En TV-chefs memoarer

Sam Nilsson
Kalabaliken på Gärdet: En TV-chefs memoarer
Atlantis 2013

TV-legendaren Sam Nilsson har en bra historia att berätta. Det som främst berör läsare utanför den innersta kretsen kring Sam Nilsson, född 1936, är inte de delar som beskriver hans förtjänster som central gestalt inom televisionens utveckling under tre decennier. Som sådan var han obestridlig, om än ibland omstridd, som anstår varje cirkusdirektör av rang.

Mer nerv finns i den personliga resan från uppväxten i 40-talets järnvägsstugor i Västerbotten till Stockholm, avstigningen på Gärdet och slutstationen på Norrudden, Transportarbetarnas kursgård som direktör Nilsson förvandlade till privat herrgård. En sådan klassresa kunde ha mer att säga resenärerna på den stora samhällsomvandling som Nilsson och hans generationskamrater medföljde, snart nog med utsikt från första klass-kupén, i Nilssons fall ofta restaurangvagnen.

Därtill är Nilssons stil dock något knapp, förvärvad vid Norra Västerbottens lokalredaktion i Arvidsjaur och gymnasiet i Piteå. Kanske är det något med ursprunget, det norrländskt korthuggna; han får sagt sitt utan ”störstorden”, för att tala Torgny Lindgrenska, med vilken Nilsson var nästan årsbarn i Norsjö och det omgivande hjortronlandet. Segt virke, således.

Glommersträsk bestod inte länge som nav i Nilssons universum, trots fem kaféer och tre tågstationer. Likt andra företagsamma Norrlandspojkar insåg han i unga år att det bästa med järnvägen till Norrland var att man kunde ta den söderut, till Stockholm. Men skulle man till himlen finge man, som en samtida Norrlandsresenär uttryckte saken, ordna stege själv (Eyvind Johnson i ”Romanen om Olof”). Nilsson tog steget från arbetarsläkt i röda trakter till högertidningen i storstan Umeå, Nordsvenska Dagbladet, fram till dess nedläggning nyårsafton 1958.

Därifrån var klivet till uppdrag i Stockholm inte stort. Att det blev hos högerpartiet tycks ha berott mer på personkontakter än ideologisk övertygelse från danserna i högerns ungdomsförbund. Hemmavid hade mor och far efter Wigforss källskattereform visserligen börjat rösta borgerligt, men den tidens högerparti var trots Jarl Hjalmarsons popularitet ingen självklar vinnare, särskilt inte i en släkt där de flesta var vänster, några stalinister. Nog hade man velat höra mer av klassanalys från högerns blivande partisekreterare. Vem och vad stod för den uppåtstigande medelklassens framtidsdrömmar? Och vad var det för fel på arbetarklassens visioner?

Mer praktisk politik kom att fylla dagen på nya jobbadressen Karduansmakargatan 9, högerpartiets kansli, som låg granne med Svenska Dagbladet i Klara ungefär där kulturdepartementet nu huserar. Under partisekreteraren Gunnar Svärds kraftfulla mentorskap fick Nilsson sin skolning som informatör i 1960 års valrörelse. Störst avtryck gjorde att han fick låna ut sitt namn till en klassisk kampanjfigur, en fiktiv Sam Nilsson som i en tv-film om ägardemokrati skulle personifiera högerns moderna tänkande om hur ökat välstånd leder till ökad ägandespridning och maktfördelning.

Det var en vacker tanke som inte fullt ut vann väljarnas förtroende, främst på grund av socialdemokraternas förtalskampanj mot Hjalmarson som i valrörelsen med framgång hade utmålats som ett hot mot välfärd och neutralitet. ”Högerspöket skulle ut ur kulisserna”, konstaterar Nilsson – och så blev det när rösterna hade räknats; Hjalmarson fick avgå, Svärd likaså.

Denna valnatt svallar känslorna även hos den annars så lakoniske Nilsson, när han tillsammans med sin ”andlige fader”, den legendariske kanslichefen Oscar Östman, begrundade valresultatet: ett tapp från 19,5 procent till 16,5 och förlust av ställningen som största oppositionsparti till Ohlins fp:

”Jag blev heligt förbannad när Per Ahlmark och hans halmhattar på natten hånskrattande kom och försökte mobba Oscar och hans andlige son. Aldrig tidigare hade jag varit så nära att svara med en rak höger.”

Sådant temperament kanske hade behövts mer av under mellanperioden med Gunnar Heckscher som partiledare fram till dennes avsättning 1965. Nilsson beundrar uppenbarligen den intellektuelle Heckscher men ger också en god karakteristik av den politiska miljön, då som nu:

”Heckscher var i sitt tänkande långt före sin tid. Han var en humanist och visionär som inte var rotad i den mylla som partiet han skulle styra hörde hemma i. En debatt i riksdagen var ingen doktorsdisputation där privilegiet på den akademiska sidan är att tänka stort och nyfiket genomlysa de många alternativen. Nej, sådant skapade bara oro och osäkerhet.”

Under sin nye chef partisekreteraren Yngve Holmberg, f d politisk sekreterare vid riksdagskansliet och en kort tid chef för Näringslivets byggnadsdelegation, strävade Nilsson vidare på informationsavdelningen, främst med partitidningen Medborgaren som på den tiden spelade en roll både inåt och utåt. Tillfrågad om han var ljusblå eller mörkblå – den tidens interna etiketter på liberaler och konservativa – svarade Nilsson ”färgblind”.

Den smidigheten kom väl till pass när intriganten Holmberg som ny partiledare sökte en efterträdare som partisekreterare och fann unge Nilsson, 28. Det skedde med stöd från partiets nye förste vice ordförande Gösta Bohman, som långt senare beskrev Nilsson som ”god organisatör, skicklig skribent och en särpräglad politisk begåvning. Hans arbetsförmåga och snabbhet i tanke och handling var högt utvecklade”.

Samarbetet med Holmberg fick en hygglig start med återhämtningen i kommunvalet 1966, en procentenhet upp från katastrofen 13,7 i riksdagsvalet två år innan. Förväntningarna steg i det sargade partiet som 1968 gick till val med det optimistiska men egendomliga budskapet ”tio nya mandat” – som om väljarna brydde sig om mandatfördelningen. Fina färgbilder på den tv-tränade Holmberg och den strikte Bohman under parollen ”Erfarenhet och föryngring” hjälpte dock inte, särskilt som Holmberg gav order om att Bohman skulle klippas bort – när broschyrer och affischer redan var tryckta. (Nilsson hävdar total oskuld).

Höjdpunktsåret under vänstervågens långa decennium nådde socialdemokraterna denna Tage Erlanders sista valrörelse med sitt näst bästa resultat sedan krigsvalet 1940, andra gången i sin historia över 50 procent. Kommunisterna gjorde paradoxalt nog sitt sämsta någonsin, bara tre procent. Ett enda tappat mandat för Holmberg uppfattades som ett ras i förhållande till förväntningarna.

I nedgång kan politiska processer få en egen dynamik, fjärran från rationalitet och anständighet. Holmberg såg som förutsättning för sin överlevnad att Bohman försvann och försökte få regeringen att utnämna honom till landshövding i Jämtland. Något säger det om samarbetsklimatet i toppen att Holmberg bandade sina samtal med Bohman.

Allt fler i de ledande kretsarna, inte minst i näringslivet, insåg att personkonflikten måste lösas men med knappt två år kvar till nästa val gjordes en överenskommelse i partiledningen under hösten 1968 om namnbyte och programförnyelse. För Sam Nilssons del skulle processen få ett abrupt slut kort därefter; efter en demonstration av enighet och ömsesidig högaktning i presidiet inför riksdagsgruppen skulle den församlade högerpressen informeras om eftervalsanalysen och överenskommelsen vid en middag i partiledarens bostad.

Döm om närvarande Nilssons förvåning när Holmberg inleder med att till kaffet (och säkerligen konjaken) ta heder och ära av frånvarande Bohman, bara några timmar efter gruppmötet. Döm sedan om redaktörernas förvåning när Nilsson griper ordet för att replikera mot partiledaren och avslöjar hans dubbelspel.

Där slutade Sam Nilssons partipolitiska karriär, efter ett enskilt samtal i Holmbergs bibliotek där herrarna var helt överens om att deras vägar snarast borde skiljas.

Det är förståeligt om Nilsson ville byta spår innan Holmbergs skakiga tåg for vidare till nästa anhalt, katastrofvalet 1970 som föll på efterträdaren Bertil af Ugglas lott att försöka rädda. Lika förståeligt är att Nilsson inte berättar om en bidragande orsak till krisstämningen i samband med hans avgång: partiets ekonomi. Även om Nilsson delade ansvaret med andra blev ryggsäcken med mångmiljonunderskott en tung börda för efterträdarna.

Till spelet hörde att Nilsson redan hade nytt jobb på gång, i etermonopolet. Ännu en paradox: i en tid när Sveriges Television rekryterade extremvänstern till den nya kanal 2 kunde högerns partisekreterare gå direkt till nyhetsjournalistiken i samma företag, låt vara som alibi. Därifrån tackade han senare nej till att efterträda Gustaf von Platen som chefredaktör i Svenska Dagbladet och till att bli statssekreterare hos Gösta Bohman efter valsegern 1976, när Fälldin inte ville ha Bildt.

Som chef för Sveriges Television gick han i mål vid millennieskiftet efter ännu en framgångsrik karriär. Men det är en annan historia.

Redaktör Mats Johansson är avgående riksdagsledamot (M). Han är bördig från Norrland, blev vid 27 års ålder informationschef i moderata samlingspartiet 1978-79 innan han övergick till Svenska Dagbladet. Som styrelseledamot i Sveriges Television 1996-99 åt han goda middagar med Sam Nilsson på bland annat Ulriksdals värdshus och Sofiero slott.

Läs också Gunnar Ungers porträtt av Sam Nilsson från 1967 under rubriken Namn att minnas.