En framgångsrik bostadspolitik
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
EN FRAMGÅNGSRII(
BOSTADSPOLITIK?
l DIREKTIVEN för 1951 års bostadsutredning yttrade socialministern, att den bostadspolitik som förts här i landet under senare år i huvudsak varit framgångsrik. Anledning saknades därför att överväga ändring av de allmänna riktlinjerna för bostadspolitiken. För att yttermera gardera sig mot tvära omkastningar
satte socialministern den hittills förda bostadspolitikens centralfigur, generaldirektören och chefen för kungl. bostadsstyrelsen,
Alf Johansson såsom ordf. inom utredningen. Resultatet föreligger
nu och är exakt sådant som man med dessa utgångspunkter hade
anledning att vänta. Betänkandet är utomordentligt omsorgsfullt
utarbetat, fyllt med intressanta statistiska uppgifter och skarpsinniga analyser, men det ger föga nytt. Det innebär ingalunda
den omprövning och det radikala omvärderande, som i dagens läge
hade varit i högsta grad påkallat. Påståendet att den förda bostadspolitiken lyckats uppnå sina mål är nämligen inte riktigt.
Denna politik har varit framgångsrik i så måtto att den hjälpt
till att skapa en hög bostadsstandard för en betydande del av befolkningen, men den har varit direkt misslyckad, när det gällt
att skaffa bostadsbristen ur världen.
Bostadsköerna bli för varje år allt längre och bostadsbristen
är för närvarande vårt bekymmersammaste sociala problem. Inom
utredningen har flertalet ansett sig kunna förklara den starkt
stegrade efterfrågan på lägenheter genom att hänvisa till befolkningsutvecklingen och hushållssprängningen. De båda huvud-reservanterna (Thunholm och Cassel) ha emellertid säkert rätt, när de
icke finna denna förklaring till fyllest utan därutöver peka på
den starka förbättringen i relationen mellan inkomster och hyror.
Ä ven om dennas inverkan på efterfrågan svårligen kan mätas
kvantitativt är det uppenbart att den har stor betydelse när det
gäller efterfrågan räknad i antal lägenheter, och är av ännu större
vikt om man räknar efterfrågan i kvadratmeter och i standard.
Reservanterna vilja successivt släppa hyresregleringen för att så
59
! ’
\
En framgångsrik bostadspolitik?
småningom nå fram till en fri hyresmarknad. En höjning av
hyrorna särskilt i det äldre fastighetsbeståndet är nödvändig för
att dessa fastigheter icke skola behöva förfalla av brist på underhåll. Det är sannolikt att en sådan höjning, som icke behöver bli
särskilt stor genom sin återhållande effekt skulle bidraga till möjligheterna att få de bostadslösa under tak. Någon möjlighet att
bygga ifatt en efterfrågan som ständigt späds på genom stigande
inkomster och subventioner och vid låsta hyror, finns uppenbarligen inte.
Planhushållningen har visat sig föga konsekvent på detta område. Samtidigt som efterfrågan på alla sätt stimuleras har produktionen av nya lägenheter medvetet hållits tillbaka. Ar 1939
byggdes 60 000 lägenheter och 1947 var antalet nästan lika stort,
men under åren 1948 till 1951 pressades antalet ner till 40 å 41000
per år. Från att 1947 ha utgjort c:a 27 °/o av totalinvesteringarna
tvingades bostadsproduktionen ner till 21 Ofo under de följande åren.
Denna diskriminering av bostadsproduktionen är en direkt följd av
den byggnadsreglering som de maktägande föredrogo framför penningpolitiska metoder vid strävandena att dämpa inflationskonjunkturen.
Utredningens flertal vill nu fortsätta med generella produktionssubventioner till nya hus och synes i motsats mot hittills
tillämpade principer vilja göra denna form av subvention till ett
tämligen permanent inslag i bostadspolitiken. I stället för tilläggslån föreslås löpande bidrag med 3: 60 om året pr m2 lägenhetsyta.
