En kulturdebatt för 2017

Stockholms läns landsting lägger minst pengar per capita på kultur. Av dessa pengar går en stor del till bildningskultur i Konserthusstiftelsens regi och till barn och unga i vården. Vi stödjer inte kommersiell filmproduktion och vi konkurrerar inte med det fria kulturlivet. Utifrån moderata utgångspunkter kunde läget alltså vara betydligt värre, konstaterar Rickard Wessman, men bra är det inte.

Kulturdebatter blir ofta en prövning för oss moderata företrädare. Vi ?ämtar till i den kvava 70-tals luft som uppstår när samtliga partier, från SD till V, omfamnar kulturpolitiken från 1974. Där kulturbyråkrater är heliga kor och verksamhetsstöd eviga förläningar. Det man trodde skulle vara en kulturdebatt övergår snabbt till en bidragsbudgivning.

Regeringen tänker nu införa samverkansmodellen i Stockholm. Rätt genomförd kan det bli en vitalisering av den lokala kulturdebatten. Tvinga fram strategiska beslut om var gränsen mellan det offentliga och det fria kulturlivet ska dras. Kanske vända på några av de stenar där mossan börjat växa.

Många utmaningar som kulturpolitiken en gång skapades för har tekniken löst idag. Andra har tillkommit. Kulturpolitiken behöver anpassas till hur det ser ut idag.

Stockholm har en unikt stark fri kultursektor med privata teatrar, museer och gallerier. Här ?nns mediehusen och produktionsbolagen. Här produceras mängder av digitalt innehåll som läggs upp på nya digitala kanaler, där man nu även kan leta fram klassiker och annan kultur som varit helt otillgänglig tidigare. Allt är liksom i rörelse, som Blå tåget sjöng om 60-talet.

Film är en sektor som genomgår en strukturell förändring när streamingtjänsterna och tv-serieformatet blir allt mer dominerande. Men ?lmen som produceras i Sverige idag är anpassad till den internationella festivalscenen och ses av ytterst få här hemma. Delvis beroende på ?lmernas kvalité, delvis på grund av de minskade visningsmöjligheterna på bio.

70-tals instinkten är att öka stöden och inrätta kommunala biografer. Lägga in hela värdekedjan i en offentlig kuvös. Men det skulle troligen kväva den lilla låga som är kvar.

Stockholms unika mediesektor är mitt uppe i en liknande strukturomvandling. Den nya tekniken rymmer många möjligheter men utvecklingen störs av ett expansivt public service som konkurrerar på andra villkor. Och som den helt dominerande aktören riskerar det skapa en likriktning när talangerna anpassar sig i hopp en av de få tjänsterna. Istället för diskutera hur nya konstlade presstöd ska införas bör diskussionen handla om vilka gränserna ska vara för public service expansion.

I begränsningen av det offentliga åtagandet ligger troligen dess räddning. Att tv-serier är det mest vitala berättarformatet idag beror på att kreatörerna kunde lämna de stora tv-bolagens utslätande publikkrav och istället få utlopp för mer konstnärliga uttryck i kabel-tv och streamingtjänster. Kvar i tablåtv:n blev dokusåpor och bredare underhållning. Det är där public service be?nner sig idag. Var det verkligen tanken?

Kulturlivet behöver också skaffa sig en prisstrategi. Veta när man kan ordentligt betalt och när det kan vara fritt. Fri entré på statliga muséer gör det svårare för Fotogra?ska och andra privata museer. När Wagners Härskarringen sattes upp tog biljetterna slut fortare än till en Ariana Grandekonsert. Men där tonårspubliken i förorten alltid betalar fullpris kunde en liten välmående innerstadspublik inta sina skattesubventionerade platser på operan.

Att serva en liten välbeställd publik med subventionerade biljetter kan inte vara kulturpolitikens huvuduppgift. När Nordeas styrelseordförande går på operan sponsrar skattebetalarna hans biljett. Det borde vara han som sponsrar operan.

Där det fria kulturlivet inte räcker till får det offentliga gärna slå på stort i syfte att föra ut bildningskultur till ?er. När får vi se samarbeten som Royal Opera och BP Big Screen? Och var är Stockholms Shakespear in the park? Tack vare ett engelskt teatersällskap gör Shakespeare ett gästspel i år. Men Parkteatern och Stadsteatern verkar hellre satsa på lättare underhållning. Det mediokra och tillfälligt korrekta får tränga undan det genuina och eviga.

Moderaterna har en viktig uppgift i att påpeka skevheter i offentliga system. När skattepengar slösas bort och riskerar slå undan benen på privata initiativ. Kultursektorn är inget undantag.

Samverkansmodellen är en möjlighet för Stockholm att skapa en kulturpolitik som främjar kreativa näringar som de ser ut idag, och samtidigt värna de kulturinstitutioner som visat bestående värde. Men det kräver politiker som förmår ta i de svåra strategiska besluten om det offentliga åtagandets gränser. Och som inte mäter bildning i bidragsmiljoner.

Efter ännu en kulturdebatt undrar man stilla hur många sådana politiker det ?nns.

Rickard Wessman (M) är 1:e vice ordförande kulturnämnden Stockholms läns landsting