En gång är ingen gång, flera tyder på bristande rutiner

Förra helgen avgjordes Eurovision Song Contest i Ukrainas huvudstad Kiev. Ju mindre som sägs om vad som pågick på scen desto bättre, men icke desto mindre var det en av de intressantaste tävlingar på många år. Bakom scenen spelades nämligen ett spel med långt högre insatser, skriver Amanda Wollstad.

Ryssland blev rosenrasande redan när Ukraina kammade hem vinsten i Globen förra året mitt framför näsan på förhandsfavoriten Sergey Lazarev, som slutade på en tredjeplats. Inte minst som det vinnande bidraget ”1944”, delvis framfört på krimtartariska, handlade om Stalins deportation av Krimtatarerna till Centralasien samma år som titeln hänvisar till. Parallellerna till det förnyade förtrycket av folkgruppen efter Rysslands annektering av den Ukrainska halvön låg naturligtvis nära till hand.

Därför var beskedet länge att Ryssland skulle bojkotta årets tävling, men att helt enkelt inte dyka upp var tydligen inte spektakulärt nog. Istället valde man att bara timmar innan anmälan till årets tävling stängde att utse Julia Samojlova till Rysslands bidrag, en rysk artist som uppträtt i det annekterade Krim och dessutom tagit sig dit via Ryssland. Alltså tagit sig in i Ukraina illegalt enligt den Ukrainska regeringen, som ju trots allt är de som borde bestämma i frågan.

Samojlova nekades därför inresetillstånd till Ukraina och kunde inte delta i tävlingen. Ryssland blev rosenrasande, helt enligt plan, för naturligtvis visste de mycket väl att artisten brutit mot Ukrainsk lag och att värdlandet knappast skulle vara på humör att ha överseende med saken mitt under pågående rysk invasion.

Ryssland slapp alltså åka, kunde skylla hela saken på Ukraina och fick dessutom European Broadcasting Union att utfärda ett fullständigt huvudlöst uttalande om att det skulle vara Ukraina som ”gick emot både Eurovisions anda och idén om att vara inkluderande som är hjärtat av tävlingens värderingar”, trots att det ju inte var värdlandet som invaderat andra deltagare.

Sedan lägrade sig ett relativt lugn över tävlingsförberedelserna – om än inte Ukraina – i några veckor, tills de fördjupande reportagen från värdlandet började sändas några dagar innan första semifinalen. Plötslig var det nämligen ett väldigt prat om det Ukrainska inbördeskriget som tydligen utbrutit. För inte kunde det väl vara det ryska invasionskriget som omtalades så felaktigt?

I lördags, dagen för den stora finalen, dödades fyra civila av artilleribombning utanför Donetsk. Ukrainas president Petro Porosjenko och hans fru ställde in sitt planerade besök i finalarenan av respekt för de döda.

I svenska media hette det återigen att ”Ukrainas inbördeskrig” skördade nya dödsoffer.

När misstaget påpekades på twitter ändrades så småningom texterna, och vissa av de skyldiga publikationerna bad om ursäkt. Det handlade om en översättningsmiss, hette det. Det var ont om personal en lördagkväll och texten kom ju från TT.

Men det handlar inte om en förarglig felstavning, utan en miss som förvrider textens budskap till fullständig osanning. En miss som begås – och påpekas – gång på gång. Då räcker en ursäkt inte långt, med mindre än att den återföljs av tydliga rutiner för hur misstaget ska undvikas nästa gång.

Att svenska media tillåter sig att gå på samma nit är oroväckande, i synnerhet i en tid när desinformation blir ett allt vanligare och vassare vapen.

Oroande är också hur fort en osanning – medveten eller ej – får spridning. Flera av de medier som bad om ursäkt för ordvalet hänvisade till de hundratals artiklar som publiceras varje dygn och den begränsade bemanning som finns att tillgå under helgen.

Blir nyheterna tillräckligt spektakulära få man hoppas att även helgjouren reagerar, men risken är uppenbar att alldeles för många publikationer på grund av underbemanning och tilltro kablar ut även eventuella osanna nyheter från nyhetsbyråerna okorrade.

Det skulle i så fall innebära att om någon tar sig in i nyhetsflödet tillräckligt nära källan kan ren desinformation på några minuter sprida sig till etablerade, trovärdiga källor över hela landet. I ett säkerhetspolitiskt skymningsläge – eller slutspurten av ett val – skulle det kunna få förödande konsekvenser.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift