En framtidssäkrad välfärd
Det krävs ett nytt kontrakt mellan medborgare och den välfärdsstat som inte längre levererar, och som kräver så mycket resurser att den driver skattetrycket till nivåer som kväver tillväxten. I boken Velfærd i det 21 århundrede (People’s Press 2017) kallar Martin Ågerup detta kontrakt för en nationell kompromiss skriver Anders Ydstedt.
Ågerup, som är VD för danska tankesmedjan Cepos, beskriver behoven och utmaningarna men pekar också på nya lösningar för den moderna välfärdsstaten. Likheterna med Sverige är stora och det är minst sagt uppfriskande att koppla av från skyttegravskriget i svensk välfärdsdebatt. Välfärd är så mycket mer än bara höga offentliga utgifter.
Enligt Ågerup har välfärdsstaten utvecklats i ett antal faser. Från början växte nyttan med välfärdsstaten snabbt för alla grupper. För varje ny input levererade välfärdsstaten alltmer, men efterhand har marginalnyttan avtagit och kanske har den nu närmat sig en platå där ytterligare tillförda resurser inte längre ger mer output. Nu räcker det inte att skjuta till mer resurser. Det krävs istället nytänk på flera fronter. Det krävs bättre incitament som ger fler arbetade timmar, och att att lära av och tillämpa av de bästa metoderna. Men de riktigt stora stegen kan bara tas om man släpper fram innovation även i välfärdssektorn. Här är utmaningarna att låsa upp och minska de detaljerade regelverk som begränsar möjligheter till förändring. Konkurrens och upphandling ökar effektiviteten men välfärdssektorn måste också avveckla sådant som inte längre efterfrågas. När boken presenterades på Christiansborg häromveckan jämförde Martin Ågerup svensk-danska krisföretaget Postnord med Danmarks Radio. Postnord tvingas anpassa kostymen när kunderna föredrar e-post medan Danmarks Radio ångar på trots ändrade lyssnarvanor med poddar och strömningstjänster eftersom betalningarna kommer via skattsedeln oaktat radiolyssnandet. Enligt Ågerup måste välfärdssektorn därför skaffa sig direkta kundrelationer, först då tvingas den kundanpassa. Ytterst handlar det om legitimitet för välfärdsstaten.
Detta låter nog klokt och oerhört viktigt – men hur kan man få till stånd en sådan förändring? Här skulle jag säga att Ågerup är som starkast. Få kan som Ågerup förklara drivkrafterna hos de aktörer som slår vakt om dagens strukturer. Då likheterna med Sverige är stora rekommenderar jag detta avsnitt till alla politiskt intresserade. Med hjälp av främst Mancur Olson men även Bryan Caplan, David Friedman och Gordon Tullock förklaras drivkrafterna bakom en växande välfärdsstat och samspelet med röstmaximerande politiker. Begränsade särintressen har långt bättre möjligheter att organisera sig än det generella allmänintresset (Olson). Egenintresset har förmodligen lika stor betydelse för politiker och ämbetsmän som för alla oss andra (Tullock). Att hela tiden utkräva lite mer från skattebetalarna lönar sig helt enkelt för bra för både särintressen och politiker.
Hotet från en allt dyrare välfärdsstat är dock flerfaldigt. När den ska betalas över skattsedeln tränger den undan tillväxten. Både Sverige och Danmark använder mer än hälften av BNP på offentlig konsumtion. Ågerup menar att Danmark tappat 40 procent i tillväxt sedan andra världskriget jämfört med omvärlden. Som svensk tänker på de återkommande larmrapporterna från SKL om ökade behov av finansiering av kommunal verksamhet. Men en välfärdsstat som inte levererar tappar också legitimitet. Någonstans finns en bortre gräns där dagens kontrakt mellan medborgare och stat hotas. Ytterst är det en demokratifråga att bryta denna utveckling. Ska det finnas acceptans för välfärdsstaten måste denna leverera mer.
Ågerup radikala förslag är att bryta upp alla typer av särintressen både i näringsliv och fackföreningar. För att göra det krävs Odysseus-lösningar där beslutsfattarna likt Odysseus binder fast sig vid masten och inte faller för sirenernas frestelser. I praktiken skulle detta kunna göras med stora och breda politiska reformpaket där den samlade vinsten för alla blir så mycket större om agendan låses för många år. Ågerup presenterar ett sådant förslag, en ”nationell kompromiss”, som han menar skulle ge 25 procent högre tillväxt de kommande 15 åren . Kompromissen innehåller ett antal nya oberoende institutioner, gärna med utländska medlemmar, som bland annat granskar kostnadseffektivitet och ser till allmänintresset.
Ett intressant exempel på systemkritik utifrån ett PRO-Market perspektiv är att Ågerup vill ersätta statliga exportsatsningar med ett statligt importråd. Vinsterna av import är allmängiltiga men svårare att organisera än företagens egna intresse av att exportera. Politiskt innebär den nationella kompromissen ett förslag till kontrakt mellan socialdemokrater och de borgerliga för att rädda välfärden och samtidigt öka välståndet.
Ågerups kontrakt innehåller också kraftiga skattesänkningar som möjliggör direktbetalningar för välfärdstjänster. Behovet av ekonomisk omfördelning, huvudsakligen över tid för samma personer, men också mellan individer bör gå via fria välfärdstjänster istället för att ske via skatter och bidrag. Sänkta skatter förväntas också öka tillväxt och på det sättet skapa mer resurser till välfärden.
Vid bokpresentationen opponerade ekonomi- och inrikesminister Simon Emil Ammitzbøll (Liberal Alliance). Ammitzbøll berömde boken och instämde i kritiken mot dagens välfärdsstat men menade att för att få till förändring krävs omfattande opinionsbildning, konkreta exempel som Carina-affären – eller att partiet Liberal Alliance får egen majoritet. Ska man tro Ammitzbøll är förutsättningarna för agendadrivna politiker tyvärr lika dåliga som i Sverige.
Men utmaningen, att rädda välfärden, öka tillväxten och slå vakt om tilltron till välfärdsstaten är så viktig att frågan borde locka fler. Martin Ågerups bok innehåller många kloka lösningar som alla partier som tror på mer frihet för individen, ökad tillväxt och mer välfärd borde ta till sig.
Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift