En frihet för de renläriga

Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten
Till frihetens försvar – En kritik av den normativa multikulturalismen
Norstedts 2010

Vad den toleranta liberala staten bör vara tolerant mot är temat för en ovanligt intressant debattbok, Till frihetens försvar – En kritik av den normativa multikulturalismen av filosofen Per Bauhn och författaren Dilsa Demirbag-Sten. Svaret ges redan på sidan 23. ”Är man för tolerans, så är man emot intolerans”, fastslår författarna, och konstaterar att det är en missuppfattning att ”tolerans är detsamma som värdeneutralitet”. Frågan som läsaren söker ett svar på blir således snabbt vad tolerans är, och, kanske viktigare, vad intolerans är och utifrån vilka utgångspunkter vi kan utpeka den.

Det bör genast sägas att Bauhns och Demirbag-Stens bok är välskriven, ambitiös och synnerligen intresseväckande. Det är i bristen på nyansering som den har sin stora svaghet. Författarna utgår från perspektivet att alla människors liv handlar om en strävan efter att förverkliga olika mål, något som bara är möjligt om man samtidigt gör ett anspråk på frihet att förverkliga målen. Därmed blir friheten, menar författarna, med logisk nödvändighet en grundläggande rättighet som tillkommer alla människor. Konsekvensen blir att den som själv gör anspråk på frihet för målförverkligande, men som inte tillerkänner andra samma rätt, inte bör tolereras av ett tolerant samhälle. Tolerans handlar om att acceptera människors mål, så länge dessa inte krockar med andras.

Problemet är att Bauhn och Demirbag-Sten inte lyckas förklara hur och på vilka grunder någon får begränsa andras frihet. Författarna hävdar att vi bör leva tillsammans i en ”medborgargemenskap” för att en sådan är nödvändig ”för upprätthållandet av allas rätt till frihet”. Vad de inte säger är att det då också är oundvikligt att människors ”rätt till frihet” kommer att behöva inskränkas, dels för det allmänna bästa, dels för att människors mål oundvikligen kommer att kollidera i en sådan gemenskap. Frågan är inte om utan hur man hanterar detta.

Istället för att beröra detta ger sig författarna ut på ett angrepp på vad de kallar den normativa multikulturalismen, idén att alla värderingar är kulturellt betingade och att samhället har en skyldighet att försvara alla kulturers lika värde. Konsekvensen av en sådan åskådning är, vilket Bauhn och Demirbag-Sten med rätta ondgör sig över, att olika regler kommer att gälla för olika medborgare beroende på vilken grupp vederbörande tillhör. Den som inte tillhör en viss grupp saknar i konsekvens därmed möjlighet att kritisera förtryck inom gruppen, eftersom vad som är rätt och fel avgörs inifrån gruppen.

Författarna ger ett slående exempel: Rädda Barnen valde 2007 att censurera en rapport om förtryck av kvinnor i islamistiska stater för att en sådan rapport skulle ”uppfattas som stötande”. Det är inte svårt att instämma i Bauhns och Demirbag-Stens stilla undran ”hur Rädda Barnen tänker sig göra en insats för utsatta flickor i länder när organisationen menar att själva påståendet att flickorna är utsatta kan ’uppfattas som stötande’ ”. Nog borde, precis som författarna anmärker, förhållandet att det finns utsatta flickor ses som det stötande, snarare än det att någon påpekar att det förhåller sig så.

Men vilket är då alternativet till denna förkastliga multikulturalism? Det är här författarna går vilse i sin syn på frihet och tolerans, de värden som boken säger sig försvara. För att belysa multikulturalismens avarter i Sverige använder de sig av det uppmärksammade ”handskakningsfallet”. I en dom i våras fann Stockholms tingsrätt att det utgjorde diskriminering att dra in arbetslöshetsersättningen för en man som gjort sig omöjlig genom sin vägran att ta en kvinnlig chef i hand, eftersom hans muslimska tro förbjöd honom att göra detta. Detta, menar författarna, är ett tydligt tecken på att ”en sekulär medborgargemenskaps lagstiftning” gör en ”drängtjänst åt religiös fördomsfullhet och inskränkthet”. Genom att anse handlandet diskriminerande upphöjer man social inkompetens till något skyddsvärt bara för att den kan förklaras med hänvisning till religiös övertygelse, menar Bauhn och Demirbag-Sten.

Här ligger kärnan i varför författarna misslyckas med att presentera en bättre lösning på det mångkulturella samhällets utmaningar än den normativa multikulturalism som de kritiserar med sådan styrka. De förstår inte att samhällsgemenskap fordrar kompromisser, att den tolerans som är nödvändig för att vi människor ska kunna leva tillsammans kräver att alla ger upp lite av den frihet som vi hade kunnat njuta om alla var lika i livsval och värderingar. I Bauhns och Demirbag-Stens ”frihet” är den genomrationella, sekulära människan idealbilden, som inte ska visa något tolerans mot hur andra vill leva sina liv och som alla andra följaktligen måste anpassa sig efter. Att människors kulturellt eller religiöst formade värderingar skulle förtjäna att tillmätas betydelse är uppenbarligen helt främmande för författarna.

Vad Bauhn och Demirbag-Sten, trots fokus på frihet och målförverkligande, inte ser är att den liberala, sekulära staten bara är en ram. Vill vi att medborgarna ska vara något annat än blanka taveldukar måste samhället acceptera att människor gör saker av olika skäl, och att olika skäl är olika skyddsvärda, eftersom de är av mer eller mindre grundläggande betydelse för människor. Det är inte samma sak som att skydda kulturer istället för individer.

Därmed inte heller sagt att vi inte ska vara lika inför lagen eller att samhället inte ska hindra förtryck, varhelst sådant förekommer. Men problemet med situationer som den i handskakningsfallet är inte att samhället där gjorde en ”drängtjänst åt religiös fördomsfullhet och inskränkthet”, utan att avgörandet tillmätte en enskild individs religiösa övertygelse för stor betydelse. Ska vi på allvar försvara människors frihet i en samhällsgemenskap, då måste vi prata om hur vi ska göra avvägningarna när våra värderingar och målsträvanden krockar. Tyvärr har Till frihetens försvar mycket lite att bidra med till en sådan diskussion.

Gustaf Almkvist studerar juridik och filosofi vid Uppsala universitet.