppslagsverk mycket olämpligt – sätt att betitla
The Church of England eller ett uttryck för föreställningen att
arrglokatolikerna skulle ha något eget kyrkosamfund, så blir den
instinktiva verkan densamma: man får känslan att det rör något
mycket märkvärdigt och udda, som väl då heller inte kan betyda
så mycket. Att det gäller en av de mycket viktiga strömningarna
i engelskt kulturliv, en väsentlig riktning inom ett av världens
märkligaste kyrkosamfund, det behöver tydligen påpekas. För
Eliots del gäller det ju också i verkligheten väsentliga ting, kanske de mest väsentliga.
Men det betydande i hans gärning ligger naturligtvis inte däri
att han skulle vara en större kulturfilosof eller en lärdare humanist än andra utan däri att han har gett diktens, den konstnärliga
formens befrielse åt sådant som längtade att befrias. De förtretliga utanverken ha här nämnts vid namn, därför att de ibland
kunna förvirra. Lämnar man dem, så befinner man sig snart på
helig mark.
I den förut omtalade samlingsvolymen har Kathleen Raine, en
fin kvinnlig lyriker, hyllat Eliot med ett par sidor som äro utomordentliga. Hon talar där om vad Eliots förtvivlade dikter, dikterna från det skede som mynnar ut i The W aste Lnnd och The
61
K.-G. Hildebrand
Hollow Men, verkligen kunde betyda. Hon håller därvid klart fast,
vad som är diktens egentliga uppgift. »Alla som ha levat i Londons ’öde land’ kan, antar jag, minnas det särskilda tillfälle, då
de läste T. S. Eliots dikter för första gången, och en upplevelse av
aktuell verklighet, vilken dittills saknat namn och form, plötsligt
fick tydlig och förklarad gestalt.» Det viktiga med denna del av
Eliots diktning är naturligtvis inte den lärda konstigheten eller
det tankespel han sätter i gång hos läsaren. Det är just detta, att
hans sönderbrutna och ändå exakta form var den rätta för att
uttrycka en elementär upplevelse: känslan av ångest och meningslöshet.
Det kan väl sägas, att diktens motsatsställningar mellan förr
och nu äro präglade av en viss historisk romantik. Det djupaste
i dess förtvivlan gäller kanske inte så mycket det särskilda eländet i vårt särskilda kulturläge. Snarare är det en tidlös klagan
från den tillvaro, som alltid hotas av förvissning och där det levande alltid är på väg att trampas ned. Men Eliot fann sin egen
tids ord för den ångestkänslan.
Och för att återvända till Kathleen Raine, så påminner hon om
inte bara att konstaterandet av bitter sanning i sig självt kan vara
en sorts befrielse, utan också att det eliotska konstaterandet i
själva sin art förutsätter en verklighet, en jämförelsepunkt, som
står utanför förvirringen. Det positiva sägs inte ut, kanske var
det inte ens medvetet; men det är närvarande.
Detta positiva får gestalt i Eliots senare, medvetet kristna diktning. Den skildrar inte någon form av idyllisk, halvt osann trygghet, till vilken han flytt från olösta problem. Räckvidden av hans
budskap kommer inte heller fram, då han på nykter prosa utlägger den anglikanska traditionen och prisar Englands kyrka
för dess säkra balans och dess väl avvägda form. Hos diktaren
Eliot är det fråga om större ting.
Vad som plågat honom i Det öde Landet är mindre lidandet
självt än dess brist på värdighet och mening. Han kunde såtillvida ha instämt i ett par välkända rader ur en amerikansk dikt:
not that they serve, but have no gods to serve,
not that they die, but that they die like sheep …
Vad Eliot sätter mot den sortens ting är inte en dröm om
ringare lidande. Det är det kristna dramat självt, ett drama med
djupare djup – ty begrepp som synd och förtappelse få ju en
mening först mot bakgrunden av himmel och salighet – men
62
Eliot
också med brantare höjder. Den smärta som där finns skiljer sig
från smärtan i The Waste Ltmd därigenom att den har en mening.
Man ser det i två av Eliots bästa dikter, två dikter som väl
stå ungefär vid gränsen till hans kristna diktarskede; de kommo
1927-28. Det är Journey of the Magi och A Song for Simeon. Den
gamle Simeons sång uttrycker inte en snäll gammal mans reflexioner inför en nyfödd barnunge. Dess kärnpunkt är, i full överensstämmelse med bibeltexten, Simeons förutsägelse av det svärd som
skall gå genom Marias själ. Han anar det sönderslitande och fruktansvärda i den nya verklighet, som har kommit till jorden. Det
är därför han längtar att dö.
Inte martyriet för mig, inte tankens och bönens extas,
inte det slutliga skådandet.
Ge mig din frid
(och ett svärd skall gå genom ditt hjärta,
ditt också).
