En lekmans båtbottenbryderier

”Allt eftersom jag möter båtfolket väver sig deras berättelser samman och båtbottenfärgen blir allt mer en liten, men knappast obetydlig del, av en avsevärt större konflikt, nämligen den mellan skärgården och förmynderiet.” Joakim Tholén avslutar vår serie ”Har Moderaterna övergivit båtfolket?”.

För några veckor sedan lade Svensk Tidskrifts kulturredaktör Lars Anders Johansson till vid gästhamnen i Västervik för att be mig skriva en text om båtbottenfärg, som en del i en artikelserie om hur Moderaterna svikit båtfolket. Men vad i hela fridens namn skulle undertecknad ha att säga om båtbottenfärg? Förvisso kan en uppväxt i Roslagen och en tjänst som politisk redaktör på Västerviks-Tidningen sägas utgöra något slags ”skärgårdsliv”. Och med förfäder som sedan några hundra år tillbaka har varit bosatta längs den uppländska kusten får man mer eller mindre frivilligt säga sig vara en del av skärgårdsfolket och torde således ha ett och annat att säga om sjöliv.

Emellertid har jag aldrig tillhört båtfolket. Det vill säga de människor som lever under båtkapell och andas fernissa. Nej, min värld har åtminstone hittills uppehållit sig vid land, närmare bestämt bland skärgårdsstädernas kullersten och pastellfärgade träfasader. Kulturredaktören gav sig dock inte och bad mig att åtminstone fundera på saken, innan han strax därefter lämnade Tjust för att segla vidare norröver, mot Gryts skärgård.

Sagt och gjort, ges båtbottenfärgen några tankar. Kanske skulle en klok början vara att sammanfatta min ytliga kännedom om detta till synes snustorra ämne. Båtbottenfärg, eller något mer formellt uttryckt antifoulingprodukter, är den färg som båtfolket bepenslar sina ögonstenars skrov med, för att hålla musslor, alger och havstulpaner borta. Ett alldeles nödvändigt tilltag eftersom havsdjuren kraftigt reducerar manöverförmågan, sänker hastigheten och ökar bränsleförbrukningen för de fritidsbåtar som drabbas.

Särskilt populära vapen mot ohyran är traditionella båtbottenfärger som blymönja. Dilemmat är bara att mönjan, vid sidan om vatten och linolja, även innehåller den kemiska föreningen blyoxid. Alltså en färg med höga halter av tungmetall som likt de flesta andra saker som effektivt håller skadedjur borta, anses påverka miljön negativt. Därför är många av den gamla skolans färger förbjudna i Östersjön som sedan 2004 klassas som ett ”särskilt känsligt havsområde” av det mellanstatliga FN-organet Internationella sjöfartsorganisationen.

Det är ett led i en mer omfattande samhällstrend där man sedan slutet av 1980-talet reducerat antalet tillåtna ingredienser i färgen på våra fritidsbåtar. I skrivandets stund är alltså båtbottenfärgen reglerad och föreskrifterna skiljer sig åt beroende på om båten brukas på väst- eller östkusten respektive i söt- eller saltvatten. Det gör regelverket krångligt, otympligt och försvårar för båtfolket att fritt färdas mellan kusterna. Den ökade regleringen av antifoulingprodukter väcker dessutom irritation bland skäggiga skärgårdsgubbar och Mustoklädda sommargäster eftersom de miljövänliga ersättningsfärgerna inte bara visat sig ineffektiva utan i vissa fall också lika giftiga som sina föregångare. Många befarar därför att utvecklingen innebär slutet för båtlivet, åtminstone så som man tidigare känt det.

Förfärligt mycket mer än så vet knappast en lekman om båtbottenfärger. Eftersom regleringarna har kommit till såväl under borgerliga som socialdemokratiska regeringar och fritidsbåtarna fortfarande trängs i hamnen, kan man även undra om det finns skäl att tala om något moderat svek?

En första tanke är vad Gösta Bohman hade sagt om saken. Inte bara för att den gamle moderatledaren blivit något av ett orakelartat rättesnöre för dem som inte kan förlika sig med den moderata ”förnyelsen”, utan också för att bilderna från Sundskär, med Bohman puttrandes i sin
mahognybåt, har kommit att bli en naturromantisk sinnebild av den moderata idétraditionen.

Men även för båtbaserade frihetshjältar från det förra seklet blir frågan om båtbottenfärg inte alldeles självklar. Moderata kärnvärden kolliderar nämligen i frågan om färgen på våra fritidsbåtar. Å ena sidan bör den moderate värna friheten att resa dit viljan för en, utan att man hindras av sådant som färgen på sin båtbotten. Å andra sidan är den moderate knappast någon relativist och omfamnar den alldeles för sällan omtalade förvaltarskapstanken som menar att samtiden har ett moraliskt ansvar att förvalta jorden för kommande generationer. Det talar knappast för användandet av tungmetallfärg när det finns miljövänligare alternativ, även om det som tidigare nämnts råder vissa tvivel om hur nyttiga ersättningsfärgerna egentligen kan sägas vara.

Utan att bli klok av detta finns inga andra alternativ än att under de efterföljande veckorna söka sig till den verkliga expertisen – båtfolket.

En del av dem jag möter, svarar på frågan om hur de hanterar regleringarna med ett pillemariskt grin och ber mig komma närmre för att viska sådant som ”jag gör’t ändå!”. Det vill säga att de likt många andra båtägare helt struntar i regelverket och fortsätter att måla sina båtar med förbjudna färger, skyddade av natten och mörkläggande presenningar. De sällar sig till en gammal skärgårdstradition av civil olydnad som brukats av allt från motbokstidens smugglarkungar till skattesmitande småhantverkare som önskat visa sitt missnöje mot politiska beslut som inte fallit dem i smaken.

Andra tycks istället satt sin tilltro till vidskepelsen, eller åtminstone bondepraktikan. En vanlig metod för att råda bot på skadedjuren utan att bryta mot lagen, är att tillsätta egna ingredienser i ersättningsfärgerna. Bland annat sägs olika typer av chili skrämma i väg havstulpanerna från skroven. Frågan om vilken sort som är bäst och om det verkligen fungerar, tycks det alltjämt råda delade meningar om och i längden är det knappast någon hållbar lösning eftersom det omöjligen kan vara båtfolkets sak att själva kompensera bristerna i den miljövänliga båtbottenfärgen.

Så finns det även en tredje och betydligt större kategori än lagbrytarna och hemkokarna, nämligen de som i sann svensk och laglydig anda förlikar sig med regelverket. De nya färgerna är förvisso inte lika effektiva som den gamla skolans, men man har utvecklat metoder för att effektivt rengöra båtarna med hjälp av moderna högtryckstvättar som man numera finner i de flesta småbåtshamnar. En betydligt mer omständlig procedur, men den fungerar. Dessutom har många av tvättarna varit avgiftsfria för att på så vis locka båtfolket – tycka vad man vill om den saken.

Allteftersom jag möter båtfolket väver sig deras berättelser samman och båtbottenfärgen blir allt mer en liten, men knappast obetydlig, del av en avsevärt större konflikt, nämligen den mellan skärgården och förmynderiet. Politik har mycket sällan inneburit något gott för vare sig båt- eller skärgårdsfolk eftersom den allt som oftast innebär regleringar som åtminstone på pappret sätter krokben för skärgårdslivet. Emellertid har regleringarna så gott som alltid visat sig framtvinga innovation, eller åtminstone kreativitet nog för att skärgårdsfolkets vanor, seder och traditioner ska leva vidare, även om det innebär att man ibland får bryta mot lagen eller snällt ställa sig i kön till båtbottentvätten. Man må hävda att riksdagspartierna svikit båtfolket, men skärgården är en värld som lyckats stå förhållandevis oberörd av tidens politiska stormar och järtecken. Så har det alltid varit om man ska tro de blymönjemålande gubbarna i hamnen och så kommer det förhoppningsvis alltid att förbli. Därför kvittar det i någon mening om Moderaterna omfamnar regleringarna eller inte, det är så att säga inget nytt under solen. Nämner man emellertid Gösta Bohman, lyser den äldre generationens båtfolk upp och menar att det knappast skulle skada med några fler skärgårdsvänner inom det nya arbetarpartiet.

Joakim Tholén är politisk redaktör på Västerviks-Tidningen.

Läs mer övriga inlägg i serien Har moderaterna övergivit båtfolket?

Lagen mot trevliga sommarkvällar
av Jonas Rosengren (14/6)

Från yacht till jakt
av Lars Anders Johansson (7/6)