Härutöver tänker man sig fortsatt räntegaranti (ränteeftergift)
för tertiär- och underliggande lån. Tillhopa innebära dessa stödformer att 30 Ofo av produktionskostnaderna betalas med skattemedel det vill säga i det närmaste var tredje lägenhet. Statens
kostnader beräknas första året stanna vid 14 milj. men de stiga
raskt och obönhörligt. 5:e året beräknas de bli 70 milj. och 10:e året
140 milj. kronor osv.
Reservanterna (Thunholm och Cassel) vilja successivt och så
snart som möjligt avveckla de generella produktionssubventionerna. De mena- och säkerligen med rätta – att dessa subventioner, som ju komma att utgöra en allt kraftigare belastning
på statsbudgeten och som utgå utan varje behovsprövning egentligen inte innebära annat än att en del av hyran får betalas på
hyreskontraktet och en annan del på skattsedeln. Under en övergångstid på några år bör enligt deras mening dessa subventioner
utgå, men sänkta till 2 kr. pr m2 lägenhetsyta. Räntegarantien
60
En framgångsrik bostadspolitik?
vilja de sätta till 3 1/2 °/o motsvarande statens sannolika inlåningsränta för de närmaste åren.
Inom utredningen råder enighet om att nyproduktionen på alla
sätt måste stimuleras. Trots detta vill majoriteten behålla byggnadsregleringen – dock endast som ett led att vinna säsongutjämning. Nyssnämnda reservanter vilja däremot omedelbart slopa
all reglering av bostadsbyggandet. Hela utredningen är ense om
att tätorternas centrala delar måste utnyttjas på ett långt bättre
sätt än nu, då cityområdena oftast äro bebyggda med gamla två-
och trevåningshus, medan den nya högbebyggelsen ligger långt
ute i periferin. Ense är man också om nödvändigheten av att lätta
på byggnadsbestämmelser och allmänt krångel.
Tre reservanter (Widen, Thunholm och Cassel) understryka kraftigt nödvändigheten av att det privata initiativet får tävla på
lika villkor med andra verksamhetsformer, när det gäller produktionen och förvaltningen av fastigheter. De vilja slopa byggnadsregleringen och därmed komma ifrån risken att kommunala och
s. k. allmännyttiga projekt lämnas förtur vid tillståndsgivningen.
De vilja vidare förmå städerna att föra en tomtpolitik, som icke
ställer de enskilda byggherrarna i efterhand. slutligen föreslå de,
att reglerna om statliga lån utformas så att alla företagsformer i
stort sett behandlas lika.
Vid sidan av de generella subventionerna till nyproduktionen
föreslår utredningen fortsatta bostadsrabatter. Familjebostadsbidragen skola fortfarande dominera rabattsystemet. De skola i princip utgå till alla barnfamiljer. Ännu så länge skola emellertid
ettbarnsfamiljerna lämnas utanför. På denna punkt deklarera hrr
Thunholm och Cassel avvikande mening. De vilja nämligen ha sagt
klart ifrån att ettbarnsfamiljerna själva böra kunna klara sin
bostadskostnad om icke särskilda skäl föreligga såsom sjukdom
eller arbetslöshet. Enighet råder om att slopa 3-kronorsbidraget,
att arbeta in bränslebidraget och att låta alla flerbarnsfamiljer
under vissa inkomststreck få familjebostadsbidrag under förutsättning att lägenheten uppfyller vissa kvalitetskrav. Hittills gällande bestämmelser att lägenheten måste vara byggd före den
l jan. 1948- en bestämmelse som förefallit i hög grad orättvis –
skola upphöra att gälla. När bostadsbidragen kommo till voro inkomstförhållandena sådana att c:a 75 °/o av alla barnfamiljer med
hänsyn till sin inkomst kunde få bidrag. Härav drar majoriteten
den slutsatsen att vid stigande realinkomster inkomsttrösklarna
måste flyttas uppåt, så att fortfarande samma procentuella andel
61
”\
———————- —~—-
En framgångsrik bostadspolitik?
av barnfamiljerna blir bidragsberättigad. Såsom reservanterna
Thunholm och Cassel påpeka är denna inställning uppenbarligen
orimlig. I den mån realinkomsten stiger och därmed hyresbetalningsförmågan förbättras böra familjerna själva kunna klara sina
bostadskostnader utan statlig hjälp, och därmed bör undan för
undan antalet bidragstagare reduceras.
Majoriteten vill utan behovsprövning ge ett med 50 °/o förhöjt
familjebostadsbidrag till de lägsta inkomsttagarna. Härutöver
föreslås ett behovsprövat bidrag till vissa kategorier t. ex. ensamstående mödrar och hushåll där någon medlem av medicinska
skäl är i särskilt behov av en god lägenhet. Kostnaderna för dessa
behovsprövade bidrag skulle delas lika mellan stat och kommun.
Hrr Thunholm och Cassel ha funnit sig av statsfinansiella hänsyn
tvingade att avstå från att föreslå de automatiskt förhöjda bidragen, men vilja i stället något vidga användningsområdet för
de behovsprövade bidragen. Deras betänkligheter bli förståeliga,
när man erinrar sig att de av majoriteten föreslagna rabatterna
beräknas komma att kosta 25 milj. kronor om året när de hunnit
bli fullt utbyggda.
I nuvarande budgetläge är det ofrånkomligt nödvändigt att söka
lätta i stället för att ytterligare öka den belastning, som bostadspolitiken utgör. Ur denna synpunkt torde det bli nödvändigt för
regering och riksdag att underkasta bostadsutredningens förslag
en mycket ingående granskning. Redan inkomna remissvar synas
inge förhoppningar om att ett mera realistiskt betraktelsesätt nu
håller på att bryta igenom.
62
BOSTADSPOLITIK?
l DIREKTIVEN för 1951 års bostadsutredning yttrade socialministern, att den bostadspolitik som förts här i landet under senare år i huvudsak varit framgångsrik. Anledning saknades därför att överväga ändring av de allmänna riktlinjerna för bostadspolitiken. För att yttermera gardera sig mot tvära omkastningar
satte socialministern den hittills förda bostadspolitikens centralfigur, generaldirektören och chefen för kungl. bostadsstyrelsen,
Alf Johansson såsom ordf. inom utredningen. Resultatet föreligger
nu och är exakt sådant som man med dessa utgångspunkter hade
anledning att vänta. Betänkandet är utomordentligt omsorgsfullt
utarbetat, fyllt med intressanta statistiska uppgifter och skarpsinniga analyser, men det ger föga nytt. Det innebär ingalunda
den omprövning och det radikala omvärderande, som i dagens läge
hade varit i högsta grad påkallat. Påståendet att den förda bostadspolitiken lyckats uppnå sina mål är nämligen inte riktigt.
Denna politik har varit framgångsrik i så måtto att den hjälpt
till att skapa en hög bostadsstandard för en betydande del av befolkningen, men den har varit direkt misslyckad, när det gällt
att skaffa bostadsbristen ur världen.
Bostadsköerna bli för varje år allt längre och bostadsbristen
är för närvarande vårt bekymmersammaste sociala problem. Inom
utredningen har flertalet ansett sig kunna förklara den starkt
stegrade efterfrågan på lägenheter genom att hänvisa till befolkningsutvecklingen och hushållssprängningen. De båda huvud-reservanterna (Thunholm och Cassel) ha emellertid säkert rätt, när de
icke finna denna förklaring till fyllest utan därutöver peka på
den starka förbättringen i relationen mellan inkomster och hyror.
Ä ven om dennas inverkan på efterfrågan svårligen kan mätas
kvantitativt är det uppenbart att den har stor betydelse när det
gäller efterfrågan räknad i antal lägenheter, och är av ännu större
vikt om man räknar efterfrågan i kvadratmeter och i standard.
Reservanterna vilja successivt släppa hyresregleringen för att så
59
! ’
\
En framgångsrik bostadspolitik?
småningom nå fram till en fri hyresmarknad. En höjning av
hyrorna särskilt i det äldre fastighetsbeståndet är nödvändig för
att dessa fastigheter icke skola behöva förfalla av brist på underhåll. Det är sannolikt att en sådan höjning, som icke behöver bli
särskilt stor genom sin återhållande effekt skulle bidraga till möjligheterna att få de bostadslösa under tak. Någon möjlighet att
bygga ifatt en efterfrågan som ständigt späds på genom stigande
inkomster och subventioner och vid låsta hyror, finns uppenbarligen inte.
Planhushållningen har visat sig föga konsekvent på detta område. Samtidigt som efterfrågan på alla sätt stimuleras har produktionen av nya lägenheter medvetet hållits tillbaka. Ar 1939
byggdes 60 000 lägenheter och 1947 var antalet nästan lika stort,
men under åren 1948 till 1951 pressades antalet ner till 40 å 41000
per år. Från att 1947 ha utgjort c:a 27 °/o av totalinvesteringarna
tvingades bostadsproduktionen ner till 21 Ofo under de följande åren.
Denna diskriminering av bostadsproduktionen är en direkt följd av
den byggnadsreglering som de maktägande föredrogo framför penningpolitiska metoder vid strävandena att dämpa inflationskonjunkturen.
Utredningens flertal vill nu fortsätta med generella produktionssubventioner till nya hus och synes i motsats mot hittills
tillämpade principer vilja göra denna form av subvention till ett
tämligen permanent inslag i bostadspolitiken. I stället för tilläggslån föreslås löpande bidrag med 3: 60 om året pr m2 lägenhetsyta.
Härutöver tänker man sig fortsatt räntegaranti (ränteeftergift)
för tertiär- och underliggande lån. Tillhopa innebära dessa stödformer att 30 Ofo av produktionskostnaderna betalas med skattemedel det vill säga i det närmaste var tredje lägenhet. Statens
kostnader beräknas första året stanna vid 14 milj. men de stiga
raskt och obönhörligt. 5:e året beräknas de bli 70 milj. och 10:e året
140 milj. kronor osv.
Reservanterna (Thunholm och Cassel) vilja successivt och så
snart som möjligt avveckla de generella produktionssubventionerna. De mena- och säkerligen med rätta – att dessa subventioner, som ju komma att utgöra en allt kraftigare belastning
på statsbudgeten och som utgå utan varje behovsprövning egentligen inte innebära annat än att en del av hyran får betalas på
hyreskontraktet och en annan del på skattsedeln. Under en övergångstid på några år bör enligt deras mening dessa subventioner
utgå, men sänkta till 2 kr. pr m2 lägenhetsyta. Räntegarantien
60
En framgångsrik bostadspolitik?
vilja de sätta till 3 1/2 °/o motsvarande statens sannolika inlåningsränta för de närmaste åren.
Inom utredningen råder enighet om att nyproduktionen på alla
sätt måste stimuleras. Trots detta vill majoriteten behålla byggnadsregleringen – dock endast som ett led att vinna säsongutjämning. Nyssnämnda reservanter vilja däremot omedelbart slopa
all reglering av bostadsbyggandet. Hela utredningen är ense om
att tätorternas centrala delar måste utnyttjas på ett långt bättre
sätt än nu, då cityområdena oftast äro bebyggda med gamla två-
och trevåningshus, medan den nya högbebyggelsen ligger långt
ute i periferin. Ense är man också om nödvändigheten av att lätta
på byggnadsbestämmelser och allmänt krångel.