Jag är trött av mitt eget liv och av deras liv som skall komma,
jag dör i min egen död och i deras död som skall komma.
Låt din tjänare gå hädan,
sedan han sett din frälsning.
Dikten om The Magi, de vise männen, är inbyggd i den engelska
traditionens sammanhang; dess första rader äro hämtade ur en
tidig 1600-talspredikan, av biskop Lancelot Andrewes, som Eliot
skrivit en lärd essay om. Men också här uttrycks det kristna budskapets väldighet i en sorts inverterad form, inte så att där talas
om dess tröstande makt utan så att det pekas på dess farlighet
och besvär; man är mycket långt borta från de gamla engelska
julsångerna. Kungarna från östern ha sett någon, som nyss var
född. Men de ha också upplevat en död, sin gamla verklighets död.
De ha vänt hem till sina riken, och dessa ha blivit dem främmande.
Enheten i deras liv är sprängd, och folken omkring dem framstå som hedniska, främmande folk. Också kungarna längta till
döden, som Simeon.
Den stora botdikten Askonsdag (1930) har då mera av direkt uttalad frälsningshunger. Men denna ställs inför en sträv andens
verklighet. Det är ingen tillfällighet, att genom dess underbara
femte sats går omkvädet från improperierna, gammaltestamentligt
men av gammalt förbundet med passionstidens hårda fakta –
))mitt folk, vad har jag gjort mot digh I det kyrkliga krönikespelet The Rock – som ställer ett den andliga traditionens London mot förnekelsens och arbetslöshetens ödeland (1934) – är det
5- 493441 Svensk Tidskrift 1949 63
K.-G. Hildebrand
djupaste motivet inte ett tal om kristen enhetskultur utan förkunnelsen av någonting svårare, mera upprörande:
Och Människosonen blev inte korsfäst en gång för alla,
martyrernas blod blev inte utgjutet en gång för alla,
helgonens liv blev inte offrat en gång för alla.
Människosonen blir alltid korsfäst,
och det skall finnas martyrer och helgon …
Och om templet skall rivas ned,
så måste vi först bygga ett tempel.
Kyrkan är fjärran och motbjudande för människor: »she is tender where they would be hard, and ha1’Cl where they would be soft».
Eliots stora dramatiska verk – om det nu iir dramatiskt –
Murder in the Cathedral är ägnat martyriet; ämnet hade sin aktualitet på 1930-talet. Men dess kärna är varken den aktuella syftningen eller erinran om ett stort kyrkohistoriskt minne. Inte heller är det fråga om litterär kristendomspropaganda, av det slag
som den samtidiga grupprörelsen var med om att framkalla. Eliot
vill inte demonstrera hur mycket lättare vardagskonflikterna bli
lösta genom kristendomen. I martyriet har han sökt den kristna
verklighet som står inför världens olösliga konflikter och vars
seger på jordiskt språk heter nederlag.
Det är en bestämd sida av kristendomen han här för fram –
hårt och schematiskt, kunde man tycka, med mera av linjestränghet än av spontant överflödande kärlek. Men genom sin koncentration har han verkligen kunnat ge konstens uttryck åt insikten,
att en kristen totalsyn är någonting annorlunda beskaffat, någonting med högre valv och djupare innebörd än tillvaron i Det öde
Landet. Det är en majestätisk och farlig Gud Eliot förkunnar.
Kvinnorna i den stora slutkören bekänna, hur Guds kärlek skrämmer dem mer än livets förskräckelser.
Den verklighet som Eliot här avgränsar bjuder rening och försoning, men på en brant väg. I den julpredikan som Eliot låter
ärkebiskopen Thomas Becket hålla kort innan han blir dräpt, sammanföres alldeles som i dikten om de tre vise männen födelse och
död, begynnelse och slut: Barnets födelse är minnesvärd, men bara
därför att man i den minns också det lidande och den död, vartill barnet var bestämt. I Thomas’ självuppgörelse kring martyriet ligger dramats egentliga spänning; här smnmanförs månggestaltad kristen erfarenhet, inte minst de stora mystikernas erfarenhet, i en tillspetsad bild av kravet att inte söka sitt, att
uppge sitt jag och sin strävan inför Gud. Hela kyrkans historia
64
Eliot
får till sist sin särskilda sanktion, inte i kyrkligt samhällsbyggande,
gärning – som också har sin förtjänst – men i martyrernas tillvaro. The Church of England byggs här in i den världsomfattande
helheten, den som når från Iona, munkmissionärernas och martyrernas ö vid Skottlands västkust, till »döden i öknen, bönen på
glömda platser, vid den brutna kejsarkolonnen». (Kanske är det
typiskt för vår ringa kontakt med engelskt kyrkoliv att Vennbergs
och Lindegrens utmärkta översättning av Murder in the Cathedral
har flyttat »the coast of Iona» till ett mera exotiskt »Joniens
kust».)
The Waste Land och Murder in the Cathedral äro på sätt och
vis akter i samma enhetliga skådespel: det ena verket ger relief
åt det andra. Först mot bakgrunden av The WasteLand anar man
spännvidden i en kristen livskonception. Först mot bakgrunden
av det kristna martyrdramat fattar man på fullt allvar det futila,
det ovärdiga i den tillvaro som Eliot har gisslat. Som en av de
stora engelska katedralerna – som Canterbury eller Durham –
lyfter sig det kristna tankebygget
l\fed sina Fyra kvartetter har Eliot redovisat en fortsatt brottning, nu helt invärtes, med sina grundläggande motiv: tid och
tidlöshet, ångest och rening. Vad han där ger är underbart som
dikt och lyfts till slut mot en ljus klarhet, men däremellan präglas det av vånda och kamp. I ett som helhet ypperligt företal till
den svenska upplagan av Kvartetterna har en av översättarna
bekänt sin lättnad över att Eliot tydligen, trots sin kristna övertygelse, har »undgått faran att slå sig till ro». Detta beror väl i
Eliots fall just på att han har trängt tillräckligt långt in i den
äktkristna traditionen: dess väsen är al~tid rörelse, inte orörlighet.
Dess största bärare visa det.
Då Eliots kristna dikt har plats för motsatser, beror det också
på att han verkligen tänkt igenom den kristna diktens problem.
Han menar- t. ex. i den förträffliga uppsatsen Religion and Literature — att den kristne diktaren inte bara skall behandla en
speciell, särskilt »kristlig» och presentabel del av verkligheten.
Han skall behandla det hela, med den kristna sanningens bedömningsgrund på djupet men utan att ideligen springa omkring med
tumstock och räknesticka. Den omedvetna kristna influensen är
viktigare än medvetna agitatoriska syften. Mörker, tvivel och
kamp måste vidgås och genomlevas i dikten, eftersom de faktiskt
existera i den värld, över vilken till sist Gud råder. Man kan här
också påminna om hur Eliot i sin litteraturkritik finner somliga
65
’t- .f
f
K.-G. Hildebrand
författares tvivel mer »religiöst» än deras konventionellt betygade
tro; så är det t. ex. i hans studie över Tennyson.
Både det djupaste hos Eliot och ett och annat av det som stö-
ter tillbaka hänger nog till sist samman med just det som – i
en mycket allmän mening, utan att tanken behöver dröja vid
speciella kyrkosamfund – kan kallas det katolska hos honom. I
all sin oro, allt sitt sökande, kan han känna sig alldeles viss om
att det omkring alltsammans finns ett fast ramverk i Kyrkans
tradition, med dennas kärleksfullt uttryckta och ändå till sist
mycket bestämda innehåll. Om sedan diktaren själv, för sin personliga del, står på höjd med traditionen, det är en helt annan
fråga, men den kan ställas så att säga inom en ram av förtröstan.
En mera inbiten protestant kan nog ibland – särskilt i prosaversionerna – finna Eliots förtröstan väl arkitektonisk. Vad den
tänker sig som förkunnat av Kyrkan och bestående över de enskilda andarnas vånda är ett högvälvt, liksom avslutat bygge,
medan man utifrån en annan tradition hellre ville tala om en
enda brinnande punkt- den visserligen fast- i en tillvaro, som
inte för övrigt behöver ha skönjbar enhetlig mening. Eliots lärotyp bidrar till att man hos honom ibland kan törna emot sådant
som blir dogmatiskt, på sätt och vis obarmhärtigt.
Men å andra sidan: samhörigheten med djup kyrklig tradition
medför att diktaren inte ett ögonblick behöver känna sig så att
säga som Guds advokat. Han har i stället ett säkert ryggstöd;
därför kan han dess lättare och dess mer oförskräckt förena den
moderna diktens hänsynslöshet, i sak och form, med sitt kristna
syfte. Det är Eliots verkliga landvinning, och om han sen ibland
ter sig litet dogmatisk och oförstående mot författare av annat
slag, så är det av ringa vikt i jämförelse med detta. Han är en
av de riktiga kristna diktarna. Det är inte bara blasfemiskt, om
man just här påminner om hans ständiga kontakt med Dante.
Eliots syn på den kristna traditionen kan naturligtvis vara en
allmän påminnelse om att traditionssinne, kontakt med det förgångna, kan betyda annat än livlöshet och förstelning. I sin djupaste form kan det innebära sinne för en mera beständig, men
därför inte mindre spännande livsdramatik än den som är instängd i nuets frågeställningar. Naturligtvis kunde Eliot – den
verklige Eliot, Diktaren – i det avseendet stå som förebild för ett
konservativt sinnelag över huvud. Men det är ingen ofarlig förebild. Visst inspirerar han. Men han bränner också. Han rannsakar. Inga nät fånga honom.
66