En vanlig dag i Nordkorea
Barbara Demick
Nothing to Envy: Ordinary Lives in North Korea
Spiegel & Grau 2009
År 1999 ägnade jag en del tid åt politisk debatt på internet, vilket på den tiden var nytt och fräscht. Bland annat hittade jag ett par kommunister av det mer traditionella slaget som insisterade på att just Nordkorea var ett ganska framgångsrikt samhällsbygge. Mina försök att övertyga dem om motsatsen var givetvis totalt misslyckade.
I mars samma år begav sig doktor Kim, en ambitiös men desillusionerad kvinnlig nordkoreansk läkare i trettioårsåldern över gränsen till Kina och tog sig på stapplande ben in i en lada. Där, på golvet, hittade hon en skål med ris och köttrester och undrade vem som i allsin dar hade ställt maten på golvet. Först när hon hörde ett skällande ljud gick det upp för henne att hundar i Kina åt bättre än läkare i Nordkorea.
Episoden är hämtad från Nothing to Envy – Ordinary Life in North Korea av Barbara Demick, amerikansk före detta korrespondent i Sydkorea. Hon har träffat och intervjuat nordkoreanska avhoppare i Sydkorea och återskapar deras tidigare liv i Chongjin i Nordkorea. Titeln får sägas vara en aning missvisande eftersom ”handlingen” väsentligen äger rum under 1990-talet, som var en speciell period i landets historia. Sedan dess har förhållandena förbättrats något.
Fram till östblockets sammanbrott 1989-1991 hade Nordkorea ett betydligt bättre rykte än i dag. Man hade förmånliga handelsvillkor med framför allt Sovjet och hade därmed tillgång till olja. När de reformerade kinesiska och ryska ekonomierna tröttnade på att hålla Nordkorea under armarna gick landet in i en ond spiral som snabbt ledde till kapitalkollaps. Det var förmodligen aldrig den framgångssaga som mina motdebattörer på nätet argumenterade för, då mycket byggde på propaganda och friserad statistik, men under 1980-talet hade nordkoreanerna i alla fall mat och tak över huvudet. Under 1990-talet eroderade detta totalt och uppskattningarna av antalet döda under hungerkatastrofen under 1990-talet varierar mellan 600 000 och två miljoner. Horder av barn och vuxna på jakt efter mat översvämmade järnvägsstationerna på ett sätt som varit otänkbart några år tidigare.
I Barbara Demicks bok får vi följa utvecklingen genom en handfull personers vittnesmål. Till tonerna av skolbarnens patriotiska sånger och myndigheternas uppskruvade propaganda upptäckte man att mindre och mindre mat delades ut. En kvinna som arbetade i en förskoleklass noterade att tidigare pigga barn blev dåsiga och alltmer avtrubbade. Till slut kom de inte längre till förskolan. Vad blev det av dem? Barnläkaren stod utan inte bara mediciner utan också utan mat, vilket innebar att patienterna slutade komma till sjukhuset.
Men vi får också, som titeln utlovar, en inblick i det dagliga livet i det nordkoreanska paradiset. Under hungersnöden präglades många människors vardag av en bokstavlig kamp för överlevnad. Matransonerna drygas ut med till exempel gräs, bark och insekter. Bristen på elektricitet medför att i stort sett inga nöjen finns. Biograferna har stängt och på kvällarna är det till och med svårt att läsa utan ljus. En enda liten fördel med mörkret finns för unga par som diskret vill träffa varandra. Umgänge mellan ogifta män och kvinnor förefaller annars nästan lika tabubelagt som i traditionella muslimska samhällen.
Det är allmänt känt att den politiska eliten i Nordkorea åtnjuter privilegier som rimmar illa med flosklerna om det rättvisa samhället. Mindre känt är kanske att även resten av samhället är starkt skiktat med avseende på ”klassbakgrund”. Med olämplig klassbakgrund har man svårt att komma in på utbildningar och får sämre arbeten. Ideologiska felsteg, kanske bara en obetänksam kommentar, kan få allvarliga konsekvenser, inte bara för individen utan också familjemedlemmar.
Nordkorea beskrivs ofta som oerhört tillslutet. Det stämmer i många avseenden, men det är ändå intressant att notera att många korsar gränsfloderna mellan Nordkorea och Kina i båda riktningarna. Flera av Demicks intervjuobjekt passerade gränsen flera gånger medan de ägnade sig åt svarthandel eller besökte anhöriga. Arrestering innebär i princip arbetsläger, men svartabörshajarna kan muta sig fram. Det går numera också att kommunicera med omvärlden med insmugglade kinesiska mobiltelefoner, även om detta självklart också är strängt förbjudet. I Kina lever av allt att döma tiotusentals nordkoreaner, som emellertid skickas tillbaka till Nordkorea om kinesiska myndigheter påträffar dem, endast en mindre andel tar sig till Sydkorea.
En intressant passage i Demicks bok handlar om flyktingarnas liv i Sydkorea. Ofta är de mycket vilsna och har svårt att finna sig tillrätta, trots (eller kanske delvis på grund av) att välståndet i Sydkorea överträffar alla deras vildaste fantasier. De har svårt att hantera den nyvunna friheten och svårt att lämna sina tidigare liv bakom sig. I många fall utsätts deras nära anhöriga i Nordkorea för stränga repressalier på grund av avhoppen.
Mina motdebattörer från millennieskiftet läser inte den här typen av litteratur. Och om de skulle göra det så skulle de avfärda det som propaganda samt skylla alla eventuella problem på USA. Verkligheten kommer emellertid ifatt inte bara svenska kommunister utan också nordkoreanerna själva. Samtidigt som omvärlden får reda på alltmer om 
nordkoreanernas föga avundsvärda liv så får nordkoreanerna reda på alltmer om omvärlden, även om det går långsamt.
Tomas Brandberg, tankesmedjan Captus, är frilansskribent och forskningsingenjör.