En ny världsbild

Den 12 februari 1809 fick societetsläkaren Robert Darwin och dennes hustru Susannah i Shrewsbury en son som i vuxen ålder skulle bli världsberömd. Barnet döptes till Charles, och kom att revolutionera vår syn på livet självt, skriver Sten Niklasson.

Familjen var välbeställd och med tidens mått radikal. Både Charles farfar och morfar var kända fritänkare och upplysningsmän som kämpat för slaveriets avskaffande.

Efter grundläggande utbildning i en anglikansk internatskola tillbringade Charles ett par år vid Edinburghuniversitetets medicinska fakultet, men misskötte sina studier och deltog hellre i naturfilosofiska samtal och biologiska fältexkursioner tillsammans med sina studentkamrater i Pliniusklubben. På sin besvikne fars initiativ sändes han till Christ´s College i Cambridge för att i stället studera teologi. Där inledde han en nära vänskap med den karismatiske botanikprofessorn John Stephen Henslow, vars föreläsningar mer än något annat skulle komma att påverka Darwins levnadsbana. Det var Henslow, som i egenskap av meriterad naturvetare erbjöds att följa med på forskningsfartyget Beagles långfärd, och som, när hans hustru motsatt sig den bortovaro denna resa skulle innebära, rekommenderade fartygets kapten att i stället ta med den tjugotvåårige Darwin. Det var också Henslow som, när Beagle skulle inleda sin femåriga seglats, överlämnade första delen av Charles Lyells berömda Principles of Geology till Darwin som avskedsgåva.

I denna bok presenterade Lyell den för sin tid revolutionerande tanken att det närvarande är nyckeln till det förflutna. Teorin innebar att Jorden under mycket lång tid formats av samma krafter som alltjämt verkar, såsom vulkanism, jordbävningar, erosion och sedimentering. Tanken stod i skarp kontrast till den förhärskande katastrofismen som innebar att Jordens skepnad var resultatet av några få händelser, bland annat den bibliska Syndafloden.

När Beagle anlöpte Montevideo, låg andra delen av Lyells verk och väntade på Darwin. I den överflyttade författaren sina geologiska principer på biologin och hävdade att levande organismer för sin överlevnad var beroende av att kunna anpassa sig till ändrade geologiska förutsättningar. De arter som förmådde anpassa sig bäst konkurrerade ut de andra, vilka på sikt utplånades. Darwin fann överallt bekräftelse på Lyells idéer, och började fundera på frågan om helt nya arter kunde uppstå genom sådan evolution.

Darwins första stora projekt efter hemkomsten med Beagle 1836 var att ordna de samlingar av naturalier han medfört och redigera fem års dagliga resenoteringar. Det tog honom nio år att sammanfatta sina observationer under resan i den faktaspäckade The Voyage of the H.M.S. Beagle (1847). Här, liksom i sina brev och anteckningar, framstår naturforskaren som en driven skribent med en prosastil präglad av behärskning, förnuft och saklighet, någon gång blandad med ett stillsamt okynne.

Charles Darwin var urtypen för en engelsk gentleman. Med sitt ursprung i en ekonomiskt bekymmersfri, viktoriansk lantmiljö med tjänare och trädgårdsmästare, hade han med en oemotståndlig formulering, ”en engelsmans strävan att aldrig framstå som allvetare, kopplad med en inre övertygelse om att han var ensam om att veta allt”. Han avskydde konfrontation och häftiga meningsutbyten, men kunde bland vänner envist hävda att just hans syn på tillvaron var den enda rimliga. Han insåg att de tankar om evolution genom naturligt urval han utvecklat under ett par decennier var sprängstoff i en tid, dominerad av övertygelsen att Bibelns version av Den Gudomliga Skapelsen var den enda sanna. Han tvekade länge att offentliggöra sina slutsatser, eftersom han ville undvika att såra den bibeltrogna folkmajoriteten.

Den 29 januari 1839 gifte sig Charles Darwin med sin kusin Emma. Beslutet att ingå äktenskap hade föregåtts av vånda hos dem båda. Emma var djupt troende och fylld av tvivel på Charles idéer. Charles, som var van att varje dag göra anteckningar om allt han tänkte och upplevde, hade gjort en lista över för- och nackdelar med giftermålet. Fördelarna inkluderade ”a constant companion and a friend in old age…better than a dog anyhow”, medan nackdelarna bland annat var ”less money for books” och ”terrible loss of time”.

När Darwin mot slutet av 1850-talet satte sig ner för att skriva det som skulle bli det epokgörande verket On the Origin of Species (1859), var utgångspunkten en faktaspäckad beskrivning av djuruppfödarnas metoder att förädla hund- och duvraser. Inte ett ord om religion förekommer, och inga spekulativa resonemang om livets ursprung förs. Han avhåller sig från metaforer och analogier och radar i kapitel efter kapitel upp faktiska observationer och konkreta exempel. De leder till slut läsaren att på egen hand upptäcka en helt ny världsbild, i vilken fåglars fjäderdräkt och parningsläten, eller beteendet hos den enklaste daggmask, är nyckeln till förståelse av allt livs utveckling.

Intressant nog handlar inte On the Origin of Species om människans utveckling. Den handlar om växter och djur. Människan berörs bara på ett enda ställe i boken och där i form av en försiktig antydan om att framtida forskning kanske skulle kunna visa om evolutionsteorin kan tillämpas också på människosläktet. Ett tiotal år senare publicerar Darwin själv en slutsats i The Descent of Man and Selection in Relation to Sex (1871). Här skriver han:

”Människan härleder sig från någon mindre högt organiserad form… Det är sannolikt att Afrika fordom beboddes av utdöda apor, vilka stod gorillan och schimpansen nära, och eftersom dessa båda arter nu är människans närmaste grannar, är det åtskilligt sannolikare att våra första förfäder levde på det afrikanska fastlandet än annorstädes.”

Det är i bokens sista kapitel vi finner en av vetenskapshistoriens mest laddade meningar, här återgiven på originalspråket. I sin enkelhet utgör den ett dråpslag mot den religiösa mysticism, som tilldelat människan ställningen som skapelsens krona och Guds avbild:

”We thus learn that man is descended from a hairy quadruped, furnished with a tail and pointed ears, probably arboreal in its habits, and an inhabitant of the Old World”.

I sina anteckningar är han än mera direkt. Livets utveckling är resultatet av slump och tid, hävdar han. Dödssynder som girighet och lust är inte ett Djävulens påfund utan ett arv från våra föregångare aporna. Djävulen kan alltså ha formen av en babian och därmed vara släkt med oss! På samma sätt har tron på det gudomliga sitt ursprung i människan själv, inte i något övernaturligt väsen.

Darwins fiender kallade honom ”den farligaste mannen i England”. Bland de skarpaste kritikerna fanns ordföranden i The Geological Society, Adam Sedgwick, och den ärelystne och illvillige läkaren Richard Owen, som häftigt motsatte sig förslaget att hedra Darwin med en staty i British Museum of Natural History. (Det blev till slut en marmorskulptur, som emellertid förvisades till museets kafé, medan statyn av Owen själv i helfigur tronade i centralhallen. Först 2009 flyttades Owens staty och ersattes på hedersplatsen med Darwins.)

Trots att Darwins teorier innehöll tankar som i flera hundra år ansetts hädiska och lett till att tusentals kättare brändes på bål, var kritiken av hans böcker till en början ganska hovsam. Delvis berodde det på att andra forskare, särskilt Roger Chambers med sin Vestiges of the Natural History of Creation (1844), och Alfred Russel Wallace med On the Law which has Regulated the Introduction of Species (1855) och The Malay Archipelago (1869), kommit till liknande resultat. Men också på att flera av Darwins vänner tog på sig rollen som försvarare av hans teser under polemiken med framför allt kyrkans företrädare.

Vid en berömd tre dagar lång konferens i Oxford sommaren 1860 debatterade en av Richard Owens förtrogna, biskopen Samuel Wilberforce, vanligen kallad Soapy Sam, inför 700 åhörare med Darwins vän och åsiktsfrände Thomas Huxley. Det blev en rykande batalj mellan teologisk kreationism och biologisk evolutionslära. Wilberforce, som var bättre på hånfulla kommentarer än på naturvetenskap, begick misstaget att försöka förolämpa Huxley genom att hänvisa till dennes möjliga släktskap med en apa. Huxley konstaterade torrt att han inte hört ett enda vetenskapligt argument mot Darwins teorier och avslutade sitt inlägg med följande ord:

”Om man frågar mig vem jag helst vill ha som förfader, en eländig apa, eller en man som av naturen begåvats med högt förnuft och som innehar en inflytelserik post i samhället, men som endast utnyttjar sitt förnuft och ställning till att kasta ett löjets skimmer över en allvarlig vetenskaplig diskussion – då föredrar jag apan.”

Utbytet följdes av tumult, under vilket fina damer i publiken ”dånade”, vilket var tidens sätt att hantera känslomässig upphetsning. När dammet lagt sig förklarades Huxley som segrare i debatten och hyllades till och med av en och annan teolog.

Verket On the Origin of Species skrevs efter en tragedi i Darwins liv. Han och hans hustru Emma fick tio barn, varav två dog i samband med förlossningen. Han gav barnens uppfostran mer uppmärksamhet än vanligt bland fäder under den viktorianska epoken. Favorit var den livliga dottern Annie som 1850 insjuknade i tuberkulos och avled tio år gammal, trots alla till buds stående behandlingar. Den nyktra saklighet som präglar Darwins verk, inte minst när det gäller den i naturen oundvikliga döden som förutsättning för nytt liv, fick en dovare ton av sorgen efter dotterns bortgång. Tragedin utplånade definitivt de kvarvarande spåren av gudstro hos honom.

Under resten av livet skulle han komma att grubbla över tidens gång och universums väldighet, snarare än ”högre makter” och deras inflytande över ”ödet”. Han var också smärtsamt medveten om ett besvärande tomrum i sin bevisföring om det naturliga urvalet och de starkares överlevnad, nämligen frågan hur arters särdrag ärvs. Svaret på denna gåta skulle först långt senare uppenbaras genom upptäckten av gener som bärare av arvsanlag.

Darwin var under större delen av sitt liv plågad av allehanda sjukdomar och symptom på överansträngning. Det spekuleras i att han bland annat led av en kronisk tropisk parasitsjukdom (Chagas syndrom) efter att, enligt sina egna dagboksanteckningar, ha bitits av ”kissing bugs” i Mendoza, Argentina, 1835. Denna sjukdom, mot vilken inget vaccin utvecklats, leder ofta i senare skeden till hjärtstopp. 1882 drabbades han av akuta hjärtproblem och avled den 19 april. Hans sista ord till Emma var ”jag är inte alls rädd för att dö…”.

Han begravdes i Westminster Abbey, nära Isaac Newton. Ceremonin följdes av många tusen människor som ville hedra minnet av en av alla tiders största vetenskapmän.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör