Ellinor Troli: Knapphändiga svar i SD-frågan

SD blir en del av regeringsunderlaget och vi är många som undrar vad som händer nu. Blir det början på slutet för demokratin? Eller fortsätter politiken ungefär som vanligt? Det är i alla fall den frågeställning som skribenten Amanda Broberg söker svar på i sin debutbok ”SD-land”, utgiven av Timbro förlag. Men tyvärr uteblir de önskade aha-upplevelserna för läsaren.

I SD-land får läsaren med inlevelse följa med Broberg på en resa runt Skåne och södra Sverige för att besöka kommuner där Sverigedemokraternas väljarstöd är som högst och normaliseringen av partiet kommit längst. Kommunstyrelseordförandena i Bjuv, Hörby, Svalöv, Staffanstorp och Sölvesborg som alla styrs av eller med SD i koalition, intervjuas. Ett försök till en fördjupande analys av svaren, det politiska klimatet i respektive kommun och partiets enskilt mest centrala politiska frågor görs. Intervjuerna bidrar dock inte till mer än att läsaren får ta del av svar som hade gått lika snabbt att hitta på internet.

Broberg skriver att de vanligaste invändningarna mot Sverigedemokraterna förmodligen är att det är ett rasistiskt parti. Vilket inte minst kan förklaras av bland annat otaliga rasistiska utspel. Men deras hjärtefråga har också alltid varit motståndet mot generösa regler för invandring.

Tidigare i år sade SD ja till att ta emot flyktingar från Ukraina. Då menade partiets utrikespolitiske talesperson Aron Emilsson att det är skillnad på flyktingar från till exempel Afghanistan eller Syrien och de från Ukraina. Han och partiet ansåg att Ukraina är en del av Sveriges geografiska och kulturella närområde, därför har Sverige högre moralisk och praktisk möjlighet att ta emot.

Men på kommunal nivå är handlingsutrymmet vad gäller invandringspolitiken begränsad. I Staffanstorp har de förvisso infört förbud mot tiggeri, halalslakt, slöja för skolflickor och förbud mot att hjälpa IS-återvändare. Där styrs kommunen av M och SD, fast då bör tilläggas att M är nästan tre gånger större. Förslagen har inte införts i de SD-styrda kommunerna. Kan man via dessa införanden ana vad som kan komma att tillämpas i hela Sverige om SD får makten nationellt? Frågan är i så fall lika aktuell att ställa till de övriga borgerliga partierna i riksdagen.

Men precis som Broberg skriver är det viktigt att ställa sig frågan om Sverigedemokraterna med mer makt skulle resultera i att vi blir mer främlingsfientliga i Sverige. Många av deras väljare säger sig rösta på partiet just till följd av hur de behandlats av andra partier. Och de flesta av deras väljare är fullt medvetna om deras historia, som kopplingarna till vit makt rörelsen. Men nu när den borgerliga sidan börjat prata med SD och själva anammar deras politik, bör vi inte oroa oss för den utvecklingen också då?

Enligt Broberg åker man till Sölvesborg om man vill komma nära facit över vad som händer när SD kommer till makten. Och precis som i de övriga kommunerna står kulturpolitiken ofta i centrum där. För i kommunen är kulturen, till skillnad från invandringspolitiken, ett behändigt och handfast politikområde. Där har man föreslagit att ”när konst köps in av kommunen ska tidlös och klassisk konst […] sättas framför utmanande samtidskonst”.

Sverigedemokraterna menar själva att de står för svensk kultur, inte mångkultur. Och på SD:s hemsida står det att det är viktigt att värdesätta varje nations egen kultur och identitet. Skulle det innebära att SD med regeringsmakt skulle förbjuda oss att hissa regnbågsflaggan? Eller skära ned på menskonsten?

Men går det då efter att ha läst SD-land dra slutsatsen att, baserat på de kommunpolitiska erfarenheterna av SD-styre, går att ge SD inflytande även i den nationella politiken? Svaret blir att det är svårt att överhuvudtaget dra en slutsats.

Den knapphändiga bakgrundsfakta som tas upp i boken är snarare en upprepning än upplysande. Det kanske hade underlättat om man kunnat ta del av fler initiativ SD tagit i de styrande kommunerna. Det vill säga initiativ som inte varit omskrivna i Aftonbladet. Men förmodligen skulle inte ens det bidra till någon ögonöppnare. Ämnet är alldeles för komplext. De långtgående analyserna i bokens sista kapitlen är givande, trots att det mesta som diskuteras redan avhandlats av tidigare författare eller skribenter.

Efter nästan två hundra sidors läsning blir konklusionen att vi helt enkelt får avvakta och se vad framtiden har att ge. Och samtidigt hoppas att det inte blir början på slutet för demokratin.

Ellinor Troli går SNBs Skribentskolan 2022