En del av infrastrukturen eller en del av mediautbudet?

Facebook och liknande plattformar är hybrider som har drag av både infrastruktur och av att vara en del i mediautbudet. De existerande kommersiella plattformarna, typ Facebook, utnyttjar detta genom att växla mellan de båda modellerna. Det är inte långsiktigt hållbart, menar Örjan Hultåker.

Att vara en del av infrastrukturen innebär att man erbjuder tjänster som kan användas av alla och att den som erbjuder transportvägen inte har något ansvar för det som transporteras. Det gäller vare sig det är statliga/offentliga eller privata/kommersiella aktörer som tillhandahåller transportvägen. Den som distribuerar el har vare sig ett juridiskt eller moraliskt ansvar för det som produceras med hjälp av elen.

Internet kan närmast jämföras med post- och telefonbolag. Deras uppgift är att vidarebefordra meddelanden utan att analysera innehållet. Meddelandena distribueras till mottagaren enligt generella regler, ofta fastställda genom lagstiftning, och distributörerna har varken ett juridiskt eller moraliskt ansvar för meddelandets innehåll.

Att vara en del av mediautbudet ställer normalt sett helt andra krav på den som förmedlar ett budskap. Regelverket varierar mellan länder men i västvärlden finns det regler för vad man får skriva eller säga och man kan dömas till ansvar och skadestånd för det som publiceras.

Den som publicerar något olämpligt eller förbjudet kan inte ursäkta sig med att de rättar i efterhand. De kan inte använda ursäkten att de rättar när de får reda på att något är olagligt. Inte heller räcker det att rätta om någon blir sårad eller kränkt.

För media gäller också att de som tar del av innehållet har förväntningar både på innehållet i enskilda inslag och om vilken sammantagen helhet som skall förmedlas. Ibland innebär förväntningarna att ett medium skall vara snävt och även vinklat, ibland att det skall vara generellt och täcka de viktigaste aspekterna av ett ämnesområde.

De aktörer som deltar i det medial utbudet har ett ansvar inte bara för det redaktionella materialet utan även för de annonser som publiceras.

Uppenbarligen har inte alla de existerande plattformarna accepterat det omfattande ansvar som åligger aktörer inom mediautbudet. Plattformarna har inte kontroll över om de publicerar upphovsrättsskyddat material och det saknas regler för vilken ersättning som ges för sådan publicering. Olagliga och etiskt motbjudande meddelanden rättas bara i efterhand, om ens då, och det tycks i många fall saknas garantier för att inte samma material skall dyka upp igen.

Å andra sidan agerar inte heller plattformarna som en del av värderingsneutral infrastruktur. De har regler för vad som får publiceras men de verkar inte styras av värderingar. Innehållet anpassas, när så krävs, för att maximera vinsten. Det innebär att man kan anpassa sig till vad som krävs av odemokratiska diktaturer.

Främst innebär dock anpassningen av innehållet att det censureras när det finns en opinion i media som vinner gehör hos annonsörer eller politiska makthavare.

När det föreligger risk för att en webbplats skall få dåligt rykte bland en köpstark allmänhet – till exempel de som inte klarar av att se nakna statyer, nakna småbarn eller ammande mammor – kan innehållet redigeras eller censureras för att inte skrämma bort köpstarka besökare som genererar annonsintäkter.

När innehållet når en sådan skamnivå så att politiker börja hota med lagstiftning finns det också en beredskap att redigera eller censurera innehållet. Detta har tydligt framgått efter diskussioner om ”fake-news” och om robotar som sänder meddelanden.

Förhållandet att plattformarna har regler för vad de vågar ellervill publicera innebär att de inte kan ses som en del av infrastrukturen på samma sätt som post, telefoni eller det öppna Internet. Plattformarna har tvingats att ta ett delvis, om än minimalt, ansvar för innehållet, albeit att det sker utifrån kommersiella överväganden.

Men oberoende av om vissa ämnen, teman eller budskap och bilder stoppas så innebär de algoritmer som plattformarna använder att de inte kan ses som en del av en värderingsneutral infrastruktur. Ägarna och operatörerna av plattformarna använder algoritmer för att styra i vilken ordning olika budskap dyker upp och vilka annonser som kopplas till vilka av plattformens besökare.

Det är stor skillnad mot värderingsneutral infrastruktur. När jag kör bil på en motorväg läser jag på kartan och styr bilen till exempel mot Köping och jag kommer dit så vida jag inte på grund av egna fel kör vilse. Väghållaren gör inte så att jag först hamnar i Enköping på grund av att kommunstyrelsen där har betalat mer till väghållaren. Inte heller tvingas jag köra förbi Katrineholm för att se en annons från partiet P som vill övertyga mig att rösta på P i nästa riksdagsval.

Den typ av algoritmer som används av plattformarna innebär en redigering av det slag som normalt används av media. Att urvalet av innehåll samt kombinationer av innehåll och ordningsföljd styrs av förprogrammerade algoritmer förändrar inte detta.

Den som beslutar om algoritmer bör rimligen ha samma juridiska och etiska ansvar som en ansvarig utgivare som fattar beslut före publicering av varje budskap. Ansvaret för dem som använder algoritmer bör inte heller bli mindre av att olika budskap styrs till varierande målgrupper inte bara utifrån vad dessa efterfrågat utan även utifrån vad annonsörer betalar.

Med nuvarande algoritmer och affärsmodellernas betalningssystem är materialet redigerat på ett sätt som bör leda till utvidgat ansvar.

Den nuvarande affärsmodellen för till exempel Facebook förutsätter att plattformen är en hybrid mellan värdeneutral infrastruktur och redigerade media; men frågan är hur länge detta håller. Länge kunde det ske utan större uppmärksamhet men när det blev ett hot mot det politiska etablissemanget startas en process som på sikt kommer att tvinga bland annat Facebook att ta ansvar för algoritmer, budskap från robotar, ”fake news”, hat och mobbning.

Min slutsats är att det behövs ett regelverk för plattformar av den typ som Facebook representerar. De kan inte tillåtas att fortsätta som en hybrid mellan värdeneutral infrastruktur och massmedia. Det behöver finnas tydliga regler för ansvar och vad plattformarna får göra på samma sätt som det i dagsläget finns för media. Helst bör det vara samma regler inom EU och USA.

Givetvis kan problematiken lösas genom att Facebook och andra sociala media frivilligt ändrar affärsmodell och anpassar sig till ett regelverk som står i överensstämmelse med värdeneutral infrastruktur. Men då bortfaller troligen lönsamheten, vilket återspeglas i de senaste dagarnas börsutveckling för Facebook.

Facebook och andra plattformar fyller ett legitimt samhällsbehov men de måste styras genom ett rimligt lagstiftat regelverk på ett sätt som gäller för annan infrastruktur. I denna lagreglering måste det också ingå regler för hur personuppgifter skall hanteras, regler för hur de skall få säljas vidare till tredje man. Dessutom behövs klargörande regler om hur tredje part får använda köpta personuppgifter och hur tredje part skall radera personuppgifter.

Om lönsamheten bortfaller bör staten garantera att det finns infrastruktur.

Örjan Hultåker är docent och vetenskaplig ledare hos SKOP