Tre reservanter (Widen, Thunholm och Cassel) understryka kraftigt nödvändigheten av att det privata initiativet får tävla på
lika villkor med andra verksamhetsformer, när det gäller produktionen och förvaltningen av fastigheter. De vilja slopa byggnadsregleringen och därmed komma ifrån risken att kommunala och
s. k. allmännyttiga projekt lämnas förtur vid tillståndsgivningen.
De vilja vidare förmå städerna att föra en tomtpolitik, som icke
ställer de enskilda byggherrarna i efterhand. slutligen föreslå de,
att reglerna om statliga lån utformas så att alla företagsformer i
stort sett behandlas lika.
Vid sidan av de generella subventionerna till nyproduktionen
föreslår utredningen fortsatta bostadsrabatter. Familjebostadsbidragen skola fortfarande dominera rabattsystemet. De skola i princip utgå till alla barnfamiljer. Ännu så länge skola emellertid
ettbarnsfamiljerna lämnas utanför. På denna punkt deklarera hrr
Thunholm och Cassel avvikande mening. De vilja nämligen ha sagt
klart ifrån att ettbarnsfamiljerna själva böra kunna klara sin
bostadskostnad om icke särskilda skäl föreligga såsom sjukdom
eller arbetslöshet. Enighet råder om att slopa 3-kronorsbidraget,
att arbeta in bränslebidraget och att låta alla flerbarnsfamiljer
under vissa inkomststreck få familjebostadsbidrag under förutsättning att lägenheten uppfyller vissa kvalitetskrav. Hittills gällande bestämmelser att lägenheten måste vara byggd före den
l jan. 1948- en bestämmelse som förefallit i hög grad orättvis –
skola upphöra att gälla. När bostadsbidragen kommo till voro inkomstförhållandena sådana att c:a 75 °/o av alla barnfamiljer med
hänsyn till sin inkomst kunde få bidrag. Härav drar majoriteten
den slutsatsen att vid stigande realinkomster inkomsttrösklarna
måste flyttas uppåt, så att fortfarande samma procentuella andel
61
”\
———————- —~—-
En framgångsrik bostadspolitik?
av barnfamiljerna blir bidragsberättigad. Såsom reservanterna
Thunholm och Cassel påpeka är denna inställning uppenbarligen
orimlig. I den mån realinkomsten stiger och därmed hyresbetalningsförmågan förbättras böra familjerna själva kunna klara sina
bostadskostnader utan statlig hjälp, och därmed bör undan för
undan antalet bidragstagare reduceras.
Majoriteten vill utan behovsprövning ge ett med 50 °/o förhöjt
familjebostadsbidrag till de lägsta inkomsttagarna. Härutöver
föreslås ett behovsprövat bidrag till vissa kategorier t. ex. ensamstående mödrar och hushåll där någon medlem av medicinska
skäl är i särskilt behov av en god lägenhet. Kostnaderna för dessa
behovsprövade bidrag skulle delas lika mellan stat och kommun.
Hrr Thunholm och Cassel ha funnit sig av statsfinansiella hänsyn
tvingade att avstå från att föreslå de automatiskt förhöjda bidragen, men vilja i stället något vidga användningsområdet för
de behovsprövade bidragen. Deras betänkligheter bli förståeliga,
när man erinrar sig att de av majoriteten föreslagna rabatterna
beräknas komma att kosta 25 milj. kronor om året när de hunnit
bli fullt utbyggda.
I nuvarande budgetläge är det ofrånkomligt nödvändigt att söka
lätta i stället för att ytterligare öka den belastning, som bostadspolitiken utgör. Ur denna synpunkt torde det bli nödvändigt för
regering och riksdag att underkasta bostadsutredningens förslag
en mycket ingående granskning. Redan inkomna remissvar synas
inge förhoppningar om att ett mera realistiskt betraktelsesätt nu
håller på att bryta igenom.
62