En svår tid för europeisk demokrati

Det ungerska valresultatet är ett bakslag för europeiska värden, men det vore ett misstag att se det som en enskild företeelse. Det är demokratin i en vidare mening, bortom partipolitikens gränser och över nationella gränser som är hotad, skriver Gunnar Hökmark.

Vi lever i en svår tid för europeisk demokrati, där de grundläggande värden om demokrati och frihet som format Europa nu ifrågasätts. Detta är förvisso inte nytt. Andra världskriget, Förintelsen, Järnridån, Massutrensningarna och Gulagarkipelagerna hör till Europas smärtsamma sår och minnen, som formade utvecklingen av Europeiska unionen i hoppet om aldrig mer.

När de tio nya medlemsstaternas parlamentariker tågade in vid Europaparlamentets öppningsceremoni efter valet 2004 och dessa länders inträdde i EU var det ett återförenat Europa vi såg. Det var för mig fantastiskt att vara där som ny ledamot. Inför Rumänien och Bulgariens inträde 2007 tillhörde jag dem som ansåg att ett tidigt medlemskap var bättre än att riskera att driva dessa länder i en auktoritär riktning. Den övertygelsen har stärkts i skenet av ett allt mer aggressivt Ryssland. Rumänien och Bulgarien hade förmodligen haft en utveckling som i Ukraina utan medlemskapet, med ryska påtryckningar gentemot hela Central- och Östeuropa, där inte minst de baltiska staterna troligtvis varit ryska lydriken. Men trots återföreningen och trots medlemskapet i EU är demokratin hotad i Europa.

Valresultatet i Ungern, som stärkte regeringen Orbáns ställning, är ett exempel på detta. I Ungern ser vi en regeringschef som medvetet brukar främlingsfientlig retorik och politik, spelar på historiens strängar om förlorade territorier och drivs av ett förakt mot rättsstat och liberal demokrati. De politiska alternativen består av det extremt nationalistiska partiet Jobbik och det socialdemokratiska partiet som är arvtagare till det kommunistparti som i årtionden slog ner demokratisträvanden med våld och som senast det hade regeringsmakten ledde ekonomin in i djup kris och korruption med den gamla tidens strukturer.

Företrädare som under tidigare decennier var ledande i kampen för frihet och demokrati bidrar nu till att försvaga densamma. Det är ett bakslag för europeiska värden. Men det vore ett misstag att se Ungern som en enskild företeelse. Det är demokratin i en vidare mening, bortom partipolitikens gränser och över nationella gränser som är hotad. De sår och minnen som la grunden för EU och Europas återförenande ger fortfarande näring till konflikter och motsättningar vi hoppades tillhörde det förflutna.

I Polen har undermineringen av rättsstatens institutioner blivit ett nationalistiskt självändamål och regeringen framställer EU:s krav på respekt för demokratin som centralism från Bryssel. I Tjeckien har den främlingsfientliga politiska ledningen uppenbarligen påverkats av korruption och ekonomiskt beroende av Moskva. I Slovakien förenade den tidigare premiärministern antimuslimsk retorik med krafter som fuskade med statliga medel. Mordet på den slovakiske unge journalisten och hans partner var ett uttryck för hur korruption och brott underminerar varje samhälle.

Rumäniens regering präglas av dolda makthavare i det socialdemokratiska partiet som bedriver en medveten antiziganistisk politik som driver romer till att fly landet. Det är en regering som upprepade gånger sökt legalisera korruption upp till en halv miljon kronor.

För min del är det av mindre betydelse om socialdemokrater och liberaler styr i Tjeckien, Slovakien och Rumänien. Viktor Orbán står likväl för en oacceptabel politik bortom anständighetens gräns. I retorik är Orbán tveklöst värst. I attackerna på rättsstatens principer går den polska förmodligen längst. I praktisk politik är den rumänska regeringen sannolikt mest skamfull. Men hoten mot rättsstat och demokrati i Central- och Östeuropa går bortom partipolitik. Det är en utmaning för oss alla.

I rättvisans namn ska sägas att det inte bara är i Central- och Östeuropa som demokratins fiender återfinns. Extremismen i Frankrike, populismen och främlingsfientligheten i Italien och nationalismen i Österrike är ytterligare varningslampor. Enligt Freedom House var demokratin under 2017 i sin värsta kris på decennier. Rysk aggression mot Europa handlar om att underblåsa konflikter i syfte att splittra Europa och underminera demokratin. Demokratin i Europa möter även externa hot som kräver sammanhållning.

Det allra viktigaste nu är att stödja demokratiska krafter oavsett partistrukturer. Och det finns hopp. I Rumänien och i Slovakien har människor samlats på gator och i stora demonstrationer tvingat regeringar att avgå eller att dra tillbaka oacceptabla förslag. Samtidigt har direkta övertramp bromsats eller hindrats av EU:s ramverk för fri- och rättigheter.

För att försvara den liberala rättsordningen måste demokratins vänner för det första inse att vi alla står på samma sida. Inte för att försvara en etablerad makt eller gemensam politik utan i vår övertygelse att makt ska skiftas och politiken beslutas inom ramen för demokratin. Inga institutioner är starkare än medborgarnas ultimata försvar för demokratin som idé.

För det andra måste vi låta demokratin verka på lång sikt samtidigt som vi slår fast och i nuet värnar ramverk där den i dag hotas. Där är den Europeiska unionen avgörande. Medlemsstater ska inte uteslutas på grund av sina regeringar. Däremot ska regeringar tvingas till ansvar.

Full transparens kring bruk av offentliga medel måste bli ett verktyg för att attackera penningtvätt, brottslighet och korrupta politiker samt vara en förutsättning för bidrag. EU bör kräva av varje medlemsstat en minutiös redovisning av hur offentliga medel från EU har använts och redovisa varje form av missbruk.

EU bör gemensamt sanktionera regeringar som inte följer de grundläggande reglerna, genom åtgärder som främst drabbar regeringar och inte det enskilda landet och dess folk. Annars är risken stor att gynna de regeringar som vill utmåla EU som en fiende. Det måste ske genom strikt juridiska processer som inte kan anklagas för att vara politiskt betingade. Inom ramen för denna offensiv bör vi på europeisk nivå införa en Magnitskijlag, som drabbar dem som genom penningtvätt och kriminalitet söker utveckla ett ekonomiskt och politiskt inflytande inom EU.

I EU:s kommande flerårsbudget bör Sverige ställa krav på att införa ett sanktionssystem, som helt eller delvis villkorar bidrag ur de sociala och regionala fonderna när en regering enligt EU-kommissionen eller ytterst genom EU-domstolsbeslut bryter mot rättsstatens principer. Dessa bidrag kan då om det är möjligt exempelvis gå till det civila samhällets strukturer i de enskilda länderna.

Till detta måste vi tala klarspråk om de yttre hot som Europas demokratier i dag möter. Det kräver en militär försvarsförmåga liksom en förmåga att bemöta desinformation och cyberkrigföring, ekonomisk krigföring och energipolitik. Men i grunden förutsätter det fria och motståndskraftiga samhällen.

Demokratin försvarar vi nämligen ytterst genom att klargöra att den måste försvaras. Valet i Ungern är en påminnelse om demokratins sårbarhet, men än är Polen, Ungern, eller Rumänien inte förlorade. Länder och folk är större än regeringar och partier. Och Europa är starkare när vi agerar gemensamt och sammanhållet. Det kräver att demokrater kan se över partigränser för att mobilisera den styrka som krävs.

Gunnar Hökmark är Europaparlamentariker för Moderaterna