En borgerlig idéhistoria

Vi glömmer är att förklaringarna till liberaliseringen av Sverige inte står att söka i någon särskilt radikal, ideologisk agenda – utan var fast förankrad hos en bred opinions strävan efter mångfald och valfrihet. Janerik Larsson tecknar den svenska borgerlighetens idéhistoria.

Jag har haft anledning att fundera över den samhällsdebatt som jag varit en – åtminstone av och till – aktiv deltagare i sedan mitten av 1960-talet.

Det finns flera skäl till detta. Ett uppenbart skäl att inte bara mina barn utan många kollegor idag inte sätter in det som händer idag i det historiska perspektiv som – om inte annat – gör det hela mera begripligt.

1960-talets Malmö där jag började min journalistkarriär kännetecknades av en auktoritär, konservativ socialdemokrati. Svensk politik vid denna tid innehöll knappast något som helst ifrågasättande av den starka centralism som i grunden präglat vårt land sedan Gustav Vasa.

Den starka staten omfamnades av både ”vänster” och ”höger”. I samtidsdebatten ser man tecken på samma fenomen.

Distansen mellan Bernie Sanders och Donald Trump i den amerikanska presidentvalsdebatten är i centrala frågor inte stor. De förenas av en populistisk retorik med udd mot marknader.
Professor Emil Uddhammars lysande avhandling ”Partierna och den stora staten” från 1993 bör studeras av alla som är intresserade av hur det såg ut förr i Sverige. Han visade hur nära den borgerliga oppositionen nästan alltid låg socialdemokratin i byggandet av den stora välfärdsstaten. Man hävdade oftast ”inte riktigt så långt”-linjen men någon idémässigt grundad argumentation rörde det sig sällan om.

Gösta Bohman menade i en replik till Uddhammar i Svensk Tidskrift 1993 att avhandlingens fokus på riksdagen och riksdagsutskottsarbetet inte beaktat de politiska problemen att driva en mera ideologisk linje. Men jag fann det vara en föga övertygande kommentar till Uddhammars ingående skildring av den breda uppslutningen kring den stora staten.

I en intervju i Neo 2015 uppdaterade Uddhammar avhandlingsperspektivet och det han då sa kan sammanfattas då här:
De nya moderaterna innebar att den kritik som funnits i det partiet mot höga skatter och mot en växande offentlig sektor försvagades i retoriken. Då Carl Bildt var statsminister uppgick offentliga sektorns totala utgifter till rekordhöga 70 procent av BNP.

Den offentliga sektorns utgifter minskade allra mest under regeringen Persson, från 70 procent till cirka 52 procent av BNP när Fredrik Reinfeldt tog över. Därefter har de totala utgifterna minskat ytterligare till cirka 48 procent.

Det är svårt att se några tydliga ideologiska skillnader vad gäller den offentliga sektorns storlek. Däremot har de borgerliga regeringarna varit framgångsrika i att sänka inkomstskatterna. Men även Socialdemokraterna har sänkt inkomstskatterna, särskilt under perioden 1999-2005.
Men 1980-talet innebar att vägen bort från den stora staten anträddes.

Det som dagens vänster-höger-allians mot marknadslösningar glömmer är att förklaringarna till liberaliseringen av Sverige inte står att söka i någon särskilt radikal, ideologisk agenda utan att den tvärtom var fast förankrad hos en bred opinions strävan efter mångfald och valfrihet.

Jag vill hävda att det fanns två utlösande faktorer. Den ena var också den mest synliga, nämligen motståndet mot fondsocialismen. Jag följde näringslivets idéutveckling på detta område nära och såg hur det sakta men säkert växte fram ett motstånd grundat på insikten om det personliga ägandets centrala roll i en vital ekonomi.

Curt Nicolin blev som SAF-ordförande den som förlöste denna idériktning som dittills varit föga synlig. Han vågade säga nej till en fondsocialism som syftade till att avskaffa just det personliga ägandet.
I sin memoarbok ”Såvitt jag minns” (1973) skriver Leif Cassel, högerriksdagsman 1950 – 1970, mycket träffande om hur det varit tidigare:

”Det finns få saker som på mig gjort ett så rörande naivt intryck som den svenska storfinansens sätt att umgås med politiken. I nästan alla lägen försöker man stå så väl till boks som möjligt med den sittande regeringen, bara därför att den sitter där den sitter. Maktpositionen som sådan imponerar till den grad att storfinansens företrädare bockar sig som välkammade skolpiltar.

Rakare på sak kunde detta förhållande icke uttryckas än som skedde en dag på ett möte på Arbetsgivareföreningens lokaler med företrädare för högern. Gunnar Engellau – Volvo-chefen – sa rent ut: ’Jag kan inte alls begripa varför det skall behövas några oppositionspartier. Om det är något jag vill så lyfter jag på luren och talar med Gunnar Sträng och så får jag som jag vill.”
Man fick ofta det intrycket att storfinansen accepterade den sittande socialdemokratiska regeringen med samma tålighet som man accepterar det dåliga väder som alla klagar över men ingen gör någonting åt.

Att denna gåsflock skulle vara prisgiven i kontakt med den gamle listige räven Tage Erlander var självklart. När brasan var tänd på Harpsund, den goda middagen höll på att smältas, kaffet var serverat, cigarrerna var tända, konjaken skimrade i glasen lindade Tage det ena långa benet runt det andra och sa ungefär så här:’ Låt oss nu strunta i politiken och prata affärer.’ I samma ögonblick föll alla gästerna till föga och avsvor sig allt det moraliska och propagandamässiga stöd de hade kunnat få inom oppositionspartierna. Men Erlander avstod inte från någonting. Han hade hela sin väldiga propagandaapparat i högsta beredskap och så kom man då överens. Sedan var det med en diabolisk munterhet i ögonvrån som Erlander vände sig till oppositionsledarna och sa:’ Vad i all världen bråkar herrarna om ? Näringslivets folk och vi har redan gjort upp i godo.’
(–)

För att inte vara orättvis måste jag väl också erinra om det förhållandet att det inte kan bli tal om förhandlingar mellan två parter som inte är jämbördiga – näringslivet kan inte sätta hårt mot hårt när det kallas till förhandlingsbordet.

Det är staten ensam som bestämmer innehållet i lagstiftningen och näringslivet har bara att rätta sig efter den lagstiftningen.”
Men det fanns också en annan viktig förklaring till de förändringar som nu kommit att kallas marknadsliberala och som givetvis i grunden är marknadsliberala men som då de genomfördes inte alls sågs som särskilt ideologiskt tillspetsade.

Välfärdsstaten höll inte vad den lovat. Dess snabba tillväxt hade skapat missnöje. Den stela byråkratin och centralismen sågs av allt fler som något negativt. Det höga skattetrycket aktualiserade frågor om leveransen var värd priset.
Kjell Larsson, statssekreterare i Statsrådsberedningen från 1982 till 1991, är den person i maktens centrum som jag föreställer mig såg till att Maktutredningen tillsattes.
Få statliga utredningar har haft en så långvarig och stor betydelse för samhällspolitisk debatt.
Det är först från och med Håkan Juhols och Daniel Suhonens intåg på den socialdemokratiska politikarenan som Maktutredningens analys fallit i glömska inom socialdemokratin, trots att det inte finns några belägg för att dess analys skulle ha mist sin relevans.

Maktutredningen presenterade sin slutrapport 1990: ”Demokrati och makt i Sverige ”(SOU 1990:44):

”Flera av gårdagens lösningar, såsom stordrift, standardlösningar och offentlig expansion, framstår idag inte längre som möjliga. Samhällsförändringarna framtvingar därmed ett sökande efter nya samhällsorganisatoriska lösningar. På punkt efter punkt kan man därför iaktta hur de drag som en gång förknippats med den svenska modellens samhällstyp idag utmanas och omprövas.
Idén om det starka samhället innebar att motsättningar kunde förvandlas till hanterbara sociala problem som kunde lösas genom offentlig expansion. På den höga skattenivå som det numera är fråga om i Sverige är ytterligare skattehöjningar förknippade med så stora samhällsekonomiska kostnader att de i praktiken knappast är möjliga. Med så stor del av arbetskraften i offentlig anställning väger den offentliga sektorns organisation, resursanvändning och anpassningsförmåga tungt när det gäller hela ekonomins tillväxt och effektivitet. Det har blivit svårare att bedriva politik genom reformer och offentlig expansion. För många framstår den offentliga sektorn idag inte som lösningen utan som problemet.”

Det var i denna tid av förändring som marknadsliberalismen vann insteg inte bara i borgerliga kretsar utan brett i svensk samhällsdebatt.

Ytterligare ett viktigt inslag i förändringsprocessen var diskussionen om Sveriges anslutning till den europeiska gemenskapen (folkomröstningen 1994).

Carl Bildts regering byggde på en reformagenda som inte minst Kjell-Olof Feldt som finansminister i Ingvar Carlssons regering hade pekat på (se t ex Berndt Ahlqvists intervjubok ”Samtal med Feldt”, tillsammans med Lars Engqvist 1984).

Här började tankarna på mångfald och valfrihet att växa sig fram och få konkreta uttryck i form av s k privatiseringar, dvs tjänsteupphandling från fristående aktörer. I och för sig hade detta delvis äldre anor – särskilt vad gäller byggande – men nu erbjöds därtill medborna något som de inte hade haft möjlighet till tidigare.

Karin Svanborg-Sjövalls utomordenliga bok ”Kentucky fried children? – Om den svenska valfrihetens rötter – och dess fiender” utkom i oktober 2011 kort tid innan den stora, fortsatt delvis pågående debatten om ”vinster i välfärden” startade genom klart vilseledande reportage i Dagens Nyheter och SvTs Uppdrag granskning.

Viktigt i den boken är inte minst avsnitten om diskussionerna inom fackförbundet Kommunal. Kommunals medlemmar drabbades också hälsomässigt av den gamla monopolordningen som inte gav dem möjlighet till en annan arbetsgivare än det offentliga.

Bildt-regeringen var tillsammans med främst Göran Perssons första regering de som i politiken kom att förverkliga mycket av den liberala reformagenda som vuxit fram.

Idag snarast möter vi både från vänster och höger en hård kritik mot mångfald och valfrihet. Det tecknas en bild av ett nytt och annorlunda samhälle som för mig tycks ha påtagliga likheter med det tidiga 1980-talets Malmö.

Stel, konservativ maktpolitik som kräver lydiga, väldisciplinerade medborgare.

Detta kläs ibland i vänstersocialistiska, ibland i kulturkonservativa kläder men det politiska budskapet har stora likheter.
Om en kvasimarknad skapats av politikerna kan denna alltid angripas ur någon synpunkt. Men kritiken handlar sällan om ett tydliggörande av alternativet.

Kritiken drabbar nästan alltid – från höger och vänster – de företag som verkar på kvasimarknaden. De offentligt styrda aktörerna på samma kvasimarknad granskas däremot sällan eller aldrig.
Föreställningen är på något sällsamt sätt att det som till 100% är offentligt styrt aldrig kan vara fel.

Jag är övertygad om att vi framöver kommer se mycket mera av detta. Då kan det vara bra att komma ihåg varifrån vi kom så att vi vet vad det kan vara vi får i stället om valfriheten och mångfalden avskaffas.

Janerik Larsson är seniorrådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv.