En sexualpolitisk anka

Måndag den 19 april gick en rubrik upp på Aftonbladets hemsida. Den svarta fetstilen dundrade ut att mellanstadieelever minsann hade blivit påprånglade en explicit broschyr om fisting och analsex, och längre ned gick det att läsa att boven i dramat är RFSU, Riksförbundet för Sexuell Upplysning.

Materialet ifråga hade befunnit sig i ett väntrum utanför elevhälsan på en skola för klass 4–9 i Umeå. Det visade sig dock snabbt att broschyren inte hade skolungdomar som målgrupp, och det var oklart hur den hamnat utanför elevhälsan. Broschyren har funnits sedan 2015 och är framtagen av RFSU i samarbete med RFSL, RFSL Ungdom och finansierad med medel från Allmänna Arvsfonden.

Om man spårar upp ursprungsplatsen för denna skandal så ser man snabbt att det först basunerades ut i Sverigedemokraternas kanal Riks av Isabelle Eriksson, tidigare även flitig skribent i Nyheter Idag. Sedan gick twitterdrevet där Björn Söder twittrade bland annat till utbildningsministern och krävde att hon skulle vidta åtgärder för att denna typ av material inte skulle nå barn – dock utan att precisera vilka åtgärder som efterfrågades.

När vi granskar Sverigedemokraternas drev ser vi snart att det handlar om en sorts desinformationskampanj, där man anklagar RFSU och RFSL för att medvetet sprida bilder och återgivningar av avancerade sexuella praktiker riktade mot barn. Detta är inte någon ny taktik från partiets sida. Företrädare för partiet har åtminstone ett par gånger uttalat sig om icke-heterosexuella relationer på ett sätt som gjort klart att man anser det suspekt och ohälsosamt. 2007 jämförde till exempel Björn Söder homosexuella relationer med nekrofili och pedofili, och Jimmie Åkesson har beskrivit Pride som ”obscent”. I en rapport år 2020 belyste också RFSU att partiet konsekvent arbetar emot sexualpolitiska program som syftar till upplysning och information i de kommuner där de finns representerade.

Syftet här är med andra ord att göra en politisk poäng, och frågor om sexualitet och kön är därvidlag ett tacksamt stoff att arbeta med – i synnerhet om man kan pressa in barn i bilden. Vi kan dessutom konstatera att då det snabbt uppdagades att målgruppen inte är barn och skolungdom, så verkade man ta detta med en klackspark. Det var inte särskilt relevant om det var ett misstag att placera broschyren tillgänglig för barn och unga, utan broschyren och dess innehåll var ändå suspekt, extremt och olämpligt.

Jag är den första att medge att både RFSU och RFSL kan och bör vara föremål för kritisk granskning, i synnerhet då mycket av deras verksamhet finansieras med skattemedel och då de från samhällets sida uppbär stort förtroende i sina respektive sakfrågor. År 2016 framkom till exempel kritik mot att det förekommit att RFSL:s skolinformatörer, som arbetar med att diskutera med skolungdomar om heteronormer och hur det kan vara att bryta mot dem, konsekvent krävde att den ansvariga läraren skulle lämna klassrummet under samtalen. På dessa pass skulle också 13- och 14-åriga elever ha blivit informerade om olika avancerade sexpraktiker på en nivå som torde vara olämplig för denna åldersgrupp. Oavsett om detta är en enskild blunder eller ett återkommande mönster, bör detta naturligtvis granskas.

Men hur det än är med de sakerna, så har RFSU och RFSL ägnat sig åt sexualupplysning i nära nog sju decennier. Deras material håller i allmänhet hög kvalitet och grundar sig på en mycket gedigen kunskaps- och erfarenhetsbas. För den frihetligt sinnade som på allvar är intresserad av en sexualpolitisk diskussion bör detta material anses som ett bra diskussions- och kunskapsunderlag. Liksom med allt annat, är det bra att granska deras material kritiskt. Låt oss alltså undersöka materialets innehåll och se vad vi kan utröna.

Vi kan börja med att konstatera att målgruppen inte är barn, utan att materialet tvärt om vänder sig till transpersoner och till den som har sex med transpersoner, alltså med utgångspunkten att målgruppen har en någotsånär utvecklad sexualitet och könsidentitet.

De inledande avsnitten börjar med att diskutera språkbruket i broschyren och vad man menar med exempelvis sex, bra sex och samtycke. På lite mer än 50 sidor, med en handfull illustrationer insprängda, erbjuder broschyren en mycket utförlig diskussion om hur man som transperson, med sina särskilda förutsättningar, på olika sätt kan använda sin kropp för att njuta på ett säkert sätt, ensam eller tillsammans med en partner. Det genomgående budskapet är att sex ska kännas bra innan, under och efteråt, och att det grundläggande för sexuell aktivitet mellan två eller flera människor alltid, alltid är ömsesidighet och samtycke. Fisting, vilket är ett slang- eller vardagsuttryck för sex då man för in större eller grövre leksaker eller händer i kroppsöppningar, tas upp en enda gång, och huvudbudskapet är därvidlag att man ska vara försiktig, lyssna på kroppens signaler, och använda mycket glidmedel.

