En västerländsk kollaps?

David Jonstad
Kollaps, livet vid civilisationens slut
Ordfront, 2012

Pamfletter om förestående katastrofer och skräckvisioner är en viktig del av den politiska litteraturen. Det är ett negativt, men ofta framgångsrikt sätt, att argumentera på. Läsarna ska reagera på sådant som de tar för givet eller inte tycker är så farligt. Lika viktigt är att elda upp den egna sidans anhängare.

Det finns exempel på undergångsvarningar med borgerliga förtecken. Elisabeth Langby fick 1984 ett stort genomslag med sin bok Vinter i välfärdslandet. Hon pekade på hur den socialdemokratiska välfärdsstaten lett till kronisk överkonsumtion. Dödmansgreppet över utvecklingen skulle vara politiskt och socialt omöjligt att bryta. Det återstod bara att invänta den kollaps som verkade inträffa med 90-talskrisen. I serien av politiska dystopier leder dock den gröna ideologin, alltsedan Rachel Carsons Tyst vår.

David Jonstad är redaktör för miljötidningen Effekt. Hans debut om klimatkrisen Vår beskärda del fick mycket uppmärksamhet. Kritikerna jämförde med klassiker som Hur mycket är lagom och Sven Lindqvists Reklamen är livsfarlig.

I sin nya bok Kollaps, livet vid civilisationens slut utökar Jonstad klimatfrågan till en massiv kollaps för hela industrisamhället. Han beskriver romarrikets fall, hur mayaindianernas städer gick tillbaka till djungeln, Sovjetunionens sönderfall och hur vår egen västerländska civilisation sitter fast i ett ekorrhjul för att hålla igång tillväxten. Klimatförändringarna samverkar med finanskrisen och att råvaror sinar.

Beskrivningarna av forntida civilisationer är intressanta och Jonstad har tagit god del av litteraturen på området. När det blev för dyrt för romarriket att erövra nya provinser vände sig riket inåt och försökte öka skattetrycket genom en mer komplex administration. Mayaindianernas kungar styrde genom att bygga imponerande tempel med stenåldersteknik och stora mängder arbetskraft. Centralmakten blir tvungen att öka komplexiteten i sin kontroll för att få ut mer resurser av befolkningen och naturen i en ond cirkel. När sedan smörjmedlet i form av nya provinser, tempel eller tillväxt avtar så hackar civilisationen allt mer.

Komplexa samhällen är känsliga för störningar, enligt Jonstad. Arbetsdelningen gör människor för specialiserade och vi får ut allt mindre av kända resurser. Kostnaden för transporter kommer att öka drastiskt när oljan tar slut, så vi måste redan nu bygga självförsörjande och lokala samhällen.

Jonstad medger att det skulle bli svårt, men utelämnar detaljerna. Till exempel skulle mer småskalig, ekologisk odling kräva större arealer mark för samma skördar. Lokala samhällen är inte så uthålliga. Isolerade från långväga handel drabbas de hårdare av skördar som slår fel och extremt väder. Jordbävningar drabbade Haiti år 2010, Japan 2011. Rika Japans var starkast, medan skadorna blev värst på fattiga Haiti.

De lågt hängande frukterna blir allt sällsyntare, skriver Jonstad. Tillväxten måste sluta då vi inte har nog energi för att omvandla materia till smartphones, traktorer eller läkemedel. Det är sant, om vi fortsätter i gamla hjulspår.

Tron att vi kan förutse produktionstoppen förlitar sig på tanken att produktion bestäms av mängden tillgänglig olja, snarare än bredare ekonomiska och politiska hänsynstaganden. Vår ekonomi är genom effektiviseringar mindre oljeberoende än vid oljekrisen på 70-talet. Samma mängd olja ger idag mer energi.

Före industrialismen kunde inte produktionen försörja en växande befolkning någon längre tid. Naturen och den tillgängliga teknologin satte hårda gränser för välståndsutvecklingen. Livet var ”ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort”.

På 1600-talet stod vi inför en svår flaskhals, träproduktionstoppen. Man byggde hus av trä, värmde dem med trä och träkol var nödvändigt för järntillverkningen. Träfällningen utarmade jordbruket. Trä har låg energidensitet men det fanns en annan känd energikälla, kol, som inte hade använts på allvar. Kol kunde transporteras till sjöss och åstadkomma de mycket höga temperaturer som krävs för industriella processer. Skiftet till en ny energikälla gav inte bara mer av samma, utan startade något helt nytt; den industriella revolutionen.
Det fanns politiker som mäktade med att genomföra mer radikala reformer än dem Langbys dystopi tog upp. Sverige blev ett annat land än vinterlandet. Romarna kände till teknologin för att kunna bygga järnvägar, mayafolket kände till principen bakom hjulet. Fast att genomföra dem hade krävt stora förändringar och grupper som stött den. Snarast blev deras svar just att trappa ned komplexiteten.

Det är bra att Jonstad beskriver uthållighetsbegreppet för en bred publik. Fast människor har alltid planerat för en kollaps och boken saknar tidshorisont. Om vi talar om tio eller hundra år påverkar möjliga handlingsalternativ. Miljön bestämmer omständigheterna, inte åtgärderna, och inför samma läge är flera olika alternativ tänkvärda och rimliga. Kollaps säger att uthållighet är den enda lösningen. Uthållighet kostar i effektivitet, och riskerar att fjättra oss vid gamla val.

Waldemar Ingdahl är VD för Eudoxa, en liberal och oberoende tankesmedja inriktad på frågor om hur naturvetenskapen och tekniken förändrar vårt samhälle.