En seg hundraåring

På onsdag firar Finland 100 år som självständig nation. Det är ett hårdvunnet jubileum, som förtjänar långt mer uppmärksamhet från bröderna i väst, menar Amanda Wollstad.

Igår för 78 år sedan gick sovjetiskt infanteri över gränsen vid Karelska näset. Finland invaderades, och skulle enligt Stalins plan vara helt under sovjetiskt styre inom tio till tolv dagar.

Få hade ifrågasatt hans analys. Sovjet anföll med 460 000 man, Finlands hela försvarsmakt bestod av mindre än hälften. Sovjet hade 1 500 stridsvagnar och 1 000 flygplan, Finland 32 stridsvagnar och 119 plan. Oddsen var översvallande i den röda jättens favör.

Men finnarna kände terrängen och var vana att operera i den stränga vintermiljön. Framförallt stred man för sina liv, sitt land och sin självständighet. Det blev ingen enkel seger för Sovjet, men väl början på en lång tids hårda prövningar för Finland.

Igår avtäcktes ett minnesmonument över vinterkriget på Kaserntorget i Helsingfors. Utanför försvarsministeriet reser sig en tio meter hög stålsoldat, genomborrad av kulhål men fortfarande rak i ryggen. Ursprungligen skulle monumentet avtäckts på 75-årdagen av krigsutbrottet men försenades och ceremonin fick istället bli en del av landets hundraårsjubileum.

Frågan är om inte det är nog så passande. För det är en hårdvunnen självständighet man firar. Där Sverige levt i fred och frihet i över 200 år ligger kriget i Finland knappt en mansålder bort. Det präglar våra länder än idag. Finlands minns där Sverige glömt, även vår egen historia.

För visst präglades Sverige också av krigen. Att vi skulle klara oss var långt ifrån självklart, när Finland under krigsåren attackerades från två håll och Norge och Danmark svaldes av Tyskland. Beredskapen var hög, frivilliga stred med Finland i vinterkriget och det svenska folket samlade in hisnande 490 miljoner i nödhjälp. Den svenska staten bidrog inte med trupp, men med allt från gevär till flygplan. Finlands sak var vår.

Men Sverige slapp undan. Finland led – och stred.

Idag är vi på ytan ganska lika. Välmående, stabila nordiska demokratier. Brödrafolk, som alltid besöker varandra först när nya regeringar formats och ministrar utsetts. Vi delar geografiska utmaningar – och politiska. Granne – eller nästan granne – med Ryssland, med i EU men utanför NATO. Försvarspolitiskt står ingen oss närmre, och planerna på utökat försvarssamarbete är långt gångna. Unga svenska och finska män och kvinnor ska träna sida vid sida – i hopp om att slippa strida sida vid sida.

En gemensam historia – en sisådär 650 år under samma krona – gör samarbetet självklart och är en stabil grund att stå på. Men vi gör klokt i att minnas att de 208 åren därefter behandlat oss mycket olika.

Grattis på hundraårsdagen, Finland. I present hoppas jag att ni får den uppmärksamhet ni förtjänar från grannen i väst de nästkommande seklet.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift