En krigspresidents memoarer

George W Bush
Decision Points
Crown Publishers 2010

När Zhou Enlai, den kinesiske premiärministern under Mao, fick frågan om vad den franska revolutionen hade haft för betydelse lär han ha svarat att det var för tidigt att uttala sig om det. Vid tidpunkten för frågan hade nästan 200 år gått sedan det franska folket störtade kungamakten. Zhou Enlai citeras inte i den förre amerikanske presidenten George W Bushs memoarer Decision Points, men boken genomsyras av samma inställning, i alla fall när det gäller historiens dom över Bushs presidentskap.

När George W Bush kandiderade till president år 2000 var många européer oroliga över den isolationistiska utrikespolitik – i alla fall jämfört med Bill Clinton och Al Gore – som republikanernas presidentkandidat gav uttryck för. Det brukar ibland skämtsamt sägas att demokrater gärna vill ha en liten armé och skicka den överallt, medan republikaner vill ha en stor armé och inte använda den; George W Bush var definitivt inne på den senare linjen. Bush skulle bli utbildningspresidenten – under sin tid som guvernör i Texas hade han gjort utbildning till sin hjärtefråga – och han skulle reformera både sjuk- och socialförsäkringssystemet. Men agera världspolis? Absolut inte.

Elfte september 2001, då islamistiska terrorister attackerade World Trade Center och Pentagon, ändrade på allt det. Från det datumet var Bush en krigspresident. Upplägget av Decision Points speglar också detta faktum. Visst väljer Bush att skriva om annat än kriget mot terrorismen och insatserna i Afghanistan och Irak, men det är tydligt att det är rollen som befälhavare för USA:s väpnade styrkor som Bush vill lyfta fram i sina memoarer. Strategiska militära beslut beskrivs betydligt mer ingående än förhandlingar kring socialförsäkringar, och personliga möten med militärer och deras familjer dyker ständigt upp, ibland nästan utan koppling till det som för tillfället avhandlas i kapitlet.

Dispositionen av Decision Points kan verkligen diskuteras och har, med rätta, fått kritik. Bush har valt ut de stora frågorna under sitt liv både före och under tiden i Vita huset (boken inleds med ett kapitel där den förre presidenten bland annat berättar om varför han slutade dricka alkohol som 40-åring) och besparar sig därmed mödan – och obehaget – att behöva berätta en kronologiskt sammanhållen historia. Skeenden, personer och beslut som man kanske hade förväntat sig att få läsa om uteblir med motiveringen att författaren helt enkelt valt att koncentrera sig på annat. Det är ett kondenserat upplägg som hade kunnat bli väldigt spännande om inte George W Bush också valt att inte slösa ord på att beskriva varför han agerat som han gjort.

Kapitel för kapitel avhandlas på ungefär samma sätt: Bush berättar om bakgrunden till problemet (”Afghanistan hyste terrorister”, ”skolorna var för dåliga” eller ”orkanen Katrina drog in över New Orleans”), sina möten med olika befattningshavare och rådgivare och vad han ansåg behövde göras. Persongalleriet består, med några få undantag, av duktiga människor som bara vill väl – Yassir Arafat och Gerhard Schröder är dock två icke-amerikaner som inte undkommer hård kritik – och om man bortser från underrättelsemissarna i Irak vad gäller massförstörelsevapen tycks Bush för det mesta ha varit nöjd med de underlag han haft då han fattat sina beslut.

Några direkta filosofiska resonemang – möjligtvis med undantag för det korta avsnittet om stamcellsforskning – bjuder inte USA:s 43:e president på. Särskilt när det gäller kriget mot terrorismen baseras besluten utifrån svaren på två frågor: är det bra för det amerikanska folket och fungerar det? De militära insatserna i Afghanistan och Irak motiveras enkelt med att de tryggade säkerheten för USA:s befolkning. Vattentortyren av fångar rättfärdigas med att det fungerade och gav information som förhindrade nya terrorattacker. Att det inte fanns några massförstörelsevapen i Irak överraskade Bush och hans rådgivare, men USA – och resten av världen – blev säkrare efter att Saddam Hussein störtats. Var den militära taktiken riktig? Ja, när den fungerade…

Vill man veta mer om spelet bakom kulisserna i Vita huset under George W Bushs tid som president finns en uppsjö av andra böcker att rekommendera; särskilt Bob Woodwards böcker rörande Bush och dennes användande av USA:s militärmakt förtjänar att läsas. Vill man veta mer om personen Bush går det att finna mer information och djupare analyser på andra ställen; amatörpsykologer som försöker finna svar på frågan om vilket inflytande den 41:a presidenten, George H W Bush, haft kommer i Decision Points inte att få veta mer än att sonen försöker lära av sin fars misstag i Vita huset 1989-1993 och att kärleken är gränslös och besvarad. Därmed inte sagt att Decision Points inte är värd att lägga några timmar på. Den ger om inte annat en ganska fascinerande bild av en man som kanske inte fick de åtta år i Vita huset som han hoppats på, men som är orubblig i sin tro på att det mesta han gjorde faktiskt blev ganska bra eller att det åtminstone är för tidigt att säga om det blev dåligt.

George W Bush fick 62 miljoner röster i presidentvalet 2004 – det mesta någon presidentkandidat fått fram till att Barack Obama fick drygt 69 miljoner 2008 – och hade de högsta popularitetssiffrorna genom tiderna i efterdyningarna av elfte september. När han lämnade Vita huset gjorde han dock det som en av de mest impopulära presidenterna någonsin, både i USA och i omvärlden. Om han är besviken över detta döljer han det dock väl. Eller som han själv beskriver det: om världen fortfarande diskuterar George Washingtons insatser som president, drygt tvåhundra år efter att Washington styrde USA, ”då behöver inte den här George W bry sig om dagens rubriker”.

Anders Rönmark är politisk redaktör för de liberala ledarsidorna i Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda.

Läs mer om George W Bush:
Rove – kampanjmakare och försvarsadvokat (3/4 2010) av Johnny Munkhammar