Elise Claeson: Gammelfeminismen lever

Axess seminarium ”Farväl till feminismen?” bjöd varken på nytänkande eller ett avsked av feminismen. Framtidens feminism, som seminariet efterlyste, är misstänkt lik gårdagens. Det skriver Elise Claeson, som menar att Simone de Beauvoir kan känna sig lugn, de unga borgerliga kvinnorna både tänker och ser ut som hon.

Simone de Beauvoirs vänner stod för snacket på Axess seminarium.

Om Simone de Beauvoir hade bjudits in till Axess seminarium Farväl till feminismen? skulle hon ha anlänt bekymrad och oroad, men lämnat Engelsberg med ett igenkännande leende på läpparna.

Gammelfeminismen lever, skrev jag i programmets marginal efter att hört de avslutande föredragen. Simone kan känna sig lugn; de unga borgerliga kvinnorna i Sverige både ser ut som hon och tänker som hon. Beauvoirs höghalsade 50-talsklädstil och strama håruppsättning skulle ha fått gillande blickar från 80-talisterna i publiken.

De protesterade inte heller när deras generationssystrar i sina föreläsningar slog fast att den jämställda kvinnan är en kvinna som, precis som de, lyckats i männens värld. För en kvinna är det okej att spela ut sin kvinnlighet i klänningar och pumps, bara hon inte bryr sig för mycket om sina barn och liknande traditionella kvinnofällor. Mannen är fortfarande feminismens normalitetsmåttstock. Framtidens feminism, som seminariet efterlyste, är misstänkt lik gårdagens, Simone de Beauvoirs feminism.

Kanske var det den världsarvsklassade vackra bruksmiljön i Engelsberg som gjorde att det var svårt att släppa det gamla. Vi lever ju i retrotrendernas tid. Seminariet ingår i en seminarieserie med rubriken Från järnbruk till hjärnkraft. Det är meningen att vi ska tänka, men inte nödvändigtvis tänka nytt.

De föreläsare som ändå försökte tänka i nya banor var män.

Seminariet var inspirerat av Roland Poirer Martinssons kolumn Vi borde prata om feminismen (SvD 12/9), som förutspådde feminismens död. Men innan den självdör bör vi prata om dess villfarelser och kanske riva upp några beslut? I sitt föredrag sorterade han in feminismen bland de filosofiska trender som vi inom en snar framtid helst vill glömma. Den hade ju fel.

Han fick medhåll av Thomas Gür, som med stöd av hjärnforskningen och evolutionen konstaterade att de skillnader i livsval som män och kvinnor uppvisar idag i västvärlden inte är ett politiskt jämställdhetsproblem utan ett uttryck för biologiska könsskillnader och fria val. Dagens kvinnor kan välja hur de vill leva, men ändå väljer en stor majoritet ett traditionellt kvinnoliv med deltidsarbete och prioritering av familj, hem och barn.

Men den här tysta kvinnomajoriteten var inte i Engelsberg. De hade viktigare saker för sig. Tanja Bergkvist, doktor i matematik och kolumnist i Axess, var hemma med sjukt barn.

I bussen till seminariet läste jag artikeln Women have better things to do than make money av evolotionspsykologen Satoshi Kanazawa (Psykologi Today). Män tjänar mer pengar än kvinnor helt enkelt för att de vill det och kvinnor köper och äger fler skor än män helt enkelt för att de vill det, skriver han. Bjud in honom till nästa seminarium, tänkte jag.

Längre än så kom inte avskedet till feminismen. Sen tog Simone de Beauvoirs Vänner över.

Sofia Arkelsten definierade svenska kvinnors cupcake-bakande som ett samhällsproblem.

Avsnittet Framtidens feminism blev 25-åriga Ebba Buschs tillfälle att lansera Framtidens KD och noga upprepa att hon är Sveriges yngsta kommunalråd – bland en massa gubbar. Jag tänkte: hur många unga kvinnor drömmer om att bli kommunalråd?

Feminismen back to basics var rubriken på ett föredrag som utgått och ersatts av 27-åriga Alice Teodorescus hyllning till meritokratin. Hon berättade stolt att hon, trots att hon är invandrarbarn och kvinna, hade fått jobb på mansdominerade Svenskt Näringsliv efter juristexamen. Jag tänkte återigen: hur många unga kvinnor och invandrare drömmer om att jobba på Svenskt Näringsliv?

Susanna Popova och Anita Du Rietz vill göra det kvinnliga företagandet till en borgerlig jämställdhetsnisch. De ser den låga andelen kvinnliga företagare i Sverige som ett samhällsproblem; de gillar inte svenska kvinnors livsval och kräver politiska krafttag för att ändra på det.

Jag tänkte på min mamma, som var hårt arbetande företagare i hela sitt liv, som bondhustru och delägare till ett skogshemman. I statistiken sorteras hon förmodligen som hemmafru, trots att hon var en av de cirka 40 procent bland privatskogsägarna som är kvinnor. Bönder är inte företagare, säger företagsforskarna, som ofta nedvärderar kvinnors väg till företagande genom arv och giftermål.

Den risktagande mannen à la Ingvar Kamprad är fortfarande rollmodellen, inte Antonia Ax:son Johnson och Cristina Stenbeck, som ärvt sina företag.

Vilka är de nya feministerna, frågade seminarieledaren Lotta Gröning i inbjudan. Svaret är väl att de varken var inbjudna eller ville komma till Engelsberg; de hade viktigare saker för sig.

Elise Claeson är socionom, fri skribent och skogsägare. Hon är författare till boken ”mamma@home”, som bygger på hennes erfarenheter som hemmafru i 10 år.

Läs även Peter Santessons text från seminariet på Engelsberg Arkelsten och maktens berusning (18/11)