En enhörning mot slösofobi

Malmös rosa enhörning satte fingret, helt oavsiktligt, på något intressant. Enhörningen var tänkt att provocera mot homofobi men blev i stället en provokation kring slöseri. Slöseri provocerar fortfarande, skriver Klas Hjort.

Enhörningen kostade 900 000kr. Det är väldigt mycket pengar. Oftast blir slöseri något som ges en ganska abstrakt alternativkostnad. Två årsarbeten i en offentlig verksamhet. Ny datoruppsättning i en skola eller liknande. Mer konkret än slöseriet men samtidigt ändå svårgreppbart. Vad skulle de där datorerna egentligen betyda? 

Några steg tillbaka. Arbetar man i Sverige betalar man en fruktansvärd massa skatt. De flesta vet inte riktigt hur mycket de betalar utan brukar se skatten som kommunalskatt. Ungefär en tredjedel av lönen. Med en normalinkomst motsvarar det ca 11 000 i månaden. Det finns massor med fel i att säga att skatten är blott 11 000 men det är intuitivt mot hur många uppfattar hur de beskattas. 

Samhällskontraktet är tänkt som att skatt betalas in för att dels säkra den egna välfärden och dels bekosta den åt de som inte själva kan betala in. Man betalar skatt för att den egna vården, pensionen liksom för att grannens barn etc skall få god kvalitet. Uppslutningen bakom den modellen är massiv, närmast solid och bara antydningar om att något parti vill avvika brukar ge panik. 

Den närmast löjligt förenklade bilden blir därmed att genomsnittet är att man betalar in 11 000 kronor i månaden och alla får en ok skola, sjukvård och äldreomsorg. Av bara farten betalas försvar, polis och annat. 
Om en månads inbetalning, alltså 11 000, kallas en månadsskatt så kan, mellan tummen och armbågen, ett mått ges på ungefär var många tycker att kostnaden för det offentliga är rimlig. En medelsvensson kommer då jobba ungefär till tisdag lunch för det offentliga, onsdag lunch för statsskatt, och resten behåller de själva. 

När lönedagen kommer så blir månadsskatten det genomsnitt som många uppfattar är deras del av samhällskontraktet. Vid högre löner betalar man givetvis mer i skatt och kan komma att betala in åtskilliga månadsskatter och utöver det indirekta skatter. 
Där jämförelser med årstjänster i offentlig sektor, upprustning av utrustning och liknande är abstrakt har en jämförelse med månadskatter en väldigt intuitiv pedagogik. Dels för att den inte jämför med annan offentlig konsumtion. Dels för att den lyfter skattefrågan på ett väldigt konkret sätt. ”Om jag slapp skatt en månad, vad skulle jag göra då?” Det ger en möjlighet att jämföra. 

De 900 000 kr som enhörningen kostade blir då ungefär 82 månadsskatter. 7 personer betalar under ett år inte skatt till något annat än en enhörning. Det är en tanke som provocerar. 

Om man vidgar perspektivet. 18 månadsskatter för att flytta en död val. 36 för att göra en film åt Trafikverket om att en väg var avstängd några veckor. En kommunikatör på kommunen eller regionen är 4-5 månadsskatter i månaden. Listan går att göra väldigt lång. Månad efter månad går folk till jobbet och jobbar ihop till skatten utan att riktigt få något. 

Det är inte rätt att sälja in skatten med andra människors behov och när väl pengarna betalas in går de till något annat. Slöseri är inte bara slösaktigt också utan är något som underminerar tron på demokratin. Varför skall det offentliga få ta pengar om de inte ens försöker använda pengarna till det folk tror att de betalar skatt för? 

Ju mer man kan konkretisera slöseri desto svårare blir det att låta det fortgå. Därför borde samtalet föras mer mot månadsskatter eller ett liknande begrepp som tydlig konkretiserar problemet. 

Slöseri är alltid provocerande. Men går det att konkretisera, som att enhörningen konsumerade över 80 personers skatt, så blir det värre. Över 80 personer hade kunnat stanna hemma delar av veckan, det hade kunnat vara ett lotteri om en skattefri månad eller något annat för dem. Det är pengar som tas men som inte används för det som det är avsett för. 

Slöseriet skildras ofta abstrakt men är konkret. Det är dina pengar, din tid på jobbet och pengar som hade kunnat gå till något bättre. Något som du vill. 

Nästa gång du ser något dumt, slösaktigt som det offentliga har gjort så ställ dig frågan – hur många månadsskatter konsumerades där? Och fråga dig sen vad du hade gjort om det var du som inte hade behövt skatta den månaden. 

Klas Hjort är fristående debattör