En försvars- och utrikespolitik för 2010-talet
Sverige bör gå med i Nato – men varför?

Sverige bör gå med i Nato, men diskussionen om svensk säkerhets- och försvarspolitik måste omfatta mer än så. Nato-debatten behöver handla om varför den säkerhetspolitiska bilden ger tunga argument för ett medlemskap. Det skriver Isabella Jernbeck i en replik på Mike Winnerstigs artikel (19/8).

För mig är det helt klart att Sverige bör gå med i Nato. Det finns politiska skäl för detta eftersom Nato definierar säkerhetspolitikens förutsättningar i vår del av världen och Sverige oftast deltar i internationella insatser inom ramen för Nato-ledda operationer. Ett ännu mer grundläggande argument är att Nato också är den fria och demokratiska världens försvarssamarbete. Där bör Sverige vara med.

Men det finns också uppenbara försvarspolitiska skäl. Sverige bör vara med och ta sin del av det säkerhetspolitiska ansvar som Nato tar. När vi samarbetar inom EU blir Nato en försvarspolitiskt viktig del att lägga till eftersom det är där Europas militära försvar utformas och de solidaritetsklausuler som vi accepterat kan göras trovärdiga. Och för försvaret av Sverige är Nato en säkerhet som inte har någon minussida. Vår säkerhet eller vår självständighet blir inte mindre på grund av medlemskap, däremot blir vårt inflytande större.

Så när Mike Winnerstig skriver om vikten av Nato-medlemskap har han helt rätt men om det är bara om detta som den säkerhetspolitiska debatten ska handla vore den snabbt avklarad. Viktigare är att diskutera varför den säkerhetspolitiska bilden ger tunga argument för ett medlemskap, vad den säkerhetspolitiska bilden ställer för krav på det svenska försvaret och vad Sverige bör kunna bidra med i de gemensamma ansträngningar som krävs för att värna demokrati och stabilitet.

Kanske är det för att så lite av denna debatt förs, även i Winnerstigs i övrigt utmärkta inlägg, som Nato-debatten står och stampar. Det är som om väldigt lite har hänt sedan det kalla kriget när det gäller skälen för ett svenskt medlemskap.

I mitt inlägg pekade jag på den mer komplicerade säkerhetspolitiska bild som träder fram i en värld som är multipolär, präglas av många sinsemellan olika politiska konflikter och där krafterna mot demokrati och för väpnade konfrontationer är fler. Det skapar mycket mer oförutsägbara hotbilder och också hotbilder som kräver en mycket större bredd i militär förmåga. Det bidrar till att understryka vikten av ett Nato-medlemskap vilket möjliggör utvecklingen och upprätthållandet av olika förmågor.

Principiellt kanske ändå viktigast är vår förmåga att med kvantitet stå emot väpnade angrepp mot vårt land, vilket jag diskuterade. Oavsett om de utgör en del i en längre och mer uthållig operation eller om det sker genom riktade insatser mot till exempel huvudstad (se bara vad en enskild person kunde göra i Oslo) eller gränsområden (till exempel Gotland). Den förmågan till uthållighet är kanske det viktigaste argumentet både för en vidareutveckling av det svenska försvaret och för Nato-medlemskap. Den nyligen presenterade Parp-studien sätter ju frågetecken både i denna del och i vår förmåga att rekrytera till den organisation vi bestämt oss för.

Om Nato-debatten bara handlar om Nato och inte om vår tids nya förutsättningar riskerar den att sitta fast i samma spår som under tidigare decennier. Det räcker inte med att säga att vi ska gå med. Vi måste se till att lägga grunden för en bred samsyn om varför det bör ske.

Isabella Jernbeck är riksdagsledamot (M).

Läs de andra inläggen i debatten:
Vart tog den moderata säkerhetspolitiken vägen? (19/8) av Mike Winnerstig
En försvarspolitik för morgondagens förutsättningar (8/4) av Isabella Jernbeck
Framtiden ligger i samverkan med andra (1/4) av Karin Enström
Paradigmskifte i försvaret öppnar för användbar solidaritetsförklaring (25/3) av Cecilia Widegren