En gravöl för restaurangnäringen

Idag förlängde regeringen åter igen med kort varsel förbudet för att servera alkohol på krogen efter klockan 20.00. Minst februari ut, sedan förlängs serveringstiden förhoppningsvis till 22.00. Frågan är hur många krogar som sedan finns kvar att fira på när pandemin är över, funderar Amanda Wollstad.

Innan den nuvarande krisen jobbade 200 000 personer inom besöksnäringen i Sverige. För många är ett jobb på restaurang första steget in på arbetsmarknaden, inte minst bland unga och nyanlända.

Landets restauranger omsatte i fjol cirka 140 miljarder kronor. Branschen drivs av hundratals småföretagare och är ofta ett livsverk. Utlandsfödda som inte kan hitta ett arbete i sin gamla branch startar restaurang och skapar därmed både sysselsättning och bidrar till välfärden.

En konkurs är inte bara en ekonomisk katastrof, utan en personlig.

Därtill bidrar landets krogar och serveringsställen på omistligt vis till städernas och byarnas lockelser, till människors trivsel och ja, faktiskt, till folkhälsan. Att gå ut, träffa vänner och obekanta, äta god mat och ta ett glas är ett av våra äldsta – och främsta – nöjen. När Corona-isoleringen nu närmar sig år två är det få saker som lockar som tanken på en drink på lokal med andra människor.

Men genom sitt agerande riskerar regeringen garantera att det inte längre finns några krogar att samlas på när pandemin är över. Eftersom alkoholtillståndet är en av få parametrar man juridiskt har att laborera med får restaurangnäringen ta ett oproportionerligt stort ansvar, trots att inget tyder på att just restaurangbesöken är smittspridande.  Samtidigt får folk bäst de vill fortsätta trängas på gallerior och i butiker.

Klart det sticker i ögonen på de som i alla år har ansträngt sig för att följa de många, krångliga och dyra reglerna för att få servera alkohol och tillreda mat, som jobbar sena kvällar och helger och lydigt betalar in stora summor i skatt och avgifter varje år, för att nu i princip få näringsförbud.

De stöd som utlovats är närmast skrattretande otillräckliga och osannolikt krångliga. Krogägarna kan inte själva ansöka om hyresstöd, det måste fastighetsägarna göra och under tiden får krogen snällt betala hyra. Den återbetalas om och när fastighetsägaren söker och får pengar – om krogen finns kvar då.

Stöden från Tillväxtverket tar också flera månader att handlägga, och om en stressad och kanske inte fullständigt genombyråkratiserad småföretagare råkar fylla i någon av de många ansökningshandlingarna fel dröjer det ännu längre. Under handläggningstiden kan inga nya ansökningar göras, även om inkomstbortfallet fortsätter månad för månad.

Och eftersom stöden baseras på tidigare års omsättning kan nystartade krogar inte få något stöd – även om de hann hyra lokal, anställa personal och öppna innan pandemin. Och fortfarande måste betala in arbetsgivaravgifter, skatter och avgifter, med pengar som helt enkelt inte finns.

Krisen blottar ett djupare problem, nämligen regeringens syn på företagare. Det är viktigare att se till att ingen fuskar, trots att bara en handfull polisanmälningar om misstänkt bidragsfusk gjorts, än att se till att tusentals företag överlever. Det är viktigare att se till att papper är rätt påskrivna innan några pengar betalas ut än att små familjeföretag får de pengar de behövde redan igår för att kunna betala fasta avgifter. Och att förtagare inte sitter på miljoner utan sliter på i en lågmarginalbransch, inte alltid har råd att plocka ut lön och faktiskt behöver inkomster varje månad för att betala räkningar – det föresvävar över huvud taget inte den bekvämt offentligt avlönade rödgröna ministern.

Ska det finnas någonstans kvar att skåla för livet när pandemin är över, då måste någonting göras nu.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift