En tid att vara modig

Någonting må vara på väg att gå sönder – men det är inte nödvändigtvis Sverige. Alexandra Ivanov reflekterar över skillnaderna mellan en nation och dess styre.

“Sverige håller på att gå sönder”. “Sverige är på väg åt fel håll”. Två budskap som liknar varandra, men med vitt skilda avsändare. Det första var Socialdemokraternas mantra under valrörelsen 2014 och det senare är dagens budskap från Moderaterna.

Många människor är oroliga över sakers tillstånd. En undersökning från opinionsinstitutet “Pew Research Center” från 2014 visar att i genomsnitt är det 65 procent av tillfrågade i västerländska länder som tror att ens barn kommer att få det sämre än man själv haft det. Endast 28 procent av de som deltog trodde att deras barn skulle få det bättre än dem själva.

Det rimmar väl med de stora svenska partiernas budskap. Men är det verkligen en korrekt bild som målas upp?

Den som hävdar att det offentliga Sverige är på väg åt fel håll har mycket statistik att backa upp ett sådant påstående med. Antal polisanmälda skjutningar steg mellan 2006 och 2014 med 20 procent och det är nu fem gånger så vanligt med skjutningar i utsatta områden (SvD 29/8). Det har rapporterats om 55 områden i Sverige där polisen helt eller delvis har tappat kontrollen. Samtidigt har de flesta mindre kommuner i dag inte en polisstation. Orsaken uppges av staten vara att det saknar pengar. Men i samma land byggs det arenor för miljarder och en kommun som inte “har råd” med en polisstation lägger miljoner på ett kommunalt museum.

Decennier av ideologiskt driven skolpolitik har landat Sverige som ett bottenland inom OECD. De statliga ramarna som omger vårt utbildningsväsende håller inte. Detta slår allra hårdast mot människor och barn som bor i utsatta områden. Av barn födda i Sverige men med utomeuropeiska föräldrar är en av fem inte behörig till gymnasiet efter årskurs nio. Det är skandal.

För några år sedan myntade SvD:s Per Gudmundson begreppet “nattvandrarstaten”. Den stat som sakta börjat svika sina grundläggande uppgifter samtidigt som den högbeskattar dess medborgare och dikterar villkor får hur man ska leva. Det är där vi alltjämt befinner oss.

Så en del saker verkar tillsynes vara på väg åt fel håll. Men det är här vi måste akta oss. För det är inte landet eller människorna som det är fel på. Det är det offentliga Sverige som är på väg åt fel håll.

I tider av oro bör vi påminna oss om att människan kan. Människor som verkar fritt och byter tjänster med varandra har uträttat – och kommer att uträtta – fantastiska saker. Vi ser hur innovation och företag växer sig starka när regleringar och skattekilar lyfts bort. Men även när dessa är tunga kan människan. Enligt den årliga mätningen “Global Innovation Index” är svenska företag världens näst mest innovativa. Med företag som Spotify, Skype och Klarna driver svenskar inte bara på digitalisering utan öppnar helt nya marknader.

Men under den senaste tiden har vi kommit att glömma människans kraft. Det har till och med gått så långt att det offentliga tycks tro att världen är för komplex för att människan ska kunna ta hand om den. Det är ett av vår tids kardinalfel. En liten grupp människor i Rosenbad eller Sveriges riksdag kan aldrig veta bättre hur livet för gemene man ska formas än gemene man eller kvinna själv.

Det innebär inte att det offentliga inte har en grundläggande roll. För det har det. Rättsväsende, försvar och en omfördelning för att stärka upp samhällsbärande institutioner. Tyvärr är det just dessa områden som i dagens Sverige är på väg åt fel håll.

Det finns inga politiska helhetslösningar för hur man skapar ett starkt samhälle. Däremot finns det inget så starkt som mänsklig samverkan. Det kan det vara tid att påminna oss själva om.

Alexandra Ivanov är tidigare ledarskribent och borgerlig skribent.