Har då inte denna broschyr några större brister? Det är möjligt att man vid en redaktionell genomgång av innehållet skulle kunna göra det bättre, men givet själva budskapet så ser jag inga problem med texten. Jag har visserligen svårt för den förgrovande och serietidningsliknande estetik som RFSU (och RFSL) genomgående verkar ha valt som sitt signum när det gäller tecknade illustrationer, då jag finner den varken särskilt vacker eller inbjudande, men detta är inte rätt tillfälle för just det spörsmålet.

Givet att målgruppen alltså är personer som är transpersoner eller har sex med transpersoner tycks alltså detta material genomgående följa en ganska etablerad svensk tradition när det gäller sexualupplysning. Tilltalet är sakligt, språket neutralt, budskapet uppmuntrande men aldrig hetsande. Välmående och njutning står i fokus. Visserligen kan mycket av den information som delges upplevas som främmande för den som inte är transperson eller har någon inblick i hur transpersoners sexuella förutsättningar ser ut, men att utifrån detta påstå att innehållet ”uppmanar till extremsex” syftar nog snarast till att exotisera och förfrämliga transpersoner, än att tillgodose allmänhetens sunda sexualmoral.

Vi vet alltså hittills att syftet med detta drev är att Sverigedemokraterna ska göra en politisk poäng, och att den broschyr som förvillat sig till elevhälsan i Umeå, givet målgruppen, inte borde väcka mer uppmärksamhet än en broschyr om säkrare sex i väntrummet till ungdomsmottagningen. För att förstå broschyren i sitt sammanhang bör vi även ägna några rader att dyka ned i transpersoners levnadsvillkor i Sverige, och särskilt när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa.

Enligt det betänkande som lades fram till regeringen på ämnet år 2017 (SOU 2017:92) så präglas transpersoners levnadsvillkor av förhållandevis stor utsatthet jämfört med icke transpersoner. Särskilt yngre transpersoner tycks uppleva sämre livskvalitet och skattar sin upplevda hälsa sämre än befolkningen i övrigt. En tredjedel av respondenterna i utredningens underlag angav att de under de senaste 12 månaderna hade utsatts för sexuellt våld. I en kvalitativ studie som refereras så framhålls att det finns mycket okunskap om vad en transidentitet innebär för individens sexualliv och 33% av respondenterna angav att de inte kan leva sexuellt på det sätt de skulle önska.

Vidare tycks transpersoner ha sämre tillgång till vård och information som rör sexualitet än andra i grupper i samhället. Studien visade också att transpersoner ofta upplever att de möter diskriminerande och kränkande beteenden från personal i hälso- och sjukvården när det gäller frågor om sexuell och reproduktiv hälsa. I en annan studie ansåg 36% av respondenterna att de efterfrågar transspecifik information om säkrare sex, och att de upplever att de saknar kunskap om hur sexlivet påverkas av till exempel hormonbehandling och könsbekräftande kirurgiska ingrepp. Vi ser alltså att transpersoner som grupp är ganska utsatta när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa, och att det finns tydlig efterfrågan från målgruppen på just den typ av information som broschyren vill förmedla.

För den som har någon uppfattning om hur viktigt ett sunt och säkert sexualliv har för individen, oavsett könstillhörighet eller –identitet, borde alltså denna broschyr med dess upplysande och informerande syfte vara något som välkomnas. Att broschyren dessutom riktar sig till en utsatt grupp med särskilda förutsättningar, och att dess syfte är att förmedla sätt att ha tryggt, njutbart, ömsesidigt och säkert sex, är även det vällovligt.

I ljuset av allt detta blir Sverigedemokraternas omsorg om den allmänna sexualmoralen något tvivelaktig. Vad som framkommer här är istället enligt min mening att Sverigedemokraterna gjort en storm i ett vattenglas, med syfte att utmåla transpersoners och ickeheterosexuellas sexualliv som något perverst, farligt och ohälsosamt. Detta gör man helt utan hänsyn till vilka konsekvenser det får hos individer som tillhör dessa grupper, och man gör det dessutom på ett sätt som gränsar till ren lögnaktighet.

Jag skulle vilja hävda att det är både hänsynslöst, okunnigt och oärligt. Det blottar också partiets bottenlösa okunnighet om och ointresse av sexualpolitiskt arbete. Vi ser sammanfattningsvis en sexualpolitisk anka, men inte mycket mer.

Christoffer Aav är borgerlig skribent och sjuksköterskestudent