En arbetarrörelse på dekis firar första maj

Så har första maj, dagen då arbetarrörelsen demonstrerar mot samhället de till största del själva byggt, kommit och gått. Trots att leden i tågen för varje år blir tunnare är första maj fortfarande en viktig värdemätare för läget inom den svenska arbetarrörelsen i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet – och det ser inte vidare ljust ut, skriver Torbjörn Tegnhammar.

Hur är då läget? Stefan Löfven var av uppenbara anledningar besvärad av att inte kunna använda sin vanliga mall, med bombastiska attacker mot borgerligheten med falska dikotomier mellan att utveckla välfärden och att göra det mer lönsamt att arbeta. Detta är givetvis omöjligt när han i utbyte mot att få stanna vid taburetterna har lovat Centerpartiet och Liberalerna att avskaffa värnskatten och att modernisera arbetsrätten.

Det är trots allt så att konstaterandet om att Socialdemokraterna har två övergripande idéer, att ta makten och att behålla den, är korrekt. I Uppsalaskolans anda är man beredd att göra avkall på de flesta av sina grundläggande principer, så länge man får behålla makten.

Vad kan då statsministern göra för att klamra sig fast i Rosenbad när han har försakat alla möjligheter att på ett trovärdigt sätt bedriva en relevant höger-vänster-konflikt? Svaret visade sig vara att han är beredd att offra det anständiga politiska samtalet. I sitt tal i Umeå, där röda fanor vajade på stadens broar dagen till ära, gick statsministern till en vildsint attack mot Moderaterna och Kristdemokraterna. Inte för att vi vill sänka skatten så att det lönar sig bättre att arbeta och utbilda sig. Inte för att vi är övertygade om att ett gynnsamt klimat för näringslivet är bra för hela samhället. Istället angrep han våra partiers demokratiska trovärdighet och antydde att vi gjort oss till kopior av högerextrema rörelser.

Den typen av demoniserande retorik är vanlig i auktoritära stater. Att framställa oppositionen som illegitim, farlig och samhällsomstörtande är en effektiv metod för att polarisera och bevaka sina intressen. Priset är dock att möjligheten till ett konstruktivt politiskt samtal går förlorad. Det är en retorik som inte är anständig en statsminister i en västerländsk demokrati. Det vittnar också om en socialdemokrati som är helt slut på idéer. När man saknar en bärande idé för hur man över tid vill bygga samhället så finns bara karaktärsmord av motståndaren kvar som metod.

Hur var förresten läget i min hemstad Malmö? Man hade kunnat anta att Socialdemokraterna skulle hålla ordning på SSU efter det gångna årets uppmärksamhet kring tvivelaktiga värderingar inom föreningen. Istället så skanderade de socialdemokratiska ungdomarna taktfast att de ville ”krossa sionismen”. Att de vill förgöra världens enda judiska statsbildning vittnar inte om någon större vilja till försonande samtal eller om att det skett någon vidare uppstädning inom SSU Malmö.

I Vänsterpartiets tåg, som för övrigt sägs ha varit det största i Malmö, dominerade ett hav av venezuelanska flaggor till stöd för den kommunistiska diktatorn Nicolás Maduro och hans kamp för att trotsa folket och klänga sig kvar vid makten. Även i detta fallet användes metoden att förklara oppositionen som illegitim, med den klassiskt vänsterpartistiska tankefiguren om att latinamerikaner som reser sig mot socialister är USA-agenter.

Det lutar åt att den svenska vänsterrörelsen kommer att vara på dekis ett tag till.

Torbjörn Tegnhammar (M) är oppositionsråd i Malmö