En besvikelse

Björn Elmbrant
Stockholmskärlek
Atlas 2010

Det hade kunnat bli så bra. En bok om Hjalmar Mehr, en man med ett spännande livsöde som bara det är värt att berätta om. Lägg därtill de många spår Hjalmar Mehr lämnat i Stockholm, både i stadsbilden och i politiken. Som gjort för en fascinerande biografi, tycker man. Dessvärre är inte Björn Elmbrants Stockholmskärlek – en bok om Hjalmar Mehr särskilt spännande.

Ambitionerna är det inget fel på. Elmbrant brer ut sig över drygt 440 sidor och att han dykt långt ner i alla tillgängliga källor råder det inget tvivel om. Men det lyfter liksom aldrig. Själva berättelsen om Mehrs liv och verk är fascinerande, och Elmbrant beskriver Mehrs bakgrund noggrant, försöker ringa in de faktorer som formade honom och hans ambitioner att modernisera Stockholm.

Mehrs föräldrar var rysk-judiska socialister som flydde från tsarens polis och kom till Sverige efter revolutionen 1905. Han gjorde sina första politiska lärospån i SSU Södermalm och blev så småningom dåvarande finansborgarrådet Zäta Höglunds närmaste man.

Självklart präglade detta Mehrs politiska perspektiv och engagemang för att modernisera Stockholm. Som finansborgarråd i Stockholm (1958-1966) stod han bakom den omstridda cityomvandlingen då stora delar av Klarakvarteren revs för att ge plats åt modern bebyggelse. Det hedrar Elmbrant att han inte hemfaller åt den Klaranostalgi som är så vanlig i beskrivningar av den här epoken. Han försöker verkligen förklara Mehrs drivkrafter, varför Norrmalmsregleringen drevs igenom med sådan kraft. Den var ju långt ifrån oomstridd, men Mehr tog ingen hänsyn till de omfattande protesterna. Varför denna obeveklighet och hänsynslöshet?

Det handlade om sociala och politiska ambitioner. Mehr ville bygga bort fattig-Stockholm, han ville riva slummen och ge människor en ren, modern och vacker stadsmiljö att leva och verka i. Det är svårt att inte känna sympati för den ambitionen samtidigt som man ju måste konstatera att processen var oerhört okänslig.

Elmbrant försöker beskriva detta, vilket är välkommet. Så vad är då problemet med boken? Huvudsakligen samma problem som jag upplevt med hans tidigare böcker, framför allt den om Fälldin (Fischer & Co 1991). Elmbrants prosastil håller helt enkelt inte för en längre sammanhängande text. Han är ju i botten radiojournalist och skriver som om det handlade om radiomanus: korta meningar, extrema språkliga förenklingar, konstiga grammatiska vändningar, ett bildspråk som säkert fungerar i radio men som faller platt till marken när det förekommer i boken. Om boken någonsin publiceras som ljudbok ska jag göra ett nytt försök med den – Elmbrants text är skriven för att höras – inte för att läsas. Och historien om Hjalmar Mehr tål att berättas.

Cecilia Brinck är riksdagsledamot (M) och är medlem i Svensk Tidskrifts redaktion.