En man av sin tid

Thomas Mann
En opolitisk mans betraktelser
Atlantis 2012

Thomas Mann var mitt uppe i skrivandet av de romaner som kom att räknas till några av Tysklands största, när han helt plötsligt slutade skriva. Han hade gett ut Döden i Venedig och höll på att författa en av sina kanske mest framstående verk – Bergtagen, då han istället började fundera över samhället och Tysklands framtid. Den germanska själens framtid mer bestämt. Och han börjar skriva på det verk som kom att stämpla honom för evig tid.

För att överhuvudtaget förstå varför Mann väljer att låta sitt romanskrivande vila för att författa denna – som han själv benämner den – ”överlastade pamflett”, måste man förstå den tidsepok han verkade i och vad som framför allt präglade västerlandet vid denna tid: det första världskriget. För Mann var det absolut ingen fråga om det var Tyskland eller Frankrike som skulle anses vara den goda sidan under denna, minst sagt blodiga, konflikt. Och i förlängningen är det egentligen vad denna bok, trots sina 600 sidor går ut på, även om den svävar in på mycket annat som ligger till grund för författarens ställningstaganden.

Till skillnad från sin radikale bror Heinrich, som i skriften förmodligen räknas in under det ironiska och stundtals föraktfulla begreppet ”civilisationslitteratörerna”, var han helt och hållet på Tysklands sida. Anledningen till att brodern Heinrich hamnade i Manns skottglugg hade säkert flera orsaker. Från att tidigare ha varit såväl goda vänner som kollegor på den tyska nationalkonservativa tidskriften Das Zwanzigste Jahrhundert under det sena 1800-talet kom deras åsikter att gå allt mer isär.

Mann var, till skillnad från sin äldre bror, starkt influerad och inspirerad av de enligt honom själv tre stora tyskar som inte var möjliga att förbise, nämligen Richard Wagner, Arthur Schopenhauer och Friedrich Nietzsche. De är ständigt återkommande i En opolitisk mans betraktelser och representerar enligt Mann det urtyska, om man så vill. Den tyska själen, som enligt honom var opolitisk, irrationell och ständigt protesterande, var helt oförenlig med den romanska själen som Heinrich representerade – vilken var såväl politisk, som intellektuell och hade en utopisk strävan mot det perfekta samhället. Följderna av detta blev den franska revolutionen och upplysningen, något som Mann föraktade å det grövsta.

Problemet var enligt Mann inte att den ena själen var bättre än den andra, utan att den tyska själen, som han ofta kallade den, var helt oförenlig med det romanska tänkandet. De utgjorde varandras motsatser. Den germanska kulturen har enligt Mann alltid protesterat mot det romanska inflytandet, vilket nådde sin topp under Martin Luthers försök till reformation av den katolska kyrkan. Huruvida denna inte hade andra anledningar tål att diskuteras.

Det var av dessa skäl som han inte kunde förlika sig med tanken på ett demokratiskt Tyskland. Enligt honom var det helt omöjligt att förena demokratin med den tyska mentaliteten och folksjälen, vilket blir tydligt i följande mening: ”Jag medger att det är min djupa övertygelse att det tyska folket aldrig kommer att älska den politiska demokratin av det enkla skälet att det inte kan älska själva politiken, och att den beryktade ‘överhetsstaten’ för det tyska folket är och förblir den bäst lämpade och anpassade och även den statsform som folket i grund och botten vill ha”.

Det är framför allt hans tankar om vilket styrelseskick som av olika skäl var bäst lämpat för det tyska folket som har kommit att ligga till grund för bland annat Herbert Tingstens citat om att verket var ett ”nazistiskt verk för nazismen”. Och visst är det lätt att dra den slutsatsen. Det finns många tankar i boken som många av nazisterna säkerligen skulle kunna ha hållit med om. Det är dock värt att påminna sig om att han var gift med en judinna och kom att kalla Hitlers regim för ”en jättevåg av excentriskt barbari och … primitiv råhet”. Hans hårda inställning mot naziregimen torde vara tillräcklig för att falsifiera Tingstens uttalande.

Mann skrev, enligt honom själv, verket under den värsta tiden i hans liv. Boken kan nog läsas som en form av terapi där hans vision om det gamla Tyskland är på väg att raseras — för alltid. För det är tydligt att han var medveten om att Heinrichs upplysnings- och demokrativänner skulle komma att segra.

Hans aggression och kategoriska utspel är alltid proklamerade med en ton av överlägsenhet och man ser framför sig hans ilska mot de som önskar förstöra det Tyskland han älskade – det protesterande Tyskland.

Hade det inte varit för Per Landin och Urban Lindströms magnifika översättning hade den varit än jobbigare att ta sig igenom. Upprepningarna blir efter ett tag alldeles för många och ibland är han snudd på obegriplig – något som även Landin påpekar i bokens inledning. Manns kategoriska förhållningssätt kan ibland göra vissa tankegångar aningen kvicka. Och de är inte bara kvicka, utan ibland också spretiga, eller kanske snarare dubbeltydiga. Vilket blir tydligt då han finner inspiration både hos nihilisten Nietzsche, samt den store ryske författaren, tillika djupt troende ortodoxt kristne Fjodor Dostojevskij, som visserligen delade Manns beundran av det tyska folket.

Den ständiga frågan är dock hur man skall förhålla sig till detta mastodontverk i dag. Såväl författaren själv som översättaren Per Landin är tydliga med vad de tycker och om Mann hade kunnat välja hade han nog önskat att detta varit oskrivet. Att döma författaren efter verkets åsikter, eller använda den som ett slagträ i den kulturpolitiska debatten av i dag gynnar ingen. Det bör istället läsas för vad det är: ett verk av sin tid, oavsett vad man tycker om innehållet. Annars går det inte att förstå.

Mattias Holmström studerar vid Uppsala universitet och går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.