En något trött mästare

Carl-Henning Wijkmark
Vi ses igen i nästa dröm
Norsteds, 2013

Denna roman bör påräkna intresse. Ända sedan Carl-Henning Wijkmark år 1972 slog igenom med den utomordentligt underhållande Jägarna på Karinhall, en roman som handlar om hur en norsk maratonlöpare under farsartade former sätts att spionera på Hermann Göring på Karinhall, har han varit en unik röst i den svenska litteraturen. Såsom tidvis bosatt i Frankrike och Tyskland och väl orienterad i respektive lands litteratur, har han på allvar försökt att vara en författare i den stora europeiska traditionen, i positiv kontrast till det mesta av den övriga samtida svenska litteraturen, som blivit mer insulär och obskurant än på flera hundra år, och därmed ointressant för alla utom för dess egna utövare.

Han har också försökt att introducera denna kultur för oss nordbor, dels genom översättningar, dels genom en tämligen omfattande essäistik, som om än med vissa ojämnheter, måste sägas hålla en hög nivå. Också som samhällsdebattör har han haft relevanta saker att säga, inte minst om vårt förhållande till döden. Att han kan också på ålderdomen visade han utan tvekan i romanen Stundande Natten (2007), en mycket finstämd dödsmeditation, som fick ett ovanligt välförtjänt Augustpris samma år.

I hans nya bok får vi följa en i USA verksam Olle Holmberg-forskare vid namn Frank Larsson som, efter att ha fallit omkull på marken på vägen till en konferens i Uppsala, plötsligt befinner sig förflyttad till tjugotalet. Klädsel, manér, aktuella tilldragelser, allt pekar på detta, och huvudpersonen tvingas kapitulera för detta faktum – han har utsatts för en tidsresa. Draget av burschikos gammal studentroman – en och annan sådan har nog lästs under materialsamlandet – förbyts snart. Han ser ett annonserat föredrag av Oswald Spengler. Spenglers namn är knappast valt slumpmässigt bland tidens storheter, utan historiefilosofens namn antyder någon om Wijkmarks ambitioner, det antyder några centrala temata i boken: historia, ursprung, kultur, civilisation, utveckling och förfall.

Snart faller också huvudpersonen för frestelsen att rota i sitt eget förflutna, att söka upp dem från vilka hans egen existens är sprungen. Resan tar honom till historiska marker i Italien och Spanien. Det är ingen slump; det anknyter till det allmänna spenglerska civilisationstemat (liksom förstås till Wijkmarks europeiska orientering). Tidens intresse för arkeologi, som framskymtar, ger också fond åt detta.

Genom allt detta spänner sig relationen till en flicka, Marika, som blir till en ciceron i den svunna världen. Med henne pratar han också om den litet problematiska relationen till sin mor, som med berättarteknisk briljans sammankopplas med fyndet av La Dama de Elche, den kvinnobyst som man vid sekelskiftet fann i Spanien. Fyndet används också som en bild för hur vi förhåller oss till det förflutna, vilka bilder vi gör av det, hur det, för att tala med Ekelöf, framträder i skärvor och viskningar. Tjugotalet griper tag i berättaren, och när han till slut som titeln redan antyder återkommer till vår tid kan han inte undgå viss besvikelse.

Tidsresenären som var det förflutnas fånge, blir i stället till vår egen tids fånge. Det blir till en bild av tidens skonlösa flykt och ett förflutet som aldrig kan återskapas.

Stilen är elegant, sparsmakad, litet arkaisk (för att skänka ytterligare tidsfärg). Letar man efter någon stilförebild ligger Hjalmar Söderberg nära till hands. Det är skickligt gjort, tidsfärgen är omisskännlig, men utan lärt pedanteri – förhållandet till historien präglas av lekfullhet. Det är såväl en litterärt sett njutbar bok, som en idérik betraktelse över vår västerländska civilisation.

Det är dock en sidmässigt tunn bok, knappt 140, spatiöst satta, sidor mäter boken, och här kanske man finner ett visst problem antytt. Många trådar blir hängande i luften, delar av boken har en närmast fragmentartad karaktär. Redan den alltför klumpiga titeln avviker negativt från det tidigare författarskapets eleganta titlar. Man anar en viss trötthet hos den åldrade författaren. Somligt hade tveklöst kunnat utvecklas. Dock man skall inte vara för hård. Också en något trött Wijkmark är bättre än det mesta vi har.

Simon O. Pettersson är fil. kand. i tyska och fri skribent.