En amerikansk revolution
1971
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
En amerikansk revolution
En av Sveriges största tidningar hade vid
årsskiftet från sina utlandskorrespondenter
beställt uttalanden om de länder i vilka
de arbetar. Korrespondenten i Washington
skrev en artikel, vars karaktär framgår av
den rubrik varmed redaktionen försedde
den: »Det enda positiva i USA: Nixon i
hårt blåsväder.» Man kan se framför sig
den stackars redaktören. I hela det stora
land, där han är satt att verka, läggs inga
hinder för hans rörelsefrihet och för hans
möjligheter att skriva någorlunda objektiva skildringar av sina intryck. Men han
har icke ett enda gott ord att säga om
någonting. Hans tröst är att det går illa
för presidenten. Man förvånar sig över att
en medkännande tidningsledning icke
flyttar honom till Peking.
Det är märkligt med vilken personlig
hätskhet som vissa svenska tidningsredaktioner skriver om president Nixon i USA.
Vad anledningen är vet man ej. Kanske
föreställer de sig att det förhållandet, att
han är republikan och ej demokrat är
detsamma som att han skulle vara ickedemokrat i meningen demokrat kontra
fascist eller något liknande. Okunnigheten
kan mycket väl vara så stor. I varje fall
är det påfallande på vilket sätt han kritiseras. En ledare, skriven efter hans s k
State of the Union Message inför kongressens båda hus i januari i år, använde halva
utrymmet att förklara att han gått förbi
frågan om kriget. Redaktionen meddelade
ej tidningens läsare att presidenten delat
sitt anförande i två delar, av vilka det som
redaktionen hade framför sig var den inrikespolitiska.
I själva verket har år 1970 för president Nixon varit ett år av både framgångar
och motgångar. Under året har de amerikanska styrkorna i Sydvietnam reducerats
med 200 ooo man av den halva miljon
som fanns där rg6g. Presidentens vilja att
åstadkomma resultat på detta område
ifrågasätts ej längre av ärliga kritiker. Vidare har universiteten i huvudsak varit
lugna, liksom städerna. Till detta har
otvivelaktigt presidentens skarpa ställningstaganden mot rasdiskriminering bidragit.
Bland motgångarna märks följderna av
hans ytterst egendomliga ingripande i
Kambodja, vilket fortfarande ej fått en rationell förklaring. Förmodligen missleddes
han av militärledningen, som framställde
operationen i alltför ljusa färger, vilka
snabbt solkades ner. En annan och kanske
värre motgång har varit den ökande inflationen, som undergräver USA :s ekonomi.
Att den republikanske presidenten ej
lyckats bemästra den demokratiska kongressen skall däremot ej räknas som uppseendeväckande. Kongressens totalt föråldrade arbetsformer och särskilt senatens
prestigemedvetande gör det svårt nog även
för en president från samma parti som
majoriteten att få igenom sina förslag.
Det är naturligt att den som blott läst,
men ej hört, mr Nixons tal i januari, måste
få den uppfattningen att han är högst
medelmåttig som talare. Ibland tror man
att han samlar på truismer och plattityder
i stället för att ge sig in på realiteter. Blott
på ett ställe, som skall citeras nedan, bryter ett klart och personligt besked igenom,
och detta på en väsentlig punkt.
Skalar man bort alla grannlåterna i det
långa talet skall man emellertid finna, att
talet i dess helhet rör sig om reformförlag som är så betydande, att mr Nixans
ord om att de skulle innebära en revolution ej är överord. Om han skulle få igenom sina bebådade förslag rörande miljö-
vården samt hälso- och sjukvården, har
något stort skett på den amerikanska inre
fronten. Helt nytt är dessutom att mr
Nixon vill decentralisera den federala styrelsen, som alltmer griper omkring sig, genom att överföra betydande belopp av
skattemedel till stater och vissa städer.
Tilldelningen skall ske villkorslöst, med det
enda förbehållet att medlen ej får utnyttjas på ett rasdiskriminerande sätt.
I detta sammanhang talar presidenten
rent ut. »Let’s face it. Most Americans
today are simply fed up with govemment
at all levels.» Vårt eget svenska samhälle
är i många stycken så likt det amerikanska,
att vi kan bedöma och förstå hur riktigt
detta måste vara. Men hur sällsynt är det
ej att en statschef förklarar sig vara villig
att minska sin egen makt. Mr Nixon drar
sig ej för detta. »Jag förkastar det beskyddande påhittet att regeringen i Washington självklart skulle vara klokare, hederligare och mer effektiv än styrelserna på
lokal- eller statsnivå.» Sätt in Kanslihuset
i stället för Washington och länsnivå i
stället för statsnivå, och uttalandet ger anledning till eftertanke. Vi har också till
övermått fått känna på den överlägset
57
beskyddande inställningen hos dem som
anser sig vara bättre än vi. »Ju längre bort
regeringen befinner sig från folket, desto
maktfullkomligare blir den och desto svagare folket. En nation med en stark regering och ett svagt folk är som ett tomt
skal.»
Genom sådana deklarationer skaffar sig
en president ej någon popularitet, varken
hos sina egna eller hos motståndare. Senatorer och kongressmän känner sig förmodligen icke kallade till maktens köttgrytor
i Washington blott för att avstå ifrån dem.
Presidenten isolerar sig tillsammans med
det som han bedömer vara rätt; om detta
är praktiskt politiskt handlande är en annan sak. Han måste vänta sig att hans
förslag ej går igenom, och den politiska
fördel han kan få av dem blir att han, och
ingen annan, lagt fram dem.
Någon amerikansk revolution med president Nixon som ledare bryter ej ut under
denna kongressperiod. Men förr eller senare måste, åtminstone på de två områden
som mr Nixon särskilt lagt sig vinn om,
nämligen miljön och de sociala frågorna,
vittgående reformer komma till stånd inom
det amerikanska samhället. De kommer
att återföras på president Nixans initiativ.
Gärna skall erkännas, att man ej väntat
så långtgående reformförslag från just honom, men det finns ingen anledning att
frånkänna honom förtjänster som han uppenbarligen äger. I Sverige skulle hans
initiativ kallats visionära.
En av Sveriges största tidningar hade vid
årsskiftet från sina utlandskorrespondenter
beställt uttalanden om de länder i vilka
de arbetar. Korrespondenten i Washington
skrev en artikel, vars karaktär framgår av
den rubrik varmed redaktionen försedde
den: »Det enda positiva i USA: Nixon i
hårt blåsväder.» Man kan se framför sig
den stackars redaktören. I hela det stora
land, där han är satt att verka, läggs inga
hinder för hans rörelsefrihet och för hans
möjligheter att skriva någorlunda objektiva skildringar av sina intryck. Men han
har icke ett enda gott ord att säga om
någonting. Hans tröst är att det går illa
för presidenten. Man förvånar sig över att
en medkännande tidningsledning icke
flyttar honom till Peking.
Det är märkligt med vilken personlig
hätskhet som vissa svenska tidningsredaktioner skriver om president Nixon i USA.
Vad anledningen är vet man ej. Kanske
föreställer de sig att det förhållandet, att
han är republikan och ej demokrat är
detsamma som att han skulle vara ickedemokrat i meningen demokrat kontra
fascist eller något liknande. Okunnigheten
kan mycket väl vara så stor. I varje fall
är det påfallande på vilket sätt han kritiseras. En ledare, skriven efter hans s k
State of the Union Message inför kongressens båda hus i januari i år, använde halva
utrymmet att förklara att han gått förbi
frågan om kriget. Redaktionen meddelade
ej tidningens läsare att presidenten delat
sitt anförande i två delar, av vilka det som
redaktionen hade framför sig var den inrikespolitiska.
I själva verket har år 1970 för president Nixon varit ett år av både framgångar
och motgångar. Under året har de amerikanska styrkorna i Sydvietnam reducerats
med 200 ooo man av den halva miljon
som fanns där rg6g. Presidentens vilja att
åstadkomma resultat på detta område
ifrågasätts ej längre av ärliga kritiker. Vidare har universiteten i huvudsak varit
lugna, liksom städerna. Till detta har
otvivelaktigt presidentens skarpa ställningstaganden mot rasdiskriminering bidragit.
Bland motgångarna märks följderna av
hans ytterst egendomliga ingripande i
Kambodja, vilket fortfarande ej fått en rationell förklaring. Förmodligen missleddes
han av militärledningen, som framställde
operationen i alltför ljusa färger, vilka
snabbt solkades ner. En annan och kanske
värre motgång har varit den ökande inflationen, som undergräver USA :s ekonomi.
Att den republikanske presidenten ej
lyckats bemästra den demokratiska kongressen skall däremot ej räknas som uppseendeväckande. Kongressens totalt föråldrade arbetsformer och särskilt senatens
prestigemedvetande gör det svårt nog även
för en president från samma parti som
majoriteten att få igenom sina förslag.
Det är naturligt att den som blott läst,
men ej hört, mr Nixons tal i januari, måste
få den uppfattningen att han är högst
medelmåttig som talare. Ibland tror man
att han samlar på truismer och plattityder
i stället för att ge sig in på realiteter. Blott
på ett ställe, som skall citeras nedan, bryter ett klart och personligt besked igenom,
och detta på en väsentlig punkt.
Skalar man bort alla grannlåterna i det
långa talet skall man emellertid finna, att
talet i dess helhet rör sig om reformförlag som är så betydande, att mr Nixans
ord om att de skulle innebära en revolution ej är överord. Om han skulle få igenom sina bebådade förslag rörande miljö-
vården samt hälso- och sjukvården, har
något stort skett på den amerikanska inre
fronten. Helt nytt är dessutom att mr
Nixon vill decentralisera den federala styrelsen, som alltmer griper omkring sig, genom att överföra betydande belopp av
skattemedel till stater och vissa städer.
Tilldelningen skall ske villkorslöst, med det
enda förbehållet att medlen ej får utnyttjas på ett rasdiskriminerande sätt.
I detta sammanhang talar presidenten
rent ut. »Let’s face it. Most Americans
today are simply fed up with govemment
at all levels.» Vårt eget svenska samhälle
är i många stycken så likt det amerikanska,
att vi kan bedöma och förstå hur riktigt
detta måste vara. Men hur sällsynt är det
ej att en statschef förklarar sig vara villig
att minska sin egen makt. Mr Nixon drar
sig ej för detta. »Jag förkastar det beskyddande påhittet att regeringen i Washington självklart skulle vara klokare, hederligare och mer effektiv än styrelserna på
lokal- eller statsnivå.» Sätt in Kanslihuset
i stället för Washington och länsnivå i
stället för statsnivå, och uttalandet ger anledning till eftertanke. Vi har också till
övermått fått känna på den överlägset
57
beskyddande inställningen hos dem som
anser sig vara bättre än vi. »Ju längre bort
regeringen befinner sig från folket, desto
maktfullkomligare blir den och desto svagare folket. En nation med en stark regering och ett svagt folk är som ett tomt
skal.»
Genom sådana deklarationer skaffar sig
en president ej någon popularitet, varken
hos sina egna eller hos motståndare. Senatorer och kongressmän känner sig förmodligen icke kallade till maktens köttgrytor
i Washington blott för att avstå ifrån dem.
Presidenten isolerar sig tillsammans med
det som han bedömer vara rätt; om detta
är praktiskt politiskt handlande är en annan sak. Han måste vänta sig att hans
förslag ej går igenom, och den politiska
fördel han kan få av dem blir att han, och
ingen annan, lagt fram dem.
Någon amerikansk revolution med president Nixon som ledare bryter ej ut under
denna kongressperiod. Men förr eller senare måste, åtminstone på de två områden
som mr Nixon särskilt lagt sig vinn om,
nämligen miljön och de sociala frågorna,
vittgående reformer komma till stånd inom
det amerikanska samhället. De kommer
att återföras på president Nixans initiativ.
Gärna skall erkännas, att man ej väntat
så långtgående reformförslag från just honom, men det finns ingen anledning att
frånkänna honom förtjänster som han uppenbarligen äger. I Sverige skulle hans
initiativ kallats visionära.