En ny partibild

Triangulering som politisk taktik betyder att man närmar sig eller rentav övertar motståndarens ståndpunkt. Denna metod att öka sitt väljarstöd genom att ta över motsidans starka sakfrågor utvecklades under 1990-talet av Bill Clinton och Tony Blair, som då lutade sig åt höger. Senare visade Fredrik Reinfeldt att samma recept fungerade även i motsatt riktning. Men det är inte riskfritt att i politiken inta en annan position än sin egen, skriver Lars Tobisson.

Jag invände redan den gången mot att Alliansen av rädsla för facket och hyresgäströrelsen förnekade behovet av strukturella reformer inom arbetsrätten och bostadspolitiken. Ledande företrädare för denna regering har senare medgett att det var fel.

Ett annat problem som följer med triangulering är att det uppstår osäkerhet om var partiet egentligen står. Den som hastigt på väsentliga områden byter ståndpunkt får räkna med att förtroendet rent allmänt försvagas. Det går inte i längden att med trovärdighet driva någon annan politik än sin egen.

Den regeringsbildning vi just gått igenom präglades av beslutskramp och halsbrytande åsikts- och partnerbyten. Oklarhet råder nu om hur partierna skall förhålla sig till varandra. Det finns i Sveriges Riksdag ingen brist på partier, som vill beteckna sig som liberala och/eller konservativa.

Det senaste tillskottet till partifloran är Sverigedemokraterna. Detta högerpopulistiska parti anknyter till en strömning, som internationellt vuxit sig allt starkare. Donald Trump räcker som exempel.

Kännetecknande för högerpopulism är misstro mot eliter och missnöje med de förändringar som följer av globalisering och digitalisering. Invandring ogillas, eftersom den befaras leda till ökad konkurrens om jobben. Man säger sig företräda ”vanligt folk” och slår vakt om nationella värden och traditioner. Motstånd mot EU hör till denna bild.

Hotet om ett utbrott av högerpopulism i Sverige har funnits latent i många år. Det går en rak linje från Sjöbopartiet och Ny Demokrati i början av 1990-talet över ”valstugereportaget” i TV 2002 till Sverigedemokraternas framgångar.

Ansvaret att hålla rent på högerkanten vilar av tradition tyngst på Moderaterna. Gösta Bohman var noga med att inte bli omkörd i ytterspår. När Carl Bildt efterträdde Ulf Adelsohn, blev partiledningen kanske inte tillräckligt folklig för att matcha gamängerna Ian och Bert (jag var själv vice partiledare). De gjorde dock på kort tid slut på sig själva.

När SD började sin frammarsch, var de nya Moderaterna tyvärr inte hemma utan på triangulatoriska villovägar vänsterut. Följden blev att det nya partiet fick gott om utrymme att växa, när det stod klart att de hade rätt och alla andra fel i en fråga, som väljarna tillmätte en avgörande betydelse. Det visade sig inte möjligt att tillåta invandring utan reglering och kontroll. Hade det inte varit för invandringsfrågan, skulle SD förmodligen inte ha suttit i Riksdagen idag.

Oturligt nog hade det parti som gick till offensiven i invandringsfrågan sina rötter i rasism och främlingsfientlighet. Hade det som i Norge och Danmark rört sig om skattemissnöje, skulle avståndstagandet inte ha blivit lika skarpt. Nu vågade inte Centern och Liberalerna stå fast vid Alliansen av rädsla för att den skulle få stöd av SD. Hellre släppte de fram en socialdemokratisk minoritetsregering, trots att de inlett regeringsförhandlingarna med att rösta bort den.

För att nå fram till denna lösning krävdes det triangulering av hittills aldrig skådat slag. Regeringsarbetet skall grundas på en överenskommelse S+Mp+ C+L, där – det skall medges – S gjort betydande eftergifter, bl a rörande arbetsrätten och hyresregleringen. Genomförandet av detta enligt centerledaren ”liberala regeringsprogram” åvilar mer eller mindre motvilliga S- och Mp-ministrar. Själv skall Annie Lööf driva ”liberal oppositionspolitik i Riksdagen. Mot vadå? Det liberala regeringsprogrammet?

Genialt? Eller – mera troligt – bara förvirrat. Hänger väljarna med i svängarna?

Det lär tiden få utvisa. Men det går inte att i längden bortse från att vi har fått en helt ny partibild. I Riksdagen finns det en stor icke-socialistisk majoritet. SD är nu så stora och starka att de inte lär likt NyD tyna bort och försvinna. Risken är stor att fortsatt isolering får dem att växa sig ännu större.

För Moderaterna måste nuvarande läge kännas frustrerande. De gör klokt i att nu inrikta sig på att stärka sin trovärdighet genom att forma och föra den mest konsekventa borgerliga politiken. Den kommer att behövas.

Lars Tobisson är fd riksdagsledamot, partisekreterare och vice partiledare för Moderaterna