En försvars- och utrikespolitik för 2010-talet
Klarspråk i den nya moderata säkerhetspolitiken
– även om NATO!

Många av de frågor som ställdes i Svensk Tidskrifts debatt om en moderat säkerhetspolitik förra året fick sina svar i oktober. Då presenterades Moderaternas nya utrikespolitiska plattform Frihet och utveckling i världen som innehåller ett antal utmärkta resonemang om viktiga internationalpolitiska frågor. Det skriver Mike Winnerstig. På söndag inleds Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen.

Förra året gjordes två försök av Svensk Tidskrifts redaktion att dra igång en moderat säkerhetspolitisk debatt. Dels presenterade några ledande moderata riksdagsledamöter sin syn på frågorna, och dels inbjöds bl a undertecknad att inleda en debatt kring moderat säkerhetspolitik. Mitt problem då var att den moderata säkerhetspolitiken var osynlig och/eller otydlig, särskilt i NATO-frågan. I inget av fallen genererade diskussionen någon större uppmärksamhet.

I oktober kom emellertid, i anslutning till den moderata partistämman, ett mycket genomarbetat svar på många av de frågor som vi ställde i debatten. Partiets nya utrikespolitiska plattform Frihet och utveckling i världen innehåller ett antal utmärkta resonemang om viktiga internationalpolitiska – både utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska – frågor. Inte minst slår plattformen tydligt fast att Moderaterna ”vill fördjupa Sveriges samarbete med Nato och verka för en svensk anslutning.” (s. 16). I motsats till det vid samma stämma antagna idéprogrammet verkar denna plattform emellertid inte ha genererat någon större debatt ens internt inom partiet, vilket är synd eftersom plattformen är en intellektuellt sett avsevärt bättre text.

En förklaring till plattformens ringa offentliga genomslag kan vara att den är nästan omöjlig att hitta, till och med på moderaternas hemsida (www.moderat.se, januari 2012). Den är inte länkad under presentationerna av moderaternas utrikes- och försvarspolitik, och bägge dessa avsnitt på samma hemsida innehåller delvis andra formuleringar än plattformen – bl a i NATO-frågan. Detta kan givetvis vara en tillfällighet – t ex bristfälliga uppdateringsrutiner avseende hemsidan – men dokumentet förtjänar under alla omständigheter väsentligt mer uppmärksamhet än vad det har fått hittills.

Till sin struktur är plattformen, som omfattar 21 sidor, oerhört svensk. De första 14 sidorna skulle med lätthet kunna ha varit ett tal av Urban Ahlin, Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman. Detta inte sagt som kritik: dels är Urban Ahlin en påläst och förståndig socialdemokrat, och dels är denna del av plattformen fylld av kloka målbilder för den internationella politiken, på en konsekvent liberal grund. Liberala västliga värden framhävs som hela grunden för den moderata utrikes- och säkerhetspolitiken. Värnandet av mänskliga rättigheter, kvinnors frihet, frihet på nätet, FN:s roll, ett starkare EU med välmående grannar, kampen mot terrorismen och vikten av rustningskontroll understryks. Detta är koncept som ingen vettigt funtad människa kan vara emot. Däremot kan givetvis denna typ av målbilder just ge ett intryck av att vara ”boilerplate rhetoric”, dvs standardformuleringar som alltid används i liknande sammanhang och därmed inte betyder särskilt mycket. Denna kritik är dock orättvis i just detta fall: många av formuleringarna är lätt utopiska, men plattformen är ju i princip också ett utrikespolitiskt idéprogram som inte behöver operationalisera hur alla målbilder ska uppnås.

Det som gör plattformens första delar något problematiska är huvudsakligen att den geopolitiska analysen nästan helt lyser med sin frånvaro. Den kommer däremot in indirekt, t ex när FN:s roll presenteras i liberal, positiv anda som ”grundläggande för det internationella systemet”, samtidigt som det i några få meningar därefter konstateras att FN ofta hämmas av politiska motsättningar mellan medlemsstaterna. Att FN inte fungerar som tänkt bl a på grund av de olika geopolitiska intressena hos medlemsstaterna har varit ett faktum sedan organisationens bildande 1945. Under en kort period, några år efter det kalla krigets slut, fanns det en övergripande konsensus även bland de permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd men den upphörde relativt fort. Idag kan man bara nämna ”Syrien” för att peka på detta förhållande.

Likaså konstateras rätt paradoxalt att Europa idag utgör ett ”unikt område av fred” samtidigt som det sägs att vi i närtid ”upplevt krig inom och mellan länder i Europa”. Varför dessa krig utbrutit – och även Georgien tillhör Europa, skulle jag vilja påstå – diskuteras inte närmare, men en geopolitisk analys hade även här ökat plattformens intellektuella skärpa.

Från och med avsnittet ”Säkerheten i vår del av Europa” (s. 15) börjar det emellertid att brännas. Här går det att hitta formuleringar som inte utan vidare passar in i en traditionell, svensksocialdemokratisk diskurs. Vare sig neutralitet eller alliansfrihet nämns, däremot den svenska solidaritetsförklaringen och att Sverige ska kunna både ge och ta emot militärt stöd. Utvecklingen i närområdet, kan vi läsa vidare, kräver att Sverige har ett starkt försvar med hög tillgänglighet. Med tanke på att försvarsmakten om 5-10 år endast kommer att ha drygt 10 procent av den numerär som vi hade för 20 år sedan – vilken då ansågs stark – blir emellertid detta endast begripligt när man fortsätter att läsa plattformen. Där står bl a att nordisk samverkan skulle gynnas om Norden i sin helhet tillhörde både EU och NATO, och att integration med likasinnade länder inom EU och NATO och EU blir allt viktigare för Sverige.

Moderaterna vill också ”kraftfullt” förstärka det utrikes- och försvarspolitiska samarbetet med de nordisk-baltiska länderna. Moderaterna vill som sagt också ”fördjupa Sveriges samarbete med Nato och verka för en svensk anslutning. Det ger Sverige större möjligheter att ta ansvar för och påverka en organisation som är central för vår egen och Europas säkerhet” (s. 16). Detta är inte bara korrekt, utan knyter också ihop hela den moderata säkerhetspolitiken på ett elegant sätt: försvarsreformen och den säkerhetspolitiska kursändring som länge pågått hänger härmed ihop. Anslutna till en allians kommer även ett svenskt försvar om 10% av tidigare numerär att vara tillfyllest, eftersom det då finns backup i form av alliansstridskrafter. Hur Moderaterna ska verka för en svensk NATO-anslutning återstår däremot att se.

Plattformen avslutas sedan med ett lysande kapitel om bistånd, säkerhet och utveckling. Man anar statsrådet Gunilla Carlssons hand, eller åtminstone ande, i denna del, som piggt och oförväget diskuterar ett effektivt, fungerande och relevant bistånd. Särskilt glädjande är de många kopplingarna mellan utveckling och säkerhet; i krig eller inbördeskrig sker ingen utveckling och därför är det centralt att civila och militära resurser samordnas inom ramen för t ex FN, EU, NATO och AU. Det är hög tid att denna typ av resonemang får genomslag i den globala biståndspolitiken. Gunilla Carlsson har varit en föregångsminister på detta område och det märks tydligt i plattformen.

I stort är alltså den moderata utrikesplattformen ett alldeles utmärkt dokument, vars enda problem är dess hittills mycket begränsade spridning. Den skulle faktiskt göra stor nytta som central utgångspunkt i den svenska utrikespolitiska debatten.

Mike Winnerstig är fil. dr. i statsvetenskap, säkerhetspolitisk forskare och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Läs de tidigare inläggen i debatten:
Vägen till Nato är inrikespolitisk (2/11 2011) av Stefan Olsson
Sverige bör gå med i Nato – men varför? (26/8 2011) av Isabella Jernbeck
Vart tog den moderata säkerhetspolitiken vägen? (19/8 2011) av Mike Winnerstig
En försvarspolitik för morgondagens förutsättningar (8/4 2011) av Isabella Jernbeck
Framtiden ligger i samverkan med andra (1/4 2011) av Karin Enström
Paradigmskifte i försvaret öppnar för användbar solidaritetsförklaring (25/3 2011) av Cecilia Widegren