En röst på SD är inte en röst på försvaret!

Sverigedemokraterna vill expandera den offentliga sektorn, har en ekonomisk politik som inte är trovärdig och är emot ett Natomedlemskap. Dessutom riskerar en röst på SD att släppa fram en rödgrön regering. Den som vill se ett starkare försvar bör därför rösta på Alliansen, skriver Mats Johansson.

Kasta inte bort rösten! Den som tänker rösta på SD för att markera sitt missnöje med alliansens försvarspolitik har ännu några dagar kvar att tänka om. Annars finns risken att med en sådan protest uppnå motsatsen mot det önskade; istället för alliansens återställarpolitik för ett stärkt försvar, senast manifesterat av folkpartiet, riskerar man att vakna på måndag morgon med en vänsterregering som genomför en rödgrön nedrustningspolitik.

I grunden för ett sådant irrationellt väljarbeteende finns en spridd missuppfattning att SD skulle vara ett ”högerparti”, ungefär som gamla moderaterna. Så är inte fallet; Gösta Bohmans parti var internationellt, europatillvänt och ideologiskt baserat på liberalkonservativ grund, kritiskt till den statssocialism som hade byggts ut under mer än 40 år av socialdemokratiskt regerande med världens högsta skatter.

SD är ett parti som tvärtom vill expandera offentlig sektor och refererar just till den gamla goda s-tiden i påståendet att Sverige var bättre förr. De vallöften man ställt ut för att locka de välfärdsmissnöjda innebär ökade utgifter som ska finansieras genom budgettrolleri; bara människor med en viss bakgrund kan tänkas bort, uppstår plötsligt 100-150 miljarder kronor att göra nya politiska konster för.

Som nationalekonomen Li Jansson på Almega, tidigare Svenskt Näringsliv, påpekat i flera artiklar är det inte en trovärdig ekonomisk politik:

”Påståenden att kostnaderna för invandringen allvarligt hotar samhällets välfärdsresurser är onyanserat. Statens utgifter för vård, hälsa och ekonomisk trygghet beräknas uppgå till över 2 000 miljarder kronor de kommande fyra åren, en betydligt högre summa än de 50 miljarder som läggs på invandring. Möjliga besparingar på invandringen är således bara 2,5 procent av de totala statliga välfärdsutgifterna.” (Expressen 2/10 2013)

Men med sådan matematik kan SD förvilla synen på försvarsutgifterna; partiet tycks få pengar över till allt, trots att en försvagad ekonomisk bas vore den sämsta grunden att fota ett långsiktigt försvarstänkande på. Även partiets nej till Natomedlemskap borde avskräcka dem som vill ge Sverige bättre möjligheter att värna det nationella intresset i ett säkerhetsläge med ökad spänning kring vårt närområde.

Visst kan man beklaga att regeringarna under det gångna decenniet utgick från en felaktig analys i synen på Ryssland och Putinregimen. Det är beklagligt att den ensidiga svenska försvarsbantningen tilläts gå så långt och att uppvaknandet dröjde så länge att det krävdes två krig i Europa för att vända tänkandet.

Men en röst på SD är inte en del av lösningen utan en del av problemet. Förlorar alliansen kommer gröna och röda försvarsfiender närmare makten, just när insikten om det nya läget börjat tränga igenom i opinionen.

I Danmark och Frankrike har väljarna de senaste valen röstat fram vänsterregeringar. Bara några månader efter valdagen, när man såg vad man fick, började opinionen svänga och i dessa länder står nu socialdemokraterna svagare än någonsin.

Men det finns ingen ångervecka i politiken. Det är nu det är dags att ångra sig för den som vill säkra en fortsatt alliansregering. På måndag är det för sent.

Mats Johansson är avgående riksdagsledamot (M) i utrikesutskottet. 2013 gav han ut Putin-studien ”Kalla kriget 2.0. Ryssland rustar”.