En publicistisk gärning: Personerna och idéerna
 |
|
|---|---|
|
|
En tidskrifts historia är dess redaktörer. Inalles fyrtio sedan omstarten 1911 har till dags dato skapat den publikation som bär ett stolt namn och en ansenlig kulturtradition, värd att fira.
Bland redaktionsmedlemmarna över decennierna märks tre som senare blev chefredaktörer i Svenska Dagbladet. Två blev partiledare, en utrikesminister, en underrättelsechef, en partisekreterare. Andra blev riksdagsledamöter och professorer med plats bland Sveriges ledande opinionsbildare. Svensk Tidskrift har med andra ord varit en god plattform för dess kreatörer, oavsett partipolitiska preferenser. Trots närheten till högerpartiet/moderaterna verkar tidskriften i obundenhetens tecken, med distans till politikens dagsagenda.
En tidskrift är också dess idéer. I det avseendet har Svensk Tidskrift haft många ansikten, allt eftersom tiderna förändrats och med dem också accenter, dialektik, prioriteringar. Det skiljer flera världar och många generationer mellan vetenskapsmannen Eli Heckschers tidskrift, stödd av Nobelpristagare som Verner von Heidenstam och Erik Axel Karlfeldt, och det nya millenniets; en annan värld, ett annat land, nya problem och lösningar. Världskrigsepokernas högstämda retorik om det nationella uppdraget har ersatts av tankar om behovet av europeisering och internationalism, inte minst i 60-talsartiklar av grundarsonen Gunnar Heckscher som verkade i redaktionen redan på 30-talet.
Ändå är idéarvet tämligen konsistent; det liberalkonservativa, legeringen av den ekonomiska frihetssyn som Eli Heckscher utvecklade och de värden som varit den svenska högerns signum efter det demokratiska genombrottet under Arvid Lindman. Kritiken av totalitära strömningar – socialistiska som fascistiska – har förenat de olika redaktionerna. När Svensk Tidskrift 1918 varnade för bolsjevismens utbredning efter det kommunistiska maktövertagandet i Ryssland skedde det i samma anda som när man i slutet av 20-talet kritiserade fascismens framväxt i Italien, en växande antikapitalisk förkunnelse i Europa och de inledda judeförföljelserna i vad som skulle bli nationalsocialismens Tyskland – långt innan facit förelåg.
En tidskrift är framförallt dess läsare. Från start dominerade det som med en anakronism kallas bildad borgerlighet, samt den publik som i alla år stött tidskriftens stående plädering för ett starkt försvar. Idag når vi efter inträdet i Internetsamhället (2006) sannolikt fler läsare än någonsin; mätningarna tyder på 5 000 – 7 000 unika läsare per månad och någon miljon klick per år. Den prenumererade papperstidningen var av naturliga skäl mer begränsad i spridningen, men i idéernas värld är numerär inte allt; kanske hade den tryckta versionen nog så betydelsefullt genomslag i opinionen i en tid när medievärlden fortfarande var gutenbergsk och den då nya socialdemokratiska pressen skapade ett ökat behov av borgerlig samhällskritik och analys.
Jubileumsutgåvan speglar en del av det som varit. Hundra års utgivning är inte möjlig att dokumentera representativt i denna form, till det krävs avhandlingar med större längdsnitt. Urvalet av klassiska artiklar bygger på en utgåva till 80-årsjubileet 1991, redigerad av Odd Eiken. Det har kompletterats med en historik av Johan Westrin, några redaktörs- och partiledarporträtt, samt texter som bär mer nutida prägel.
Svensk Tidskrift går in i sitt andra sekel med en särskild uppgift att publicera yngre skribenter. Många av de unga namn som återfinns bland de senaste årens cirka 200 medarbetare går vidare till uppgifter i andra medier, partier, tankesmedjor och akademiska institutioner. Som för hundra år sedan, alltså.
Mats Johansson är styrelseordförande i Svensk Tidskrift.
Texten är förordet till Svensk Tidskrifts jubileumsbok Texter i tiden.