En värdeorienterad marknadsliberalism – Marknadsekonomins förutsättningar och idémässiga grund

Trots vissa svårigheter att tygla statsinterventionistiska ryggradsreflexer har politikerna skött sig bättre än efter 30-talskrisen. Marknadsekonomin som idé är rotad även hos politiker på vänsterkanten. Samtidigt är det av yttersta vikt att vi skapar förståelse, acceptans och sympati för marknadsekonomins idémässiga grund, menar Daniel Bergström i sitt bidrag till essätävlingen.

När finanskrisen träffade världens marknader hösten 2008 förutspådde många tongivande opinionsbildare, i synnerhet på vänsterkanten, kapitalismens och marknadsekonomins kollaps som bärande globalt ekonomiskt system. Det var, givetvis, en orimlig reaktion. Förvisso har följderna av krisen varit mycket allvarliga, många länder är oerhört hårt drabbade av arbetslöshet och ekonomisk tillbakagång, medan andra, som Island och Grekland, står på statsruinens brant. Detta till trots kan man snart två år efteråt, för att parafrasera Mark Twain, lugnt konstatera att ryktet om marknadsekonomins död var kraftigt överdrivet.

Även på politiskt håll har det darrats på manschetten sedan förförra hösten. Kanske främst därför att finanskrisen utgjorde ett ypperligt tillfälle till populism och att få visa politiska muskler. Över hela Europa har vi sett stora statliga åtaganden och nationaliseringar av både finanssektorn och andra branscher. I Sverige har de rödgröna kunnat plockat poäng på att den borgerliga regeringen inte har gjort tillräckligt för att stödja den svenska fordonsindustrin och på många andra håll i Europa har vänstern vunnit mark med liknande argument, till exempel i de nyligen timade franska regionalvalen. På det krisdrabbade Island med flera länder har socialistiska partiet tagit regeringsmakten till följd av finanskrisen och (förment) allmänt missnöje med kapitalism och marknadsekonomi.
Men när allt kommer omkring har reaktionerna 2008 varit långt mer sansade än de var 1929, för att använda ett relevant exempel. Socialisering av banker och andra företag, som har förekommit på sina håll, har mestadels varit nålstick i den fria, privatägda ekonomin. Vad det gäller själva omfattningen av den ekonomiska systemkrisen var den inte större 1929 än 2008, den bubbla som hade sitt ursprung i överbelåning på den amerikanska fastighetsmarknaden lämnade verkligen inte ett hörn av världsekonomin orörd. Trots detta blev krisens följder långt värre 1929 än 2008.

Förklaringarna härtill är flera, men i synnerhet var boven de massiva statliga åtaganden som efter den stora kraschen användes för att stävja och vända ekonomin. Roosevelts ”New Deal” och Per Albins folkhemsbygge är tydliga, och avskräckande, exempel. De ledde i sin tur till kraftigt expanderade stater i hela västvärlden och ett paradigmskifte i ekonomisk ideologi. Sett i ett längre perspektiv var den stora depressionen, med benäget bistånd av andra världskriget, början på efterkrigstidens kraftigt svällande stater, hegemoniska keynesianism och istid för den klassiska liberalismens ekonomiska teori.

Trots vissa svårigheter att tygla statsinterventionistiska ryggradsreflexer har politikerna denna gång skött sig bättre. Marknadsekonomin som idé är rotad även hos politiker på vänsterkanten. Det står alltså nu, trots högljudda rop om motsatsen, fullkomligt klart att finanskrisen inte kommer att leda till en allvarlig kris för marknadsekonomin. Frågan är emellertid om finanskrisen till och med kan komma att stärka vårt ekonomiska system?

Marknadsekonomins idé
Marknadsekonomin kommer sannolikt att stärkas avsevärt om världens lagstiftare kan avhålla sig från storskaliga ingrepp i ekonomin innan ekonomin återhämtar sig och denna återhämtning ger återklang även hos hushållen. Om vi (kanske för andra gången) klarar oss igenom en storskalig finansiell systemkris utan att statens råmärken rullas fram markant kommer detta förhoppningsvis att öka den allmänna förståelsen för att statliga ingrepp inte bara är verkningslösa för att lyfta marknaden ur de dalar som är det ofrånkomliga resultatet av såväl fria som ofria ekonomier, utan att de dessutom som regel är direkt kontraproduktiva.
Men marknadsekonomin kan inte endast leva på sin förmåga att skapa välstånd och möjliggöra för medborgarna köpa platt-TV-apparater eller åka till Thailand en gång per år. Det är en tämligen bräcklig grund som snabbt kan slås sönder. Det är av yttersta vikt för en verklig och varaktig marknadsekonomisk blomstring att man skapar förståelse, acceptans och sympati för marknadsekonomins idémässiga grund på ett mer principiellt plan. Marknadsekonomin bygger nämligen på en klar och fast idé, snarare än bara ändamålsenlighet. Detta perspektiv får inte förloras när finansiell politik diskuteras om det ekonomiska systemet ska kunna motstå framtida förtroendekriser och populistisk snålblåst.

När det gäller att främja förståelsen för denna idémässiga grund har såväl politiker som opinionsbildare och makthavare i övrigt ett betydande ansvar. Det mest centrala är självbehärskning hos lagstiftare och statsmakt. Politiker, som annars tror på marknadsekonomin som system, måste kunna motstå impulsen att ta populistiska poäng på att utlova verkningslösa eller kontraproduktiva åtgärder. Liten tuva kan stjälpa stort lass, och det är i längden en väg som leder ut i öknen och som ständigt undergräver marknadsekonomin.

Det handlar om frihet
Sett i ett bredare perspektiv innebär detta att en förståelse för den begränsade politiken, den lilla staten och det starka civilsamhället, även utanför det finanspolitiska området, är grundläggande för en framtida marknadsekonomisk renässans. Det handlar om tanken att bara för att det är möjligt så är det på intet sätt önskvärt att staten ska ställa alla förmenta missförhållanden till rätta. Vissa saker måste helt enkelt av nödvändighet, om vi alls tillmäter frihet ett egenvärde och därmed värderar ett fritt samhälle, ligga utanför både statens ansvar och maktsfär. Detta kan vara värt att påminna om i dessa dagar då bland annat kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser allvarligt diskuteras.

Vi ser här hur marknadsekonomin som idé passar in i ett större sammanhang. Naturligtvis handlar stöd för fria marknader, som jag var inne på tidigare, inte bara om att detta sätt att organisera produktionen är det mest ändamålsenliga, eller att det generar störst välstånd. Att reducera frågan till denna instrumentella syn, från princip till praktik, är, på sätt och viss, att diskutera den på vänsterns villkor. Det ger uttryck för en syn på staten som förmögen och berättigad till att efter fritt skön och diverse lämplighetsavvägningar reglera alla mänskliga och samhälleliga mellanhavanden för att uppnå det kollektivt mest gynnsamma resultatet. Att ansluta sig till en sådan syn ger vänstern ett permanent övertag i debatten. Borgerligt sinnade borde därför i första hand resa invändningar av en annan natur mot planekonomiska strävanden. Marknadsekonomi handlar naturligtvis om frihet, att staten som regel inte har rätt att lägga sig i hur varor köper och säljer varor och tjänster sinsemellan. Ja, marknadsekonomi handlar om rättvisa.

Värderingsförändringar
Men åter till frågan om huruvida marknadsekonom står inför en renässans. Som jag ser det finns det en faktor som starkt talar för att så skulle vara fallet, respektive en faktor som utgör en utmaning, om inte ett orosmoment.

Vad som talar för en marknadsekonomisk renässans är den djupförändring av värderingar som har ägt rum de senaste årtiondena. Dagens unga har mer frihetliga, statsskeptiska och allmänt antiauktoritära värderingar än sannolikt någon föregående generation, inklusive de som var unga åren runt 1968 (som ofta var påfallande statsoptimistiska). Ibland döljer sig förvisso auktoritetsmisstron bakom en slöja av politiskt korrekt vänsterliberalism som i och för sig har föga att göra med frihetlighet. Ett exempel är hur Miljöpartiet, i grunden ett tämligen auktoritärt och stelbent vänsterparti, åtnjuter ett mycket starkt stöd hos unga människor i storstäderna med utpräglat liberala värderingar.

Det stora värde som ungdomar fäster vid integritet i olika former är ett symptom på dessa frihetliga värderingar. Tyvärr behandlas integritetsdebatten ofta ur sitt verkliga sammanhang och anses endast handla om IT-frågor. En liten stat och ett starkt utomstatligt samhälle hör lika mycket till värnandet av den enskildes integritet som skydd för personuppgifter på internet.

Det är av allt att döma i denna riktning som de tunga hjulen rullar. Den sortens stora, i och för sig förment välvilliga men i princip allsmäktiga stater som i framtidsoptimistisk anda konstruerades i hela västvärlden efter andra världskriget är en omöjlighet att bygga idag. Detta talar starkt för att idéer på vilka den fria marknadens ekonomi vilar växer sig starkare och mer accepterade.

Frihet – och ansvar
Ytterligare en förutsättning måste emellertid tillkomma för att marknadsekonomin ska kunna fungera som det är tänkt och åtnjuta allmänt förtroende. Såväl en förutsättning för som en komplettering till att marknadsekonomins grundläggande villkor accepteras är en värdeorienterad marknadsliberalism. Häri ligger att marknadsekonomin måste förenas med tydliga värderingar och, inte minst, en vilja att debattera värderingar inom näringslivet.

Man kan inte nöja sig med att hejda tanken vid konstaterandet att ett visst område borde vara fritt från statens förbud och regleringar. Efter att ha konstaterat detta måste man också tillåta sig att föra en moralisk diskussion kring vad som är rätt och fel. En sådan diskussion måste kunna gå utöver ett konstaterande av vad som borde vara tillåtet och ej.

Dessvärre finns det anledning att oroa sig för den värdeorienterade marknadsliberalismen. Tyvärr tenderar liberaler att allt för ofta vara ovilliga att överhuvudtaget föra en diskussion bortom punkten ”vad som borde vara tillåtet”. Det moraliska perspektivet betraktas härvid med misstänksamhet såsom varandes en metod för smygreglering. Det är tråkigt, torftigt och – vill jag mena – kraftigt kontraproduktivt.

Detta tar sig uttryck i att det finns de som menar att ett företags högsta syfte är att generera vinst åt sina aktieägare och att det inte är företagens sak att ha moraliska skrupler. Eventuella moraliska överväganden ska i så fall göras av lagstiftaren och så länge marknadens aktörer rör sig inom lagens råmärken är det ”fritt fram”. Ofta maskeras dylika uppfattningar bakom stridsrop om att girighet i grunden är någonting bra och positivt. I den tanken ligger underförstått att det är direkt felaktigt av ett företag, och ofta även en individ, att ta andra hänsyn än rent ekonomiska. Jag kan inte se det på något annat sätt än att ett sådant förhållningssätt kraftigt undergräver marknadsekonomins existens. Till och med att det utgör den fria ekonomins värsta fiende. Ett sådant förhållningssätt måste nämligen av nödvändighet kombineras med en interventionistisk stat, och det ger dessutom marknadsekonomins kritiker gott om vatten på sin kvarn. Naturligtvis måste även andra värden få genomslag i det ekonomiska livet, som långsiktighet, hållbarhet, miljöhänsyn och goda arbetsvillkor. Och detta utan att staten nödvändigtvis ska tvinga fram ett hänsynstagande med hjälp av regleringar.

Här måste man föra en diskussion om det personliga ansvaret. Om man hävdar att det hör marknaden till att endast ta hänsyn till ekonomiska faktorer, att uppnå högsta möjliga avkastning på minsta möjliga investering, och att marknaden saknar egna värderingar, så bortser man från att marknaden inte är en entitet frikopplad från den mänskliga moralen. Marknaden har samma värderingar som dess minsta beståndsdelar, det vill säga de människor som äger, driver och utgör företag. Dessa människor har (förhoppningsvis) egna moraliska övertygelser. Problemet är att den mänskliga moralen på marknaden tenderar att sättas ur spel, eftersom det förutsätts att moraliska överväganden inte är företagens sak.

Frihet är naturligtvis bra, men med frihet måste alltid följa ansvar. Faktum är att det ligger i frihetens natur. Jag tror att man måste vara ytterligt tydlig med att ansvaret för en fungerande marknadsekonomi inte i första hand ligger hos lagstiftaren, utan hos aktörerna på marknaden. Det är i och för sig ostridigt att den fria marknaden kan få negativa konsekvenser i det enskilda fallet, men det är å andra sidan också ostridigt att det innebär en risk att ge människor friheten att röra sig fritt på gatan. Frihetens eventuella skadeverkningar är inte i första hand frihetens fel, utan de aktörers som har missbrukat sin frihet. Moraliskt ansvar börjar alltid hos den enskilda människan.

Det är därför som det aldrig kan räcka med att konstatera att något inte borde vara förbjudet, det vill säga att frihet borde finnas i ett visst avseende. Då har man bara kommit halvvägs. Sedan måste man kunna föra debatten om rätt och fel, vad man borde och inte borde (snarare än vad man får och inte får). Det är därför det är av central betydelse för en marknadsekonomisk förnyelse att befrämja en moralisk medvetenhet och diskussion på det finanspolitiska området, för att därigenom möjliggöra att kunna styra bort från förbud och regleringar. Jag är således övertygad om att marknadsekonomin för sin överlevnad kräver en värdeorienterad marknadsliberalism.

Det enda alternativet
Avslutningsvis tål det att påpekas att marknadsekonomin egentligen, när allt kommer omkring, inte behöver en renässans. Den lever och är vid god hälsa, och har egentligen varit det alltsedan tull- och skråväsendet föll samman i mitten av 1800-talet. Faktum är att det inte bara måste till bra mycket mer omfattande statliga ingrepp i ekonomin, utan också ett mentalt paradigmskifte, för att marknadsekonomin ska vara verkligt hotad. Trots en ful fernissa av keynesianism och planekonomiska inslag var marknadsekonomi – faktiskt – det enda verkliga alternativet under hela efterkrigstiden. Trots kriser, ideologiska konjunktursvängningar och 1970-talets konfiskatoriska skattepolitik och tal om blandekonomi så har det egentligen aldrig varit någon tvekan om att grunden för det ekonomiska systemet i västvärlden är marknadsekonomin.

Det om något kan tjäna som demonstration på styrkan i den samhällsbärande västerländska idén om den fria marknadens ekonomi, intimt förbunden med tanken på den enskildes ansvar för sina egna handlingar.

Daniel Bergström studerar juridik vid Uppsala universitet och är ordförande i Föreningen Heimdal.