En etablerad demokrati?

På första terminen i statsvetenskap, starkt viktad mot lärdomar om failed states och samhällsbygge från botten på en lärdomsinstans ägnad åt ”kris, krig och katastrof”, drillades vi bland annat i att bedöma en demokratis mognadsgrad. Inte en enda gång togs de statsanställdas magkänsla upp som kriterium, konstaterar Amanda Wollstad.

Att införa demokrati, i betydelsen att centrera makten kring en någorlunda demokratiskt vald ledare, är ganska enkelt. Första gången. Det riktigt svåra är att få honom (eller henne) att nästa gång acceptera en valförlust, och lämna makten vidare.

Ett av måtten på en demokratis mognad är således dess förmåga att hantera ett maktskifte.

Det finns naturligtvis en massa andra mått också: lagstyre, maktdelning, hantering av yttrande- och pressfrihet, representation, valdeltagande, med mera. Sverige får höga betyg i de flesta. Vi har trots allt sysslat med det här med parlamentarism ganska länge, längre än de flesta. Nog tusan borde vi ha koll på grunderna vid det här laget.

Men det är något som skaver när 261 opolitiska tjänstemän i Regeringskansliet – påfallande många med stationering på UD – skriver under ett uppror och kräver att den ”värdegrund” som varit vägledande för arbetet inte urholkas av ”nästa regering eller regeringsunderlag”.

Den ”värdegrund” som är ”vägledande” för regeringskansliets arbete är regeringsformen. Den kommer inte ändras under innevarande riksdagsperiod. I övrigt är det den demokratiskt valda regeringen som är ”vägledande”. Kan man inte acceptera att den inte driver en socialdemokratisk politik så har man ingenting i en opolitisk tjänstemannaroll att göra. Svårare än så är det inte.

Att ”uppropet” överhuvudtaget författas är naturligtvis högst anmärkningsvärt. Än värre blir det när en av initiativtagarna i en intervju med Svenska Dagbladet faktiskt verkar helt oförmögen att förstå varför deras skrivelse ifrågasätts. ”Vi är ju opolitiska tjänstemän” upprepas in absurdum, som om ramsan i sig på något magiskt vis skulle göra utsagan sann.

Men en opolitisk tjänsteman ifrågasätter inte en demokratisk vald regerings värderingar och lojalitet gentemot grundlagen, i synnerhet inte innan den ens har formats. Sina magkänslor sköter man någon annan stans än på regeringskansliet, och har man svårt att skilja på sin lojalitet till staten och sin lojalitet till Partiet lämnar man sin tjänst hos den förstnämnda och söker sig – förslagsvis – till det senare.

Möjligen får man väl som borgerlig opinionsbildare tacka de 261 för hjälpen att illustrera varför det brådskar att bryta den socialdemokratiska makthegemonin. För vad säger det egentligen om en demokratis mognadsgrad när statstjänstemännen behöver skickas i samtalsterapi inför ett maktskifte?

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift