En kärnvapenfri värld?
Richard Rhodes
The Twilight of the Bombs: Recent Challenges, New Dangers, and the Prospects for a World without Nuclear Weapons
Knopf 2010
Kan man någonsin uppnå att kärnvapnen i världen reduceras drastiskt eller till och med helt försvinner? I sin senaste bok, The Twilight of the Bombs: Recent Challenges, New Dangers, and the Prospects for a World without Nuclear Weapons, fokuserar Richard Rhodes på tiden från slutet av kalla kriget och försöker skönja vilka möjligheter som finns för nedrustning av kärnvapen. Som i tidigare verk beskriver han på ett fascinerande sätt enskilda människors insatser och hjältedåd och deras samspel när historia skapas, med detaljerad sakkunskap om kärnvapen och omsorg om detaljerna.
Rhodes – som också ägnat sig åt andra frågor än kärnvapen samt skrivit skönlitterära böcker –har i en serie om fyra böcker skrivit kärnvapnens historik. För sin första bok i serien, The Making of the Atomic Bomb, som återgav utvecklingen av de första kärnvapnen och kapplöpningen med tiden under andra världskriget, belönades Rhodes med Pulitzerpriset 1988 och andra utmärkelser. Boken har prisats i alla läger och utgör en standard som verk på området får mätas mot. Där skriver Rhodes passionerat om kärnfysik, så att även amatörer förstår sammanhangen, och sätter den tekniska utvecklingen i en politisk kontext. Rhodes andra bok i serien, Dark Sun, beskriver tillkomsten av vätebomben och den tredje, Arsenals of Folly, rör amerikansk-sovjetiska ansträngningar att åstadkomma ett slut på kapprustningen.
Rhodes är en stark förespråkare för kärnvapennedrustning. Hans grundläggande tes är att så länge någon stat har kärnvapen kommer andra (stater eller kanske icke-statliga aktörer) att försöka skaffa sig dem. Därför måste de fem enligt icke-spridningsavtalet (NPT) erkända kärnvapenstaterna USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien göra sig av med sina, liksom de fyra ytterligare stater som skaffat sig kärnvapen; Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea. Rhodes tror att kärnvapen säkerligen kommer att bli olagliga i framtiden, om inte under hans barns, så under barnbarnens, livstid. Men många skulle nog anse att det är en mycket optimistisk bedömning. Auktoriteten George Perkovich vid Carnegie Endowment for International Peace, tidigare bl.a. rådgivare åt dåvarande senatorn Joe Biden, har om den senaste boken skrivit att Rhodes inte är så övertygande när han försöker förutspå framtiden.
I sitt nya verk utgår Rhodes från de kriser eller säkerhetsmässiga utmaningar som varit, av olika karaktär, och vad man bör lära sig av dem i strävan att åstadkomma kärnvapennedrustning.
Sovjetunionens kollaps var en av de stora utmaningarna. Rhodes ägnar ett längre avsnitt åt ansträngningarna att ta hand om och bortföra de kärnvapen som vid Sovjetunionens sammanbrott fanns i Vitryssland, Ukraina och Kazakstan, med målet att de tre staterna skulle ansluta sig som icke-kärnvapenstater till NPT. En kazakisk journalist skrev i december 1991 att Yassir Arafat kommit till Kazakstan för att besöka ”världens första muslimska kärnvapenstat”. (Pakistan hade vid den tiden ännu inte provsprängt kärnladdningar.) Också Irak kontaktade Kazakstan och ville diskutera kärnvapen. President Nazarbajev sade senare till en amerikansk diplomat att flera länder i Mellanöstern erbjudit sig att köpa kärnvapen, men att han avböjt erbjudandena.
I Lissabon i maj 1992 skrev USA, Ryssland, Vitryssland, Ukraina och Kazakstan slutligen under ett protokoll till START1. (START1 är sedan 2009 inte längre i kraft. Uppföljaren, s.k. Nya START, godkändes i slutet av förra året av den amerikanska senaten, efter segslitna diskussioner och starkt motstånd från vissa republikaner. När relevanta ryska instanser också gett sitt godkännande kan avtalet formellt ratificeras av båda parter och träda i kraft, förhoppningsvis mycket snart. Ett gällande avtal om kärnvapennedrustning mellan USA och Ryssland är av största betydelse för att upprätthålla stabilitet, också i Europa och globalt.)
Enligt protokollet från maj 1992 skulle Vitryssland, Ukraina och Kazakstan ansluta sig till NPT som icke-kärnvapenstater så snart som möjligt, vilket skedde under de år som följde. Siegfried Hecker, då chef för det amerikanska Los Alamos-laboratoriet, betecknade bortförandet av vapnen från Vitryssland, Ukraina och Kazakstan som den enskilt viktigaste framgången på 1990-talet för att förhindra spridning av kärnvapen. Sedan de första kärnvapnen konstruerades 1945 till dags dato har veterligen ännu inget kärnvapen sålts eller blivit stulet, något som framgången i f.d. Sovjetunionen i högsta grad bidragit till. En viktig pusselbit i ”det förebyggande försvaret” efter Sovjetunionens fall var initiativet till finansiering av omhändertagandet av kärnvapen av senatorerna Sam Nunn (D) och Richard Lugar (R). Rhodes påminner oss om att höganrikat uran från sovjetiska kärnvapen alltjämt utgör bränsle för amerikanska reaktorer. Förra året stod sådant uran för uppemot 10 % av elektricitetsförsörjningen i USA.
Frågan om förekomsten av massförstörelsevapen i Irak – den första ”rundan” i Irak efter Gulfkriget 1991 och den senare som ledde till invasionen av landet 2003 – ägnar Rhodes ett långt avsnitt. Hans Blix och Rolf Ekéus har framträdande roller i Rhodes bok i (bl.a.) Irak-avsnittet. Efter att FN:s säkerhetsråd hade antagit resolution 687 i april 1991 började förberedelserna för de första inspektionerna. Vi får i detalj följa inspektörernas ofta heroiska arbete på plats i början av nittiotalet under vad som idag framstår som mycket rudimentära förhållanden. Inspektionerna ökade trycket på Saddam Hussein, som försökte eliminera sitt påbörjade kärnvapenprogram.
Vidare utgjorde, och utgör, Nordkorea en kolossal utmaning. Nordkorea anslöt sig som icke-kärnvapenstat till NPT 1985, men först 1992 kunde Internationella Atomenergiorganet (IAEA) påbörja sin kontroll i landet. Oklarheter framkom, följt av många turer. ”Den första nukleära krisen” i landet förde med sig att IAEA:s styrelse i april 1993 rapporterade Nordkorea-fallet till FN:s säkerhetsråd. Enorma ansträngningar har gjorts sedan dess för att uppnå målet om en kärnvapenfri koreansk halvö, men utvecklingen har gått i motsatt riktning: Nordkorea provsprängde enligt expertbedömningar både 2006 och 2009 kärnladdningar samt bedöms inneha ytterligare sådana baserade på plutonium. Nyligen förevisade Nordkorea dessutom en urananrikningsanläggning för amerikanskt expertbesök, vilket ser ut att bekräfta tidigare misstankar om ett urananrikningsprogram i landet. Nordkorea hävdar att urananrikningen genomförs för fredliga kärnenergisyften, men expertbedömningen är att landet arbetar längs både plutonium- och uran”spåren” till kärnvapen.
Rhodes skriver också om hur Sydafrika avvecklade sitt kärnvapenprogram och skrev under NPT i juli 1991. Redogörelsen om det förmodade hemliga kärnladdningstestet i september 1979, uppsnappat av satelliten Vela, kan tävla med en le Carré-berättelse. Rhodes hänvisar avslutningsvis till en anonym källa enligt vilken det rörde sig om ett gemensamt israelisk-sydafrikanskt kärnladdningstest, men med begränsad sydafrikanskt deltagande förutom att tillhandahålla testplatsen; laddningen var israelisk.
Terrorism utgör ett hot också vad gäller massförstörelsevapen. Det finns något varierande åsikter om risken för att enskilda personer eller grupper skulle kunna konstruera en kärnladdning. Ofta sägs att det nog hur som helst skulle krävas mer än en person, samt ett antal uppfyllda förutsättningar, som tillgång till viss teknik och, inte minst, material. Rhodes skriver att han själv skulle föredra att vara av övertygelsen att en sådan konstruktion skulle överstiga en grupp terroristers förmåga, men att vissa erfarenheter får honom att tvivla på den slutsatsen. Rhodes är dock av åsikten att det inte är sannolikt att en liten grupp skulle kunna konstruera en plutoniumladdning, snarare skulle det i så fall handla om en laddning (av ganska enkel design) baserad på höganrikat uran. Men Randy Rydell, som arbetar hos FN:s höge representant för nedrustningsfrågor Sergio Duarte, menar att vissa experter bedömer att det vore möjligt att en mindre grupp skulle kunna konstruera även en plutoniumladdning.
Vad gäller Rhodes bok har Rydell vidare pekat på att FN inte ägnas något större utrymme, utöver i samband med inspektionerna i Irak. T.ex. tas inte FN:s generalsekreterare Ban Ki-moons fempunktsplan om kärnvapennedrustning upp. Inte heller ägnas det civila samhället någon uppmärksamhet. Utgår Rhodes, frågar sig Rydell, från att den enda möjligheten att överkomma motståndet mot kärnvapennedrustning från de militär-industriella komplexen i kärnvapenstater är förekomsten av hjältar bland de styrande där?
I The Twilight of the Bombs tar Rhodes åter upp tabut mot användning av kärnvapen (eller ”tradition” av icke-användning). Länder som USA och tidigare Sovjetunionen har valt att acceptera t.o.m. nederlag i Vietnam och Afghanistan istället för att eskalering till kärnvapenkrig skett. Kärnvapen har använts två gånger i historien, i Hiroshima och Nagasaki. Finns det reella risker att detta massförstörelsevapen kan komma att användas igen? Den välkände experten Mark Fitzpatrick vid International Institute for Strategic Studies publicerade 2009 en studie om tabut mot användning av kärnvapen. Enligt Fitzpatrick är det mest sannolikt att tabut skulle riskera brytas av terrorister, i en desperat handling eller av misstag alternativt vid en felbedömning av en stat som Nordkorea, i krig mellan Israel och Iran eller vid en eskalering av spänningen mellan Pakistan och Indien.
Rhodes går i sin bok inte egentligen in på den allvarliga utmaning för det internationella samfundet och NPT som Irans kärntekniska verksamhet utgör. Sedan fallet rapporterades till FN:s säkerhetsråd av IAEA:s styrelse i början av 2006 har rådet upprepat pekat på den förtroendebrist som finns för Irans fredliga avsikter med dess kärntekniska program. Men Iran har inte efterlevt säkerhetsrådets krav, t.ex. att urananrikningen måste suspenderas, utan fortsatt med vidareutvecklingen av programmet. Förtroendeklyftan är nu mycket stor.
Efter genomgången av utmaningarna och kriserna ägnar Rhodes avslutningsvis ett tjugotal sidor åt framtiden. Vad kan göras? Naturligtvis finns inga enkla svar. Rhodes ger inget uttömmande recept, men ledtrådar. En av dem utgörs av den röda tråden i boken; enskilda personers och politiska ledares initiativkraft och mod. Ett annat konkret element är att Indiens, Pakistans, Israels och Nordkoreas säkerhetsbehov måste tillgodoses. Perkovich har i The Washington Post återgett följande citat från Rhodes: We have feared [nuclear weapons] even as we have tried to convince ourselves that they protect us, and so we have found it possible neither to employ them or to break them and throw them away. Lösningen på detta kräver samarbete av gamla och nya makter, nord och syd, öst och väst, skriver Perkovich; ”vi vet hur vi kan åstadkomma det, frågan är om viljan finns”.
Åsa Pernilla Gustafsson är jurist och kansliråd vid enheten för nedrustning och icke-spridning på Utrikesdepartementet.
Läs mer om kärnvapen:
Den ryska nationalismen växer med upprustningen (12/3 2010) av Jan Leijonhielm
Kalla krigets döda hand (18/6 2010) av Daniel Bergström