En debatt och dess följder
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
EN DEBATT
OCH DESS FÖLJDER
Av fil. dr ARVID FREDBORG
VID en återblick på utvecklingen i tysk politik under det första
halvåret 1952 framstår en händelse såsom viktigare än alla andra.
Det är icke de ryska noterna eller ens fördraget om ockupationens
upphörande, utan försvarsdebatten i den tyska förbundsdagen den
7 och 8 februari.
I allmänhet tillvinner sig vad som säges i det fula huset vid
Rhen endast förstrött intresse från den tyska allmänhetens sida.
Hela det politiska system, som är koncentrerat i den provisoriska
huvudstaden Bonn, har saknat verkligt levande kontakt med det
tyska folket. Det har icke berott så mycket på parlamentarikerna
själva som fastmer på den allmänna likgiltighet, för att icke säga
cynism, som är så allmän i detta land, så snart det blir fråga om
politik.
Ur denna synvinkel var det av fundamental betydelse, att den
långa debatten i februari i sin helhet utsändes i radio. Den tyska
allmänheten fick därigenom på ett helt annat sätt än dittills en
bild av det allvar, med vilket dess representanter eller åtminstone
en del av dem ägnade sig åt en av de avgörande frågorna. Under
de månader, som gått sedan dess har man hört mycket om detta.
Särskilt en reflexion har gång efter annan dykt upp. »Så lättvindigt tar de inte på det hela som jag trodde.»
För måhända första gången sedan dess tillkomst kunde den tyska
förbundsdagen med skäl göra anspråk på att vara sitt folks representation. Miljoner lyssnare kände – därom äro vittnesbörden
samstämmiga- att de som talade företrädde dem och deras grannar, alla tyskar.
De flesta tyskar anse frågan om det militära bidraget som den
viktigaste, ja för många är den den enda viktiga. Detta förklarade
mycket av intresset. Men märkligt är likväl, att enligt allmän
uppfattning det var få vuxna tyskar, som icke hörde åtminstone
någon del av debatten under de två dagarna. Många äro de, som
385
.Arvid Fredborg
tidigare knappast visste, att landet hade ett parlament, men som
lyssnade kanske så mycket som tio timmar. Om deras intryck hade
blivit negativt skulle det för den tyska demokratien ha blivit
ödesdigert.
Debattens betydelse, som med varje månad som gått framstått
allt tydligare, gör det motiverat, att man ägnar ett ögonblick åt
dess innehåll och direkta politiska följder.
Som bekant hade regeringen gång efter annan skjutit upp konfrontationen med folkrepresentationen i upprustningsfrågan. Adenauers extremt ömtåliga läge och den nödvändiga hänsynen till
Frankrike gjorde detta förklarligt. Men de inrikespolitiska riskerna av att icke någon gång tala rent ut voro föga mindre, och
både regering och opposition torde ha hälsat med lättnad, att man
nu äntligen för första gången på allvar kunde tala om saken.
Debatten inleddes av förbundskanslern. Viktiga angelägenheter
hade uppehållit honom till sista minuten före anförandet och ej
medgivit någon nämnvärd förberedelse. Det händer dock väl ofta,
att dr Adenauer preparerar sig dåligt. Vid detta tillfälle hade
kanslern såsom talare en svart dag. Han var osäker och i sitt ordval mer än vanligt konventionell. Han upprepade sig påfallande
ofta. Därtill visade han ej sitt vanliga lugn inför de många inpassen, som från kommunisternas sida tycktes stegras till direkt sabotage. Talmannen vägrade att ge honom några speciella privilegier.
Dr Ehlers sade, när dr Adenauer vädjade till honom, att han icke
hade någon befogenhet att förbjuda inpass, men att det tyska folket, som lyssnade vid apparaterna säkert skulle bilda sig sin egen
mening om dem.
Under kommunisternas protestrop betecknade kanslern hela
skeendet under de senare åren som ett resultat av Sovjetunionens
expansions- och aggressionspolitik och tecknade den kända bilden
av hur ryssarna opererat. Beträffande det aktuella problemet, Tysklands försvarsbidrag, var dr Adenauer vagare än man väntat. Må-
let vore skapandet av ett fritt och förenat Tyskland på fredlig
väg; tyskarna måste också vara med och försvara Europa och socialdemokraten professor Schmid hade under det parlamentariska
rådets förhandlingar fällt yttranden, som visade, att han räknade
med krigstjänst. Denna kunde därför ej anses förbjuden enligt gällande lagstiftning. Mycket mer hade kanslern ej att säga. Intrycket
bland hans anhängare var minst sagt blandat.
Den närmast kommande talaren tycktes ge vad Adenauer icke
givit sina lyssnare, klarhet. Det var Erich Ollenhauer, som med
386
En debatt och dess följder
stor skicklighet företrädde den socialdemokratiska ståndpunkten.
Parlamentet hade ej tillräckliga informationer för att bilda sig
en uppfattning betonade han. Det gällde ej att avgöra, hur ett försvarsbidrag skulle ges, utan om över huvud taget. Ollenhauer
värjde sig mot tanken, att frågan kunde anses principiellt avgjord.
Mot ohne-mich-männen sade han, att pacifisterna endast kunde
räkna med att få leva i enlighet med sina ideer, så länge man kunde
upprätthålla demokratiens frihet. Eljest väntade dem de totalitära
systemens koncentrationsläger.
I Ollenhaners anförande kom socialdemokratiens misstro till
västmakternas goda vilja fram. I synnerhet ironiserade han över
fransmännens hållning. Det finns, sade han, ingen säkrare väg att
diskreditera Europa-iden inför folken och särskilt deras ungdom
än att missbruka den för »nationalegoistiska önskningar och strä-
vanden».
Socialdemokraternas talesman, som i motsats till kanslern hade
en utpräglat lyckad dag, slutade med att säga, att ingen av de
förutsättningar, som hans parti uppställt som villkor för en medverkan i det europeiska försvaret, kommit till stånd, varför socialdemokraterna vidhölle sitt nej.
Så gick debatten vidare. Viktiga anföranden höllos av professor
Carlo Schmid (socialdemokrat), dr Ehlers (förbundsdagens talman;
CDU) och Adenauers partivän från Bayern, Strauss. En hel rad
andra vägande bidrag gåvos. Sintresultatet blev som bekant en votering, varvid regeringen segrade med 204 röster mot 156 med 6
nedlagda och 36 frånvarande.
Vad gjorde nu debatten för intryck på lyssnarna~ Att allmänintrycket var positivt har redan berörts. Men en rad mera speciella
reaktioner ha kunnat märkas under de månader, som gått efter den
8 februari.
Det främsta är, att regeringens ställning trots förbundskanslerns
svaga uppträdande stärkts. I en del fall skulle man måhända
rentav kunna säga tack vare. Gång efter annan träffar man på
folk, som rent mänskligt reagerat till hans förmån. Det har han
främst kommunisterna att tacka för. Vad de nådde med sin kör
av inpass var i många fall endast att skaffa den angripne, dvs.
Adenauer, sympatier.
Huvudanledningen till att kansler och kabinett kunna vara nöjda
med debatten ligger emellertid i att ett par av regeringspartiernas
talare på ett sällsynt lyckligt sätt kunde finna en ton, som slog an
hos lyssnarna. Två av dem böra särskilt framhållas. Den ene var
387
.Arvid Fredborg
dr Ehlers, talmannen, som vid detta tillfälle överlät klubban åt en
av sina vice talmän. Hans prestige är i oavbrutet stigande. Han
reagerade mot tendensen att endast finna svart och vitt och vände
sig särskilt till kvinnorna. Den andre var bayraren Strauss.
Han ställde socialdemokraterna mot väggen på den avgörande
punkten – hur vilja herrarna själva lösa problemen Det var på
sätt och vis det klassiska tvisteämnet mellan regering och opposition, men Strauss tog klart hem poäng för regeringen. Intryck
gjorde framför allt hans ord, att man ej borde blicka bakåt utan
framåt. »Om ett hus hotas av eld är det dumt av hyresgästerna
att tvista om vem som bär skuld till elden.» Strauss fann också en
rad andra lyckade formuleringar, som ställde hans tal i en särklass. Han sade t. ex.: »Så gärna jag än skulle vilja se de båda tala
med varandra skulle jag inte gärna vilje se dr Adenauer och dr
Schumacher bakom taggtråd i Ural diskutera, hur de bort handla
våren 1952!»
Den socialdemokratiska ståndpunkten, »das verklausulierte
Neim, slog på något sätt icke an. Efter Ollenhauers’ ord till ohnemich-männen kunde de senare ej ha några illusioner om att socialdemokraterna icke i princip önskade ett försvarsbidrag. A andra
sidan fick ingen klart för sig, hur världen skulle se ut i praktiken
för att partiet skulle säga ja till tanken på en tysk upprustning.
I ett fall hade socialdemokraterna dessutom oturen, att en av deras
egna icke träffade den rätta tonen. Det var professor Schmid, som
citerats så utförligt av kanslern i hans första anförande och uppenbarligen kände ett behov av att slå tillbaka men icke gav sitt anförande den vanliga eleganta formen.
För ett parti fick debatten en i hög grad negativ verkan. Kommunisternas ständiga inpass voro ibland träffande och somliga
kvicka. Men den övervägande delen var enbart pöbelaktig av typen »Ni vill massgravar!» och en rad var för dem direkt avslö-
jande, så mycket mer som även många tyskar i östzonen lyssnade
på debatten.
Vad som hände den 7 och 8 februari var endast en förpostfäktning. Men den utfölllyckligt för regeringen. Det visade sig redan
i mars vid valen i Sydvästtyskland, då det var uppenbart, att särskilt CDU återvunnit en hel del förlorade anhängare. Inför detta
har socialdemokraternas krav på nyval starkt försvagats.
Vad som sades den 7 och 8 februari har medfört en viss förändring också i den tyska folkopinionen i själva principfrågan.
Icke så att tanken på en upprustning skulle ha blivit populärare
388
En debatt och dess följder
eller ens smakligare, utan så att allmänheten fått klart för sig, att
regeringspartierna icke bestå av rustningsivrare, som till varje
pris vill se unga tyskar på kaserngårdarna. När dessa partier likväl trots betänkligheter beslutat att följa förbundskanslern har
detta indirekt påverkat många, som tidigare sade nej och fortfarande helst skulle vilja göra det men nu säga ungefär så – jag
tycker inte om det, jag skulle vilja slippa, men jag fruktar, att det
är en bitter nödvändighet.
Dessa tankegångar träffar man nu på ideligen, ofta med direkt
hänvändelse till något av talen i förbundsdagen. Det har spelat en
viktig roll för att undanröja hinder för regeringen att genomföra
ett upprustningsprogram. Detta är så mycket betydelsefullare som
dess egen propaganda är klent organiserad och kabinettets möjligheter att föra fram sina synpunkter till det tyska folket små. Men
denna gång gav det talade ordet kompensation för frånvaron av en
effektiv press.
Detsamma skedde sex månader senare, när förbundsdagen
behandlade frågan om ratificeringen av de nya fördragen med
Västmakterna i första läsningen. Även debatterna den 9 och 10 juli
utsändes i radio trots socialdemokratiskt motstånd. Även de hade
en påtaglig verkan på gemene man, ehuru icke så omedelbar som i
februari.
Debatten i februari kan i förening med vad som sades i juli
bli en vändpunkt för den västtyska demokratien, ett genombrott
för förbundsdagen. Ännu är det för tidigt att bedöma detta. Men
det tyska parlamentets anseende har stigit, och en del av den tidigare likgiltigheten har försvunnit. Det har länge hört till god ton
i Tyskland att bagatellisera förbundsdagen och ironisera över
Bonn. Ofta har detta skett utan kunskap om det intensiva arbete,
som där bedrives, och som är värt ett bättre öde än att ignoreras.
Debatterna den 7 och 8 februari och 9 och 10 juli ha skjutit en
bräsch i likgiltigheten och cynismen.
389
OCH DESS FÖLJDER
Av fil. dr ARVID FREDBORG
VID en återblick på utvecklingen i tysk politik under det första
halvåret 1952 framstår en händelse såsom viktigare än alla andra.
Det är icke de ryska noterna eller ens fördraget om ockupationens
upphörande, utan försvarsdebatten i den tyska förbundsdagen den
7 och 8 februari.
I allmänhet tillvinner sig vad som säges i det fula huset vid
Rhen endast förstrött intresse från den tyska allmänhetens sida.
Hela det politiska system, som är koncentrerat i den provisoriska
huvudstaden Bonn, har saknat verkligt levande kontakt med det
tyska folket. Det har icke berott så mycket på parlamentarikerna
själva som fastmer på den allmänna likgiltighet, för att icke säga
cynism, som är så allmän i detta land, så snart det blir fråga om
politik.
Ur denna synvinkel var det av fundamental betydelse, att den
långa debatten i februari i sin helhet utsändes i radio. Den tyska
allmänheten fick därigenom på ett helt annat sätt än dittills en
bild av det allvar, med vilket dess representanter eller åtminstone
en del av dem ägnade sig åt en av de avgörande frågorna. Under
de månader, som gått sedan dess har man hört mycket om detta.
Särskilt en reflexion har gång efter annan dykt upp. »Så lättvindigt tar de inte på det hela som jag trodde.»
För måhända första gången sedan dess tillkomst kunde den tyska
förbundsdagen med skäl göra anspråk på att vara sitt folks representation. Miljoner lyssnare kände – därom äro vittnesbörden
samstämmiga- att de som talade företrädde dem och deras grannar, alla tyskar.
De flesta tyskar anse frågan om det militära bidraget som den
viktigaste, ja för många är den den enda viktiga. Detta förklarade
mycket av intresset. Men märkligt är likväl, att enligt allmän
uppfattning det var få vuxna tyskar, som icke hörde åtminstone
någon del av debatten under de två dagarna. Många äro de, som
385
.Arvid Fredborg
tidigare knappast visste, att landet hade ett parlament, men som
lyssnade kanske så mycket som tio timmar. Om deras intryck hade
blivit negativt skulle det för den tyska demokratien ha blivit
ödesdigert.
Debattens betydelse, som med varje månad som gått framstått
allt tydligare, gör det motiverat, att man ägnar ett ögonblick åt
dess innehåll och direkta politiska följder.
Som bekant hade regeringen gång efter annan skjutit upp konfrontationen med folkrepresentationen i upprustningsfrågan. Adenauers extremt ömtåliga läge och den nödvändiga hänsynen till
Frankrike gjorde detta förklarligt. Men de inrikespolitiska riskerna av att icke någon gång tala rent ut voro föga mindre, och
både regering och opposition torde ha hälsat med lättnad, att man
nu äntligen för första gången på allvar kunde tala om saken.
Debatten inleddes av förbundskanslern. Viktiga angelägenheter
hade uppehållit honom till sista minuten före anförandet och ej
medgivit någon nämnvärd förberedelse. Det händer dock väl ofta,
att dr Adenauer preparerar sig dåligt. Vid detta tillfälle hade
kanslern såsom talare en svart dag. Han var osäker och i sitt ordval mer än vanligt konventionell. Han upprepade sig påfallande
ofta. Därtill visade han ej sitt vanliga lugn inför de många inpassen, som från kommunisternas sida tycktes stegras till direkt sabotage. Talmannen vägrade att ge honom några speciella privilegier.
Dr Ehlers sade, när dr Adenauer vädjade till honom, att han icke
hade någon befogenhet att förbjuda inpass, men att det tyska folket, som lyssnade vid apparaterna säkert skulle bilda sig sin egen
mening om dem.
Under kommunisternas protestrop betecknade kanslern hela
skeendet under de senare åren som ett resultat av Sovjetunionens
expansions- och aggressionspolitik och tecknade den kända bilden
av hur ryssarna opererat. Beträffande det aktuella problemet, Tysklands försvarsbidrag, var dr Adenauer vagare än man väntat. Må-
let vore skapandet av ett fritt och förenat Tyskland på fredlig
väg; tyskarna måste också vara med och försvara Europa och socialdemokraten professor Schmid hade under det parlamentariska
rådets förhandlingar fällt yttranden, som visade, att han räknade
med krigstjänst. Denna kunde därför ej anses förbjuden enligt gällande lagstiftning. Mycket mer hade kanslern ej att säga. Intrycket
bland hans anhängare var minst sagt blandat.
Den närmast kommande talaren tycktes ge vad Adenauer icke
givit sina lyssnare, klarhet. Det var Erich Ollenhauer, som med
386
En debatt och dess följder
stor skicklighet företrädde den socialdemokratiska ståndpunkten.
Parlamentet hade ej tillräckliga informationer för att bilda sig
en uppfattning betonade han. Det gällde ej att avgöra, hur ett försvarsbidrag skulle ges, utan om över huvud taget. Ollenhauer
värjde sig mot tanken, att frågan kunde anses principiellt avgjord.
Mot ohne-mich-männen sade han, att pacifisterna endast kunde
räkna med att få leva i enlighet med sina ideer, så länge man kunde
upprätthålla demokratiens frihet. Eljest väntade dem de totalitära
systemens koncentrationsläger.
I Ollenhaners anförande kom socialdemokratiens misstro till
västmakternas goda vilja fram. I synnerhet ironiserade han över
fransmännens hållning. Det finns, sade han, ingen säkrare väg att
diskreditera Europa-iden inför folken och särskilt deras ungdom
än att missbruka den för »nationalegoistiska önskningar och strä-
vanden».
Socialdemokraternas talesman, som i motsats till kanslern hade
en utpräglat lyckad dag, slutade med att säga, att ingen av de
förutsättningar, som hans parti uppställt som villkor för en medverkan i det europeiska försvaret, kommit till stånd, varför socialdemokraterna vidhölle sitt nej.
Så gick debatten vidare. Viktiga anföranden höllos av professor
Carlo Schmid (socialdemokrat), dr Ehlers (förbundsdagens talman;
CDU) och Adenauers partivän från Bayern, Strauss. En hel rad
andra vägande bidrag gåvos. Sintresultatet blev som bekant en votering, varvid regeringen segrade med 204 röster mot 156 med 6
nedlagda och 36 frånvarande.
Vad gjorde nu debatten för intryck på lyssnarna~ Att allmänintrycket var positivt har redan berörts. Men en rad mera speciella
reaktioner ha kunnat märkas under de månader, som gått efter den
8 februari.
Det främsta är, att regeringens ställning trots förbundskanslerns
svaga uppträdande stärkts. I en del fall skulle man måhända
rentav kunna säga tack vare. Gång efter annan träffar man på
folk, som rent mänskligt reagerat till hans förmån. Det har han
främst kommunisterna att tacka för. Vad de nådde med sin kör
av inpass var i många fall endast att skaffa den angripne, dvs.
Adenauer, sympatier.
Huvudanledningen till att kansler och kabinett kunna vara nöjda
med debatten ligger emellertid i att ett par av regeringspartiernas
talare på ett sällsynt lyckligt sätt kunde finna en ton, som slog an
hos lyssnarna. Två av dem böra särskilt framhållas. Den ene var
387
.Arvid Fredborg
dr Ehlers, talmannen, som vid detta tillfälle överlät klubban åt en
av sina vice talmän. Hans prestige är i oavbrutet stigande. Han
reagerade mot tendensen att endast finna svart och vitt och vände
sig särskilt till kvinnorna. Den andre var bayraren Strauss.
Han ställde socialdemokraterna mot väggen på den avgörande
punkten – hur vilja herrarna själva lösa problemen Det var på
sätt och vis det klassiska tvisteämnet mellan regering och opposition, men Strauss tog klart hem poäng för regeringen. Intryck
gjorde framför allt hans ord, att man ej borde blicka bakåt utan
framåt. »Om ett hus hotas av eld är det dumt av hyresgästerna
att tvista om vem som bär skuld till elden.» Strauss fann också en
rad andra lyckade formuleringar, som ställde hans tal i en särklass. Han sade t. ex.: »Så gärna jag än skulle vilja se de båda tala
med varandra skulle jag inte gärna vilje se dr Adenauer och dr
Schumacher bakom taggtråd i Ural diskutera, hur de bort handla
våren 1952!»
Den socialdemokratiska ståndpunkten, »das verklausulierte
Neim, slog på något sätt icke an. Efter Ollenhauers’ ord till ohnemich-männen kunde de senare ej ha några illusioner om att socialdemokraterna icke i princip önskade ett försvarsbidrag. A andra
sidan fick ingen klart för sig, hur världen skulle se ut i praktiken
för att partiet skulle säga ja till tanken på en tysk upprustning.
I ett fall hade socialdemokraterna dessutom oturen, att en av deras
egna icke träffade den rätta tonen. Det var professor Schmid, som
citerats så utförligt av kanslern i hans första anförande och uppenbarligen kände ett behov av att slå tillbaka men icke gav sitt anförande den vanliga eleganta formen.
För ett parti fick debatten en i hög grad negativ verkan. Kommunisternas ständiga inpass voro ibland träffande och somliga
kvicka. Men den övervägande delen var enbart pöbelaktig av typen »Ni vill massgravar!» och en rad var för dem direkt avslö-
jande, så mycket mer som även många tyskar i östzonen lyssnade
på debatten.
Vad som hände den 7 och 8 februari var endast en förpostfäktning. Men den utfölllyckligt för regeringen. Det visade sig redan
i mars vid valen i Sydvästtyskland, då det var uppenbart, att särskilt CDU återvunnit en hel del förlorade anhängare. Inför detta
har socialdemokraternas krav på nyval starkt försvagats.
Vad som sades den 7 och 8 februari har medfört en viss förändring också i den tyska folkopinionen i själva principfrågan.
Icke så att tanken på en upprustning skulle ha blivit populärare
388
En debatt och dess följder
eller ens smakligare, utan så att allmänheten fått klart för sig, att
regeringspartierna icke bestå av rustningsivrare, som till varje
pris vill se unga tyskar på kaserngårdarna. När dessa partier likväl trots betänkligheter beslutat att följa förbundskanslern har
detta indirekt påverkat många, som tidigare sade nej och fortfarande helst skulle vilja göra det men nu säga ungefär så – jag
tycker inte om det, jag skulle vilja slippa, men jag fruktar, att det
är en bitter nödvändighet.
Dessa tankegångar träffar man nu på ideligen, ofta med direkt
hänvändelse till något av talen i förbundsdagen. Det har spelat en
viktig roll för att undanröja hinder för regeringen att genomföra
ett upprustningsprogram. Detta är så mycket betydelsefullare som
dess egen propaganda är klent organiserad och kabinettets möjligheter att föra fram sina synpunkter till det tyska folket små. Men
denna gång gav det talade ordet kompensation för frånvaron av en
effektiv press.
Detsamma skedde sex månader senare, när förbundsdagen
behandlade frågan om ratificeringen av de nya fördragen med
Västmakterna i första läsningen. Även debatterna den 9 och 10 juli
utsändes i radio trots socialdemokratiskt motstånd. Även de hade
en påtaglig verkan på gemene man, ehuru icke så omedelbar som i
februari.
Debatten i februari kan i förening med vad som sades i juli
bli en vändpunkt för den västtyska demokratien, ett genombrott
för förbundsdagen. Ännu är det för tidigt att bedöma detta. Men
det tyska parlamentets anseende har stigit, och en del av den tidigare likgiltigheten har försvunnit. Det har länge hört till god ton
i Tyskland att bagatellisera förbundsdagen och ironisera över
Bonn. Ofta har detta skett utan kunskap om det intensiva arbete,
som där bedrives, och som är värt ett bättre öde än att ignoreras.
Debatterna den 7 och 8 februari och 9 och 10 juli ha skjutit en
bräsch i likgiltigheten och cynismen.
389