En annan värld är möjlig

Krister Wahlbäck
Baltisk befrielse
Jarl Hjalmarson Stiftelsen, 2012

Krister Wahlbäck sällar sig med den lilla boken Baltisk befrielse till skaran av svenska diplomater som – delvis i självbiografisk form – sprider ljus över Sveriges roll för Baltikums frigörelse under och efter Sovjetunionens fall. De jure erkändes Estlands, Lettlands och Litauens självständigheter under några intensiva veckor sensommaren 1991: den 24 augusti av den ryska sovjetrepubliken, den 27 augusti av Sverige och den 6 september av Sovjetunionen. De facto var det däremot naturligtvis svårt att hävda sin självständighet när det fanns i runda tal 125 000 officerare och soldater från den gamla ockupationsmakten kvar i länderna.

Den svenska diplomatiska insatsen för att få det ryska trupptillbakadragandet till stånd är en del av svensk nutidshistoria som fått oförtjänt lite uppmärksamhet. Därför gör Wahlbäck en välkommen folkbildningsinsats när han skisserar den roll som den svenska regeringen och inte minst statsminister Carl Bildt personligen spelade för historiens lopp såsom vi känner det. Det var en diplomatisk balansakt, där Sverige lyckades vinna förtroende och uppskattning i både öster- och västerled.

En episod: Sommaren 1992 skulle ett konsensusdokument antas av det som då kallades Europeiska säkerhetskonferensen (ESK, numera OSSE) i närvaro av ett stort antal stats- och regeringschefer. Alla möjliga europeiska säkerhetsfrågor stod på agendan; inte minst det sönderfallande Jugoslavien där det kalla krigets slut lett till uppblossande krigshandlingar. Strax före toppmötet hade de nordiska länderna lyckats övertala den ryska delegationen att gå med på en formulering om trupptillbakadragande från Baltikum. Denna äventyrades dock av de baltiska kraven på ännu skarpare, datumsatta formuleringar som Ryssland garanterat skulle vägra. Blott en enträgen Carl Bildts bearbetning av de tre baltiska presidenterna mellan åtta ögon räddade kompromissen. Den 10 juli kunde alla ESK-staterna, inklusive Ryssland, enhälligt underteckna ett dokument där trupptillbakadragandet fanns med, svart på vitt.

Episoden – och Wahlbäcks skildring i dess helhet – visar på spännvidden mellan idealism och realism även i en idébaserad utrikespolitik. För att få ett fritt Baltikum till stånd var det nödvändigt att kompromissa och, som synes, även agera paternalistiskt. En sådan föräldraroll födde naturligt nog viss irritation. Henrik Liljegren, svensk Washington-ambassadör 1993-97 citerar i sin memoarbok Från Tallinn till Turkiet reaktionen från en hårt prövad lettisk politiker:
-Yes, yes, we understand! We are not children.

Helt friktionsfri var alltså inte den svenska politiken, men det tål att sägas: den var oerhört framgångsrik. På bara några år ersattes den militariserade diktaturen på andra sidan Östersjön av tre fria, vänskapligt sinnade länder. De ryska trupperna drogs tillbaka och som fria stater kunde våra baltiska grannar söka sig till Nato och EU för att bygga säkerhet och välstånd i samarbete med andra. Och under denna fantastiska förvandling rönte alltså den svenska politiken uppskattning inte bara i Tallinn, Riga och Vilnius, utan också i Washington och i Moskva.

Den stora förtjänsten med Wahlbäcks bok är dock inte detaljerna – den mest detaljerade skildringen av dessa händelser är och förblir Lars Fredéns tunga tvåbandsredogörelse Förvandlingar och Återkomster; en textmassa tio gånger så lång som Wahlbäcks. Nej, den stora poängen med Baltisk befrielse är att den utgör en påminnelse om den inte alltför avlägsna tid då Ryssland såg säkerhetspolitik som ett plussummespel. Alla tjänade på Baltikums frihet och på det ryska tillbakadragandet. Estland, Lettland, Litauen, Ryssland, Sverige och USA – alla fick vi en säkrare position med mindre risk för konfrontation och konflikt i Östersjöområdet. Ingen förlorade.

Idag har Ryssland för länge sedan lämnat det tidiga 90-talets säkerhetspolitik. Bilden av plussummespelet har förskjutits till ett nollsummespel: ökad säkerhet för någon ses nu i Kreml definitionsmässigt som minskad säkerhet för någon annan. Det tragiska med den inställningen är att den riskerar att bli en självuppfyllande profetia, en ond cirkel av misstro. Nollsummespelet som tankefigur är det förklarande raster genom vilket vi bör se den ryska oviljan att acceptera Natos östutvidgning, rädslan för de färgade revolutionerna och nu senast stödet till Syrien.

Det ryska presidentval som äger rum på söndag må vara avgjort på förhand, men något väsentligt har ändå förskjutits i det ryska samhällsklimatet. Medborgarna protesterar, kritiserar och kräver förändring nästan som för tjugo år sedan. Lena Jonson på Utrikespolitiska institutet hävdade nyligen att vi oaktat valresultatet nu har gått in i post-Putin-eran. Kanske kan Ryssland i denna era hitta tillbaka till plussummespelets utrikespolitik?

Ulrik Franke är doktorand vid KTH och f.d. förbundsordförande för Fria Moderata Studentförbundet.