En natt jag drömde…
Vid riksdagens högtidliga öppnande framfördes sången En natt jag drömde. Det är ett uttryck för samhällets banalisering och sentimentalisering, men än värre är den bristande verklighetsuppfattning musikvalet ger uttryck för, skriver Christian Braw.
Valet är ett uttryck för 1968-årens utopiska stämningar. Man tänkte sig att det låg i mänsklig makt att ”skapa en bättre värld”, att ”bygga ett rättvist samhälle” – bara rätt människor och rätt rörelser kom till makten överallt, det vill säga 1968 års generation. I sången skildras hur statsmännen skriver under ett dokument, som avslutar alla krig och avskaffar all militär närvaro på jorden. Därefter inträffar ett paradisiskt, harmoniskt tillstånd, där människor kan ”dra från krog till krog” i konfliktfri gemenskap.
Att denna sång kunde framföras vid det svenska samhällets största civila högtid är ett intressant uttryck för samhällets banalisering och sentimentalisering. Av soldater och soldatfamiljer i Sveriges försvarsmakt uppfattas sången som ett hån. Svenska soldater har riskerat sina liv i Afghanistan, Mali, Kurdistan och många andra oroliga platser. Är det så enkelt att de inte behövs, bara statsmän skriver på ett papper? Är det så enkelt att avskaffa IS, al Shabab och Boko Haram?
Det är tänkvärt att denna sång framförs i Sveriges riksdag just när Sveriges säkerhetsläge blivit dramatiskt försämrat. Sedan 1945 har svensk säkerhetspolitik byggt på att USA finns, att USA är starkt och att USA är pålitligt. Det sista gäller inte längre. Med Donald Trump som president är USA istället oförutsägbart. Med devisen ”USA first!” kan vi bara veta att USA endast kommer att göra det som gagnar det egna intresset. Alla USA:s vänner vet bara att det stora landet i väster inte ställer upp för någon annan än sig självt. Det är en konkret verklighet, där det inte hjälper att drömma en natt, inte ens vid nationens största högtid. Det är dags att minnas att varje land har en armé – sin egen eller någon annans. Så är det. Det gäller även för länder, där man ”drar från krog till krog”.
Saken har också en djupare dimension. Den gäller verklighetsuppfattningen. Alla svenska partier har i sina partiprogram formuleringar, som rätt väl överensstämmer med Läroplan för grundskolan, när det gäller människosynen. Innebörden i dessa formuleringar är ofta att människan – det vill säga varje människa, också Pablo Escobar – är kreativ, kunskapssökande, gemenskapsbyggande. I botten ligger den liberala människosynen: ”Människan är god.” Centerpartiets och Liberalernas formuleringar på denna punkt är särskilt pregnanta. Men även Vänsterpartiet – som ju har sina rötter i marxismen – har liknande tankegång. Denna innebär givetvis att det inte behövs någon Frälsare. Möjligen återstår döden som ett olöst problem.
Partiprogrammens verklighetsuppfattning gör det givetvis svårt att förstå eller identifiera den mänskliga ondskan, som ju är varje politikers största verkliga problem. Att Ryssland under lögnaktig propaganda bedriver ett fullskaligt krig mot ett av våra grannländer – Ukraina – och en aggressiv psykologisk krigföring mot Europa blir då något man inte kan förstå eller helst vill glömma. Att narkotikasyndikat för in tonvis med nedbrytande droger i landet blir då något man helst inte talar om. Människan är ju god, sådan är myten. De partiprogram, där man något anat ondskans problem, tolkar den som en brist, ett slags handikapp.
Men verkligheten går inte att förneka. Det hjälper inte att ”drömma en natt”. Vi bör nog sätta värde på att det finns svenska soldater, som är redo att riskera sina liv. Och kanske kan någon av riksdagens ledamöter också ha hjärta för svenska soldater och soldatfamiljer.
Christian Braw är präst, teolog och författare