En realiserad kulturdebatt

År 2012 inleddes med kraftiga reaktioner inom kulturpolitiken. Förra veckan möttes så kallade ”högerspöken och rödvinsvänstern” i debatt på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm för att försvara kulturen som sin egen. Men det finns en debatt som hade varit mer intressant för svensk kulturpolitik, menar Katarina O´Nils.

Varje år i slutet av februari sätter bokrean igång och är för bokhandeln en av årets viktigaste perioder. Det handlar sammantaget om att sälja, sälja, sälja. Och litteraturen är en del av kulturen. Vad innebär då realisationen för dagens kulturdebatt?

År 2012 inleddes med kraftiga reaktioner inom just kulturpolitiken. Författaren Bengt Ohlsson skrev i Dagens Nyheter ”När ska det röda rinna av kulturens fana?” (4/1) och därefter har minst sagt hätska debatter förts – både i artiklar, på nätet och i tevesofforna.

Med näbbar och klor tycks alla villiga att försvara kulturen som sin egen. Just det skedde i förra veckan när så kallade ”högerspöken och rödvinsvänstern” möttes i debatt på Teater Brunnsgatan Fyra i centrala Stockholm. En debatt som förlagts till huvudstaden, men som likafullt rör hela landet. För kultur är en ömmande fråga för många, men likaså är den svår att riktigt greppa om. Den leder nästan alltid till starka och personliga reaktioner.

Varför? Kanske delvis därför att den är en så stor del av vår gemensamma skattefinansiering.

Det var också starka reaktioner som bjöds i Brunnsgatans källarlokal. Teaterchefen och dramatikern Martina Montelius representerade vänstersidan. Hon mötte Marie Söderqvist, styrelseledamot i Stiftelsen fritt näringsliv/Timbro och tillträdande vd för Livsmedelsföretagen, som representerade högern. Förutom dessa två fanns Joachim Berner, ordförande Riksteatern, Michael Storåkers, vd Bukowskis, Mats Svegfors, vd Sveriges Radio, samt Lo Kauppi, skådespelerska och regissör, med på scenen för att försvara sin syn på kulturen.

I publiken närvarade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M). Det är bra. En minister som arbetar med kulturpolitik bör hålla sig ajour med den debatt på ämnet som under lång tid pågått och fortfarande tycks pågå.

Sammantaget var debattörerna på Brunnsgatan Fyra rörande överens. De menade att det ges för lite statligt stöd till kulturen. Men förutom dessa sex personer, håller alla verkligen med om att frågan är så svart eller vit?

Författaren Lars Gustafsson skrev redan 1989 Problemformuleringsprivilegiet (Norstedts). Han formulerade sig kring: ”skulle de fria teatergrupperna inte kunna spela utan statligt stöd?” och att ”vår hypotes är att stödet tenderar att skapa institutioner som endast kan överleva med stöd.” Då undrar man om dessa institutioner verkligen är representativa för människors verkliga efterfrågan?

Ämnet har i år med ny kraft upprört både kultur- och ledarsidor. Det ligger nämligen i gränslandet för båda och rör i hösta grad både kultur och politik, och kanske främst i förening.

Men efter en utrdragen tid av samma diskussion känns kulturdebatten som böckerna, som om den är på realisation för att säljas in hos så många människor som möjligt. Det rör sig inte om huruvida kulturen är vänster eller höger, utan vad kulturen kan göra för oss människor och vårt samhälle och hur vi bäst vill finansiera den.

En sådan debatt hade varit mer intressant för svensk kulturpolitik. Kanske kan den ta vid där realisationen slutar?

Katarina O’Nils är ledarskribent och författare.
Foto: Rebecka O’Nils