En gedigen genomgång av konservatismen

Intresset för konservatism har ökat något enormt i Sverige de senaste åren. Från att länge varit sedd som inte bara den udda av de tre stora ideologierna, utan nästan utdöd i vårt land, diskuteras den nu flitigt. Jakob E:son Söderbaums nyutkomna bok “Modern konservatism” (Recito förlag) är ett ambitiöst försök att ge en intellektuell stadga åt denna debatt, skriver Hugo Fiévet.

Söderbaums ärende är att presentera idékonservatismen i hela sin bredd. Han argumenterar inledningsvis emot tesen att konservatismen inte skulle ha ett konkret innehåll utan endast handla om försiktig förändring; ointresserad av åt vilket håll samhället går. Trots att hans ställningstagande knappast är originellt visar han övertygande att detta är att förstå som normalpositionen inom konservatismforskningen. Då viss oklarhet i frågan fortfarande verkar råda förtjänar denna poäng att göras igen.

Läsaren får sedan en genomgång av konservativa kärnvärden samt olika konservativa inriktningar. Söderbaum ger även plats åt frågor som kanske inte förknippas med dagens konservatism, som exempelvis miljöfrågor.

Trots att Söderbaum gör markeringar mot vad han ser som avarter av konservatismen, som exempelvis radikalkonservatismen, vinnlägger han sig om det inkluderande perspektivet. Detta är bokens kanske största förtjänst. Inom svensk höger i allmänhet, och inom Moderata samlingspartiet i synnerhet, har det antagligen ända sedan 1918 funnits en tendens att exklusivt betona den anglosaxiska och liberala konservatismen.

En strikt åtskillnad mellan anglosaxisk och kontinental konservatism har aldrig existerat. Det visar Söderbaum, inte minst genom sin läsning av den brittiske filosofen Roger Scruton, men också genom att betona det faktum att socialkonservatismen varit och är nog så levande även inom den anglosaxiska sfären med namn som Benjamin Disraeli.

Liberalkonservatism och socialkonservatism är två inriktningar av en enda ideologi. Dessa hör ihop. De är grenar på samma träd och inte alls olika fenomen. Till debatten om framtidens konservatism hör denna ingång till bokens mest fruktbara delar och kan leda till en fördjupad förståelse för den moderna utvecklingen inom brittisk politik och Tory-partiet.

Boken innehåller också en gedigen genomgång av tänkaren Edmund Burke. Denna del är upplysande och pedagogisk och författaren kommer här nära den rena kursboken. Burkes tänkande och samtid gås igenom noggrant, primärt filtrerad och förstådd genom Scrutons bedömning.

Söderbaum har bitvis en något utslätande attityd mot Burkes – för en modern människa – ibland rätt främmande världsbild. Men han är desto mer noga med att förklara och översätta Burkes relevans för samtiden.

Nästa del i persongalleriet hänför sig tillbaka på tanken om socialkonservatismen som en legitim konservativ tradition och behandlar ingående Friedrich Hegels tänkande. Författaren gör ett gediget jobb, återigen filtrerat genom Scruton, att förklara Hegels mycket snåriga tänkande och visa hur det i sin ursprungliga form utgör ett försvar för den politiska konservatismen. Söderbaum betonar själv att inte alla konservativa tänkare accepterat Hegelsom en konservativ filosof men landar ändå i att normalpositionen bör vara att inkludera denne i traditionen.

Metodologiskt har boken framförallt två frågetecken. I sitt tilltal blandar den genren tesdrivande essä och lärobok. Speciellt dess formgivninginbjuder till den senare tanken. Författaren tar själv upp faktumet att det är en debattbok men detta borde ännu tydligare framhävas. Verkets genomgång av ideologer är också något snävt. Kopplingen till den moderna konservativa politiken är därför mer begränsad då boken har en tydligt teoretisk ansats. Detta är inget problem i sig, eftersom boken primärt handlar om ideologi och inte politik, men kan bli motsägelsefullt då författaren just betonar konservatismens mer empiriska sida. En ganska liten grupp tänkare används som centrala uttolkare av konservatismen och urvalet motiveras inte närmare. Men varför är Scruton och Kirk de bästa uttolkarna av ideologin? Och vilket genomslag har deras läsning av Burke och Hegel praktiskt haft på den politiska konservatismen?

Genom sin bok har Jakob E:son Söderbaum bidragit med en gedigen genomgång av konservatismen på svenska. “Modern konservatism” är en god sammanfattning för den som vill börja bekanta sig med ideologin men också läsvärd även för den som vill få en inblick i de mer komplexa frågorna om olika strömningar inom konservatismen och deras relationer till varandra.

Hugo Fiévet är filosofie magister i historia