En verklig rättsordning och en förvanskad
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
EN VERI(LIG RÄTTSORDNING
OCH EN FÖRVANSKAD
Av ledamoten av Haagdomstolen, minister R. ERICH, Helsingfors
DET är lika häpnadsväckande som beklagligt, att man även i
neutrala länder synes vara benägen att förgäta de krav som en
anteciperad framtida världsordning redan nu måste preliminärt
uppställa. Mången utgår från den föreställningen, att vad som
i fråga om en verklig rättsorganisation i ett tidigare skede uppnåtts, numera, inför en stundande uppgörelse, borde anses såsom
utplånat eller i varje fall såsom oväsentligt. Mycket som tidigare
åtminstone principiellt erkänts såsom förpliktande, borde nu behandlas såsom tabula rasa, såsom något förgånget, som icke har
eller icke behöver ha någon beröring med nutidens organisationsproblem.
Ett dylikt åskådningssätt står i god överensstämmelse med det
totala krigets karaktär. Det moderna kriget kräver eller medför
ju obegränsad förödelse av rätt, kultur och mellanfolklig solidaritet, det medger inga av humanitet eller av hävdvunnen ordning
härflytande hämningar. En sak för sig är det visserligen att
man även nu ofta är angelägen om att försvara sina gärningar
med vantolkade eller förvrängda rättsregler. Varför skulle man
väl då erkänna sådana allmänna principer som tidigare ansetts
orubbliga?
En fråga av väsentlig betydelse är härvid den, huruvida det
totala krigets rneutalitet skall även efter krigets slut behärska
de mellanfolkliga förhållandena.
Atskilliga tecken tyckas dessvärre utvisa, att denna fara är
förhanden. Omfatta makterna· vid de stundande uppgörelserna
den principen, att det är styrkans och våldets rätt som skall fälla
avgörandet utan hänsyn till rättvisa och billighet, så utgör detta
ett bevis på att samma krafter som ytterst ligga till grund för
det totala kriget, även komma att behärska efterkrigstidens så
kallade fredspolitik. A v vilket slag skall väl då den rättsordning
vara, som bygger på sådan grund?
189
.-
J _.’1 • >/
.. r • t'(
R. Erich
Huru strängt man än på många punkter må kritisera uppgörelserna efter det föregående världskriget och huru skeptiskt
man än kunnat ha anledning att förhålla sig till de dåvarande
segermakternas goda vilja och ärliga uppsåt, så erkändes i. varje
fall vissa i och för sig beaktansvärda grundsatser, sådana som
staternas anspråk på politiskt oberoende och territoriell integritet,
det rena angreppskrigets olovlighet samt icke minst staternas
solidaritet, sådan denna framträdde särskilt i sanktionsinstitutet
och paktens stadgande (11 art.), att varje krig eller krigshot
skulle beröra Nationernas förbund i dess helhet. Även ett fredsslut borde vara en gemensam angelägenhet, vid vilken det icke
borde stå angriparen fritt att tillgodogöra sig frukterna av den
begångna rättskränkningen. Av särskilt stor betydelse var den
fasta grund som lades för den internationella rättskipningen genom upprättandet av en bestående och oberoende mellanfolklig
högsta domstol.
Den politiska organisation, som för snart ett kvarts sekel sedan
tillskapades, skulle visserligen visa sig ohållbar, men de i princip
erkända grundsatserna voro ofta riktiga. Ett genom fri folkomröstning tillkommet avgörande såsom förutsättning för ett områdes övergång från en stat till en annan beaktades visserligen
icke konsekvent i fredsfördragen, men vann likväl en avsevärd
tillämpning.
Av det som vid Nationernas förbttnds tillkomst och senare under
dess egid skapades, återstår mycket som är icke blott användbart,
utan absolut nödvändigt såsom beståndsdel av en bättre ny världsordning, om en sådan verkligen skall kunna uppkomma. Ty huru
ofullkomligt de värdefulla uppslagen än kunnat förverkligas och
huru bristfälligt institutionerna än fungerat, bör det ej förgätas,
att den mellanfolkliga solidariteten samt giltigheten icke blott av
positiva rättsnormer, utan även av rättvisans och billighetens
allmänna grundsatser eller – för att begagna ett annat, i den
internationella rätten präglat, i själva den fasta Domstolens statuter förekommande uttryck – de av kulturfolken erkända allmänna rättsprinciperna lagts till grund för staternas inbördes
förhållanden. Man avsåg dock att skapa en verklig rättspolitik.
Trygghetsproblemet lyckades man icke på ett praktiskt hållbart
sätt lösa inom Nationernas förbund eller under dess medverkan.
Skall man väl nu efter det gigantiska kriget uppnå ett lyckligare
resultaU Början ser sannerligen icke lovande ut. Det ser snarast
ut som om de presumtiva segermakterna avsåge att skapa icke
190
!
En verklig rättsordning
någon på samverkan baserad kollektiv trygghet, utan ett politiskt
husbondevälde med vissa ledande stormakter såsom grundval och
drivkraft. Man utgår väl då från den förutsättningen, att det
skall lyckas att upprätthålla endräkten inom en sådan konstellation av världsmakter. Under denna förutsättning skulle väl övriga
statsindivider, framför allt de små staterna, få finna sig i att
bli behandlade med ännu mindre hänsynsfullhet än vad fallet
varit tidigare– även inom Nationernas förbund. De skulle egentligen komma att dväljas i en tvångsanstalt, visserligen reglerad
genom en viss ordning, men icke någon rättsordning i högre betydelse. Eller huru skall man väl kunna föreställa sig ens någon
i verklig mening oberoende överstatlig rättskipning, i händelse
all makt sist och slutligen skall koncentreras hos ett världsmaktskonsortium?
Vad som inom den närmaste framtiden kan komma att ske i
samband med eventuella fredsslut, kommer att i viss mån ge en
försmak av den vrångbild av rättsorganisation, man måste befara
i fall ett fåtal makter stå beredda att överta all verklig makt i
världen. Därest vissa små stater tvingas att uppge kampen på
villkor som strida mot all rättvisa och billighet, om onaturliga
besittnings- och oavhängighetsförhållanden tillskapas, så utsås
icke blott frön till nya konflikter, utan den överstatliga ordning,
om vilken mången nu drömmer, prejudiceras i olycklig riktning,
dess grundvalar undergrävas på ett sätt som ger anledning motse
en kollaps mycket allvarligare än den som Nationernas förbund
blev utsatt för.
Många tecken tyda på att de utanför stormakternas krets stå-
ende staterna, särskilt även de neutrala, komma att stå ganska
handfallna inför en ödesdiger utveckling och i intet fall att på
ett mera effektivt sätt reagera mot övergrepp. Även det allmänna rättsml:’dvetandet och t. o. m. intresset för en överstatlig
rättsordning har på ett ytterst betänkligt sätt avtrubbats och försvagats. De som icke med yttr-e maktmedel kunna inskrida mot
de mest hårresande orättvisor, resignera och finna sig i det som
tyckes vara ofrånkomligt – huvudsaken synes då vara att på
något sätt, visserligen med betydande uppoffringar, kunna undgå
den värsta ofärden.
Man frågar sig nu med skäl, om det bland de stater, som icke
hänföras till de »stora» finnes något enhetligt program eller ens
någon samstämmig uppfattning i den mellanfolkliga trygghets- 191
’ ,.
R. Erich
frågan. Finnes det någon samlad opmwn och något levande intresse för återupprättandet av den internationella rättskipningen
med den fasta domstolen såsom bas och utgångs- och medelpunkU
År man beredd att underkasta sig ett främmande världsmaktsherravälde, som åsidosätter de små nationernas rättsliga likställighet, deras inflytande, deras· trygghet; anser man det oundvikligt
att det totala kriget ytterst kommer att behärska mänskligheten~
Uppger man frivilligt allt vad rätts- och trygghetsgarantier
heted .Ä.r man beredd att i väsentliga delar avstå från den statsindividuella suveräniteten till förmån icke för en överstatlig gemenskap, utan för ett konsortium av världsmakter, inom vilket
framtida tvister kunna uppkomma som åter försätta världen i
brand~ Kräver man inga garantier för framtida rättspolitisk
revision av orättvisa och ohållbara fördragsförhållanden~ År
man, i korthet sagt, beredd att anamma en stormaktshegemoni
och en ordning som vilar på denna hörnsten1
Det sätt på vilket icke minst de neutrala eller »icke krigförande»
staterna komma att reagera mot de övergrepp och orättvisor som
de ledande makterna redan nu stå i beråd att begå, kommer i
varje fall att varsla om deras ställningstagande till de stora
organisationsproblemen. År det för mycket sagt, att om de i den
nuvarande situationen skatta åt en ren laissez-faire-politik, de
därmed även avsäga sig varje talan då det gäller problemen i
fråga~
192
OCH EN FÖRVANSKAD
Av ledamoten av Haagdomstolen, minister R. ERICH, Helsingfors
DET är lika häpnadsväckande som beklagligt, att man även i
neutrala länder synes vara benägen att förgäta de krav som en
anteciperad framtida världsordning redan nu måste preliminärt
uppställa. Mången utgår från den föreställningen, att vad som
i fråga om en verklig rättsorganisation i ett tidigare skede uppnåtts, numera, inför en stundande uppgörelse, borde anses såsom
utplånat eller i varje fall såsom oväsentligt. Mycket som tidigare
åtminstone principiellt erkänts såsom förpliktande, borde nu behandlas såsom tabula rasa, såsom något förgånget, som icke har
eller icke behöver ha någon beröring med nutidens organisationsproblem.
Ett dylikt åskådningssätt står i god överensstämmelse med det
totala krigets karaktär. Det moderna kriget kräver eller medför
ju obegränsad förödelse av rätt, kultur och mellanfolklig solidaritet, det medger inga av humanitet eller av hävdvunnen ordning
härflytande hämningar. En sak för sig är det visserligen att
man även nu ofta är angelägen om att försvara sina gärningar
med vantolkade eller förvrängda rättsregler. Varför skulle man
väl då erkänna sådana allmänna principer som tidigare ansetts
orubbliga?
En fråga av väsentlig betydelse är härvid den, huruvida det
totala krigets rneutalitet skall även efter krigets slut behärska
de mellanfolkliga förhållandena.
Atskilliga tecken tyckas dessvärre utvisa, att denna fara är
förhanden. Omfatta makterna· vid de stundande uppgörelserna
den principen, att det är styrkans och våldets rätt som skall fälla
avgörandet utan hänsyn till rättvisa och billighet, så utgör detta
ett bevis på att samma krafter som ytterst ligga till grund för
det totala kriget, även komma att behärska efterkrigstidens så
kallade fredspolitik. A v vilket slag skall väl då den rättsordning
vara, som bygger på sådan grund?
189
.-
J _.’1 • >/
.. r • t'(
R. Erich
Huru strängt man än på många punkter må kritisera uppgörelserna efter det föregående världskriget och huru skeptiskt
man än kunnat ha anledning att förhålla sig till de dåvarande
segermakternas goda vilja och ärliga uppsåt, så erkändes i. varje
fall vissa i och för sig beaktansvärda grundsatser, sådana som
staternas anspråk på politiskt oberoende och territoriell integritet,
det rena angreppskrigets olovlighet samt icke minst staternas
solidaritet, sådan denna framträdde särskilt i sanktionsinstitutet
och paktens stadgande (11 art.), att varje krig eller krigshot
skulle beröra Nationernas förbund i dess helhet. Även ett fredsslut borde vara en gemensam angelägenhet, vid vilken det icke
borde stå angriparen fritt att tillgodogöra sig frukterna av den
begångna rättskränkningen. Av särskilt stor betydelse var den
fasta grund som lades för den internationella rättskipningen genom upprättandet av en bestående och oberoende mellanfolklig
högsta domstol.
Den politiska organisation, som för snart ett kvarts sekel sedan
tillskapades, skulle visserligen visa sig ohållbar, men de i princip
erkända grundsatserna voro ofta riktiga. Ett genom fri folkomröstning tillkommet avgörande såsom förutsättning för ett områdes övergång från en stat till en annan beaktades visserligen
icke konsekvent i fredsfördragen, men vann likväl en avsevärd
tillämpning.
Av det som vid Nationernas förbttnds tillkomst och senare under
dess egid skapades, återstår mycket som är icke blott användbart,
utan absolut nödvändigt såsom beståndsdel av en bättre ny världsordning, om en sådan verkligen skall kunna uppkomma. Ty huru
ofullkomligt de värdefulla uppslagen än kunnat förverkligas och
huru bristfälligt institutionerna än fungerat, bör det ej förgätas,
att den mellanfolkliga solidariteten samt giltigheten icke blott av
positiva rättsnormer, utan även av rättvisans och billighetens
allmänna grundsatser eller – för att begagna ett annat, i den
internationella rätten präglat, i själva den fasta Domstolens statuter förekommande uttryck – de av kulturfolken erkända allmänna rättsprinciperna lagts till grund för staternas inbördes
förhållanden. Man avsåg dock att skapa en verklig rättspolitik.
Trygghetsproblemet lyckades man icke på ett praktiskt hållbart
sätt lösa inom Nationernas förbund eller under dess medverkan.
Skall man väl nu efter det gigantiska kriget uppnå ett lyckligare
resultaU Början ser sannerligen icke lovande ut. Det ser snarast
ut som om de presumtiva segermakterna avsåge att skapa icke
190
!
En verklig rättsordning
någon på samverkan baserad kollektiv trygghet, utan ett politiskt
husbondevälde med vissa ledande stormakter såsom grundval och
drivkraft. Man utgår väl då från den förutsättningen, att det
skall lyckas att upprätthålla endräkten inom en sådan konstellation av världsmakter. Under denna förutsättning skulle väl övriga
statsindivider, framför allt de små staterna, få finna sig i att
bli behandlade med ännu mindre hänsynsfullhet än vad fallet
varit tidigare– även inom Nationernas förbund. De skulle egentligen komma att dväljas i en tvångsanstalt, visserligen reglerad
genom en viss ordning, men icke någon rättsordning i högre betydelse. Eller huru skall man väl kunna föreställa sig ens någon
i verklig mening oberoende överstatlig rättskipning, i händelse
all makt sist och slutligen skall koncentreras hos ett världsmaktskonsortium?
Vad som inom den närmaste framtiden kan komma att ske i
samband med eventuella fredsslut, kommer att i viss mån ge en
försmak av den vrångbild av rättsorganisation, man måste befara
i fall ett fåtal makter stå beredda att överta all verklig makt i
världen. Därest vissa små stater tvingas att uppge kampen på
villkor som strida mot all rättvisa och billighet, om onaturliga
besittnings- och oavhängighetsförhållanden tillskapas, så utsås
icke blott frön till nya konflikter, utan den överstatliga ordning,
om vilken mången nu drömmer, prejudiceras i olycklig riktning,
dess grundvalar undergrävas på ett sätt som ger anledning motse
en kollaps mycket allvarligare än den som Nationernas förbund
blev utsatt för.
Många tecken tyda på att de utanför stormakternas krets stå-
ende staterna, särskilt även de neutrala, komma att stå ganska
handfallna inför en ödesdiger utveckling och i intet fall att på
ett mera effektivt sätt reagera mot övergrepp. Även det allmänna rättsml:’dvetandet och t. o. m. intresset för en överstatlig
rättsordning har på ett ytterst betänkligt sätt avtrubbats och försvagats. De som icke med yttr-e maktmedel kunna inskrida mot
de mest hårresande orättvisor