En ökänd kejsare får rätt

Peter Frankopan
The First Crusade – The Call from the East
Vintage Books 2013

Borde vi bry oss om det första korståget? Mot bakgrund av det begränsade intresset för den aktuella utvecklingen i vårt östra närområde kan det kännas som tämligen långsökt att rekommendera en djupdykning i det första korstågets historia. Under läsningen av Peter Frankopans The First Crusade – The Call from the East inser man dock att berättelsen innehåller åtskilligt som är av intresse även för oss som i huvudsak lever i vår moderna värld.

Till att börja med konstaterar Frankopan att korståget i huvudsak var en östromersk idé – inte ett tidigt kolonialt präglat västeuropeiskt projekt för att vinna kontroll över nya marknader. Det bysantinska kejsardömet hade förlorat stora landområden i öster till turkarna och även metropolen Konstantinopel hotades av deras styrkor. Kejsar Alexios I Komnenos behövde hjälp. Denna bakgrund stämmer dåligt överens med den vanliga bilden av korståget som enbart ett ondskefullt angrepp på fredliga muslimer.

Alexios var för övrigt inte främmande för att samarbeta över religionsgränsen. Det fanns ingen avgrund mellan turkarna och kejsarens undersåtar. Alexios allierade sig ofta med turkiska ledare och turkiska trupper användes inte sällan i interna konflikter inom imperiet. Tidvis styrdes stora delar av Anatolien på kejsarens uppdrag av turkiska guvernörer.

För påven Urban II som i Clermont 1095 presenterade idén om ett kristet korståg till det heliga landet, fanns det flera goda argument för att engagera sig på kejsarens sida. Att befria Jerusalem var ett av dem och det bästa för att engagera en större krets i Väst- och Centraleuropa. Ett annat var att försöka återförena den sedan 1054 splittrade katolska kyrkan. Företrädare för det ortodoxa Konstantinopel och Rom förde flera seriösa samtal om denna fråga. Det tredje var att stärka påven själv i kampen om kyrkan – i strid med den tyskromerske kejsaren och ett antal motpåvar. För Urban II var detta sista argument kanske det allra viktigaste.

Napoleon sa en gång att historien är en saga som vi har kommit överens om. Det gäller även det första korståget. Problemet är enligt Frankopan att det i just detta fall är en saga som stämmer ovanligt dåligt med verkligheten. Den version som levt kvar utmålar den östromerske kejsaren som en illvillig skurk. Han ska enligt hävderna ha gjort sitt bästa för att sabotera projektet och sko sig på de tappra riddarnas bekostnad. Så var det inte.

En kontroversiell fråga har varit Alexios personliga deltagande i striderna. Korsfararnas krönikörer hävdade att han lovat leda kriget mot turkarna. Kejsaren deltog i operationerna närmast Konstantinopel men följde inte med hären österut. Förklaringen var det livsfarliga maktspelet i huvudstaden. Regimen var relativt stabil men risken för nya kuppförsök och attentat fanns trots det kvar. Det var inte ovanligt att Östroms kejsare störtades av de egna eller stupade i krig. Kejsarens makt var i princip total men en av de viktigaste uppgifterna var samtidigt att hantera maktkampen mellan de ledande familjerna. Att lämna huvudstaden var förenat med betydande risker.

Bysans var ett jämfört med andra stater väl fungerande imperium. Samhället var reglerat i detalj – inte minst ekonomin – och på många sätt stelt och byråkratiskt men saker levererades och statens auktoritet respekterades. Korsfararna fick generös hjälp med pengar, mat och andra förnödenheter under hela marschen genom imperiet. Östroms insats är ett bevis på hur väl man lyckades organisera mycket omfattande logistiska operationer. Detta trots en omfattande korruption som kostade enorma summor för statskassan.

Att kejsaren samtidigt vidtog försiktighetsåtgärder för att gardera sig mot stölder och övergrepp var naturligt. Delar av korsfararhären bestod av okunniga soldater som mest var ute efter att plundra. De fattigas korståg – som kom till Konstantinopel före riddarhären – slutade i katastrof för alla inblandade. De övergrepp på judar som korsfararna genomförde på vägen mot Östrom lugnade inte heller imperiets ledning.

Den viktigaste förklaringen till att krönikörerna från väst framställde kejsaren som ett av projektets största problem var den inbördes oenighet som hotade att omintetgöra chanserna till framgång. De ständiga konflikterna mellan adelsmännen från Europa resulterade i dåligt samarbete och onödiga förluster. De var alla eniga om att det var en klok taktik att till exempel lägga skulden för att hären nästan gick under vid belägringen av Antiokia på Alexios.

En mer saklig motsättning var frågan om vad som skulle ske med de områden som erövrades från turkarna. För Alexios var det naturligt at de skulle återgå till imperiet. Många av dessa platser hade nyligen gått förlorade för hans rike. För adelsmännen från Europa utgjorde dessa områden samtidigt möjliga egna kungadömen. De ledande korsfararna svor kejsaren trohet vid besök i Konstantinopel men de uppskattade inte upplevelsen och såg inte löftet som heligt när nya möjligheter öppnade sig. Bysans attityd till de främmande krigarna påminde om Kinas kejsares eller Japans shoguners nedlåtande syn på sin omvärld.

Det mest fantastiska med det första korttåget var att projektet faktiskt lyckades – Jerusalem blev åter igen en stad styrd av kristna furstar. Den massaker som följde segern kan naturligtvis inte försvaras men sedd i ett historiskt perspektiv var den ingen unik händelse. Plundring var en viktig del av krigets ekonomi. Det var normalt att städer som vägrade att kapitulera utsattes för vidriga övergrepp. På detta finns det alltför många exempel – ett är det då danska Ronneby 1564, under det nordiska sjuårskriget.

Även för kejsar Alexios fyllde korståget sitt syfte. Östrom räddades och kunde leva vidare ett antal århundraden med stöd av de nya korsfararstaterna i mellanöstern. Det olycksaliga latinska kejsardömet – då korsfarare erövrade huvudstaden och styrde den 1204-61 – var en katastrof för Europa men lyckades inte knäcka Alexios efterträdare. Konstantinopel föll först 1453. För 560 år sedan fanns det romerska rikets östra halva faktiskt fortfarande kvar. Det är inte så länge sedan.

Mats Fält (m) är vice ordförande i kommunfullmäktige i Tyresö.