En försvars- och utrikespolitik för 2010-talet
Vägen till Nato är inrikespolitisk

Det finns många argument till varför Sverige bör gå med i Nato – men ändå händer ingenting. Organiserad politisk opinionsbildning krävs, ledande försvars- och säkerhetspolitiker måste driva frågan aktivt. Vägen till medlemsskap i Nato är inrikespolitik. Det skriver Stefan Olsson.

Vilken är Sveriges säkerhetspolitiska inriktning? Är vi ett neutralt land? Alliansfritt? Medlem i Nato? Om en enkät med denna fråga gjordes bland de svenska väljarna är jag övertygad om att inte ens hälften svarspersonerna skulle kunna ge ett korrekt svar. Många, kanske till och med de flesta, skulle kryssa i att vi är neutrala.

Vägen till ett svenskt Natomedlemskap går inte genom fler och bättre utrikespolitiska analyser, utan vägen till medlemskap i alliansen är helt och hållet inrikespolitisk.

Skulle frågan om ett svenskt Natomedlemskap avgöras på rent sakliga grunder skulle vi ha gått med i alliansen för länge sedan. Med medlemskap skulle Sverige ansluta sig till den tyngsta försvarsalliansen i världshistorien, som dessutom inte bara kan skydda vårt territorium, utan också försvarar våra grundläggande värderingar, vår demokrati och vår frihet. Som Isabella Jernbeck konstaterar är det egentligen skäl nog.

Men som Mike Winnerstig påpekar skulle ett svenskt medlemskap även fylla ut en vit fläck på kartan. Fortfarande finns en oro bland de baltiska staterna och i Polen när det gäller långsiktig fred omkring Östersjön. Den svaga länken här är inte de små baltiska staterna, utan Sverige och Finland. Om dessa två stater tog sig samman och anslöt sig till Nato skulle Östersjön aldrig mer kunna bli en krigsskådeplats. Sverige och Finland är den sista pusselbiten för att en gång för alla, eller åtminstone för all överskådlig tid, säkra Östersjön som ett fredens hav.

Listan över argument över varför Sverige ska gå med i Nato kan göras hur lång som helst. Ändå har svenska folket formidabla svårigheter med att diskutera denna fråga.

Föreställningen om att Sverige är ett neutralt land är mycket djupt rotad. Vi som gick i skolan på Kalla krigets tid fick på samhällskunskapen lära oss att Sverige sökte en tredje väg, någonstans mellan de två oförsonliga fienderna. Vi stod utanför käbblet. Vi arbetade inom ramen för FN och Sverige kunde tack vare sin resonabla hållning agera medlare i många konflikter ute i världen. Vi var, kort sagt, en moraliskt god nation, tack vare neutralitetspolitiken.

Att Sverige sedan Sovjetunionens fall och EU-medlemskapet numera definierar sig som alliansfritt förklarades aldrig för folket. Mentalt sett lever därför de flesta svenska fortfarande med en vag föreställning om att Sverige är ett neutralt land. Det är detta som är startpunkten för den inrikespolitiska vandring vi måste göra om vi vill att Sverige ska gå med i Nato.

Vilken är då vägen framåt? En mängd arbetsuppgifter uppenbarar sig, men jag vill nämna två som jag tror är viktigare än övriga. Det ena är att börja prata Nato – på riktigt. Det andra är att börja prata Nato med socialdemokraterna.

Den grupp som idag gärna talar om att Sverige borde gå med i Nato påminner på något vis om Republikanska föreningen – en liten isolerad grupp som får komma till tals ibland i TV för att pigga upp debatten. Den består därtill till stor del av säkerhetspolitiska analytiker. Det är fackmässigt mycket kunniga människor som dock tyvärr lider av vanföreställningen att sanningen i sig är det mest övertygande argumentet.

Den som har bedrivit politisk kampanj vet dock att sanningen måste förklaras. När det gäller för- och nackdelar med ett svenskt Natomedlemskap är de flesta argument redan kända. Utredningar om vilka konsekvenser ett medlemskap skulle få måste självfallet göras, men det är inte i beskrivningar av vapensystem och kommandostrukturer som frågan kommer att avgöras. Utan det är i tålmodiga motiveringar om varför ett medlemskap är bra för Sverige.

För detta krävs organiserad politisk opinionsbildning. Ledande försvars- och säkerhetspolitiker måste driva frågan aktivt. Det sker inte idag.

Situationen förvärras dessutom av ”solidaritetsförklaringen”. Sveriges ensidiga solidaritetsförklaring, där vi säger att vi är beredda att både ge och ta emot hjälp i händelse av en militär konflikt i vårt närområde, är ett försök att definiera Sveriges säkerhetspolitiska roll. Vi ska inte vara med i Nato, men vi ska kunna hjälpa till – om vi vill.

Med tanke på att våra förtroendevalda aldrig lyckades förklara skillnaden mellan att vara ”neutral” och att vara ”alliansfri” lär det inte bli enklare att förklara vad som menas med att vara ”solidarisk”. Om vi ska kunna tala klarspråk om Natomedlemskap kan vi inte samtidigt försvara solidaritetsförklaringen. Som tur är är det knappt någon väljare som vet att den finns. Den kan därför läggas åt sidan utan att någon kommer att sakna den.

Men att tala Nato med Socialdemokraterna är sannolikt ännu viktigare. Om Natomedlemskap blir en ”högerfråga” är den förlorad.

Det är mer eller mindre självklart att så länge Socialdemokraterna inte vill att Sverige går med i Nato så kan det heller inte ske. Partiet är starkt nog att blockera frågan i opinionen. Därtill kommer partiet med stor sannolikhet att förr eller senare sitta i regeringsställning igen och när Sverige väl är medlem i alliansen kan inte en svensk regering vara fientligt inställd till medlemskapet.

Av någon anledning är dock neutralitetsarvet djupare rotat hos Socialdemokraterna än hos de borgerliga partierna. Men är detta knutet till den socialdemokratiska ideologin?

Nej, det är just det som är det intressanta. För socialdemokrater i andra europeiska länder är Natomedlemskap helt oproblematiskt. För dem är inte Nato ett högerprojekt

Här öppnar sig därför en möjlighet att skapa dialog omkring vad ett Natomedlemskap betyder för den som är socialdemokrat. Det finns ytterst få svenska socialdemokrater som är villiga att tala för ett medlemskap, men på mycket nära håll finns det norska, danska, tyska och brittiska socialdemokrater som är odelat för att deras länder ska vara medlemmar av alliansen. En början på en dialog vore därför att låta dem komma till tals i den svenska debatten.

För närvarande rör det sig inte i opinionen omkring ett eventuellt svenskt medlemskap i Nato. Den i och för sig Natovänliga alliansregeringen vill inte röra vid frågan. Inga vinster i väljaropinionen går att göra och det finns andra mer brådskande ärenden att sköta. Socialdemokratin i sin tur har inte hämtat sig mentalt från valförlusten och har inte råd med en intern debatt om Natomedlemskap. Vägen till ett svenskt medlemskap är lång, men även en lång resa börjar med bara ett steg. Kanske är det dags att börja vandringen?

Stefan Olsson är fil dr i statskunskap och författare till nyutkomna Handbok i konservatism.

Läs de andra inläggen i debatten:
Sverige bör gå med i Nato – men varför? (26/8) av Isabella Jernbeck
Vart tog den moderata säkerhetspolitiken vägen? (19/8) av Mike Winnerstig
En försvarspolitik för morgondagens förutsättningar (8/4) av Isabella Jernbeck
Framtiden ligger i samverkan med andra (1/4) av Karin Enström
Paradigmskifte i försvaret öppnar för användbar solidaritetsförklaring (25/3) av Cecilia Widegren