En försvars- och utrikespolitik för 2010-talet
En försvarspolitik för morgondagens förutsättningar

Den säkerhetspolitiska logiken för hela arabvärlden håller på att luckras upp i en riktning vi inte vet något om. Förändringar ger oss nya förutsättningar och vi måste utforma morgondagens försvars- och säkerhetspolitik efter dem. Det skriver Isabella Jernbeck (M) i den tredje delen av Svensk Tidskrifts serie om svensk försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik.

Förändringarna i arabvärlden säger något om vår tids säkerhetspolitiska utmaningar. Beredskapen på det oväntade är och har alltid varit säkerhetspolitikens stora utmaning. Det kalla krigets säkerhetspolitiska situation var på det viset ett undantag.

Det militära hotet var inbäddat i den balans som präglade världen. För Sveriges del handlade det om ett invasionshot med Sovjetunionen som angripare. Andra militära angrepp definierades i praktiken bort av den övergripande konflikten som präglade det kalla kriget. Och för ett alliansfritt demokratiskt land med ett förhållandevis starkt försvar var det bara Sovjetunionen som hade ett intresse av att angripa oss.

Det ställde krav på ett invasionsförsvar, som kunde mobilisera tillräckligt mycket för att avskräcka i bästa fall och i sämsta fall motstå en supermakt så länge att vi inte längre var ensamma.

I dagens värld har vi inget kallt krig. Det finns ingen förutsägbar konflikt som manifesterar hotet mot oss. Men konflikter växer fram ur det oväntade. Från fredliga demonstrationer i Tunisien och Egypten till inbördeskrig i Libyen med ett militärt ingripande från världssamfundet. Det trodde ingen för bara några månader sedan. Den säkerhetspolitiska logiken för en hel region håller på att luckras upp i en riktning vi inte vet något om.

En utveckling mot demokrati i Egypten och Tunisien kommer att bidra till en ny men annorlunda stabilitet i Mellersta Östern. Det är i det perspektivet som man ska se det militära ingripandet i Libyen. En västvärld som hade svikit upprorsmakarna hade stärkt andra krafter i alla dessa länder.

Samtidigt ser vi nu konsekvenserna av att USA inte kan och inte vill agera överallt, till skillnad från vad vi varit vana vid. Vi ser hur Kina även i denna del av världen har stärkt sin position. Vi ser Iran och hur islamistiska krafter utöver sin maktpolitik och terror för att vinna inte bara Libanon och Gaza utan också Nordafrika.

Ryssland har energiintressen som sträcker sig in i Libyen men berör hela östra Europa, liksom de baltiska staterna och pipelinen i Östersjön, för att inte tala om de anspråk som man gör på energifyndigheter i Arktis.

När Ryssland gick in Georgien förvånade det alla dem som under 2000-talet hade sagt att Ryssland var på väg mot europeisk demokrati, och var mån om att utveckla positiva förbindelser med EU och under överskådlig tid inte skulle ha offensiv militär förmåga. Det var en föreställning som kom att prägla svensk försvarspolitiken. Men den var fel. Förändringen överraskade alltför många.

Det vi ser i Nordafrika nu är två saker av samma slag.
– Förändringar kommer snabbt och kan snabbt förändra säkerhetspolitikens grundläggande förutsättningar.
– Hoten mot vår egen säkerhet kanske kommer långt ifrån men kan likväl påverka säkerheten i vår närhet.

Södra Europa är en del av EU och den union vi själva ingår i. Längre bort är det inte. Det är till exempel ingen tvekan om att ett Nordafrika med islamistiska regimer skulle vara ett hot även mot oss.

På motsvarande sätt kan förändringar i Vitryssland förändra förutsättningarna i vår del av Europa. En repressiv rysk regim som vill stärka sin ekonomiska närvaro i våra grannländer kan uppträda allt mer aggressivt i Östersjön. Ukraina slits mellan olika riktningar i sin framtida utveckling.

Det räcker inte längre med att säga att det är omodernt att efter det kalla krigets slut tala om ett invasionshot. Det är sant men utvecklingen har i gengäld öppnat upp för många fler hot på olika nivåer, som det kalla kriget gjorde omöjliga. Vi lever i dag i en fred som inte säger något om vilka mönster framtida konflikter kan ha. Allt detta säger något om kraven på en modern försvarspolitik.

För det första måste vi kunna bidra till militära insatser i Libyen, Kongo eller i Afghanistan. Eftersom det faktiskt gäller våra egna säkerhetspolitiska intressen ligger ansvaret lika mycket på oss själva som på EU i övrigt.

För det andra ställer både solidaritetsklausul och det politiska ansvaret för andra medlemmar i EU krav som vi inte kan bortse ifrån. Den som angriper eller utövar påtryckningar på till exempel Estland hotar en säkerhet som vi har gemensamt.

För det tredje måste vi ha en förmåga att mobilisera förband som kan stå emot andras militära utmaningar, som de kan se ut under kommande decennier. Vi behöver en kvantitet som kan stå emot andra aktörers militära förmåga när det gäller vår egen säkerhet. Från territoriell integritet till en ökad militär närvaro i vår närhet och den faktiska möjligheten att en brutal regim kan ställa brutala krav även på oss.

För det fjärde måste vi se till att vi kan fylla de förband som vi har, både med soldater och materiel. En ökad närvaro i Östersjön kräver bland annat att våra kustkorvetter får den beväpning som krävs för att de ska kunna agera. På flygsidan behövs mer flygtimmar och en säker tillgång till olika vapensystem. En minskad markförmåga kan balanseras genom en ökad förmåga att med flyg bedriva nära markunderstöd. Den frivilliga rekryteringen måste utvärderas eftersom den inte gett den förbandsvolym som behövs.

För det femte måste vi utvärdera hur vi försvarar strategiska delar av vårt land mot terror och militära hot. Det gäller våra stora hamninfarter, våra storstadsområden, vår strategiska ledning och de delar av vårt territorium som är extra känsligt för andras maktpåverkan, till exempel Gotland. Även mycket små väpnade aktioner mot huvudstaden kräver en betydande militär förmåga för att avvärja.

Det är dags att utforma säkerhets- och försvarspolitiken utifrån insikten att vi inte längre kan utgå från insikten att det kalla krigets förutsättningar inte längre gäller. Försvarspolitiken måste utformas utifrån dagens och morgondagens förutsättningar.

Isabella Jernbeck är riksdagsledamot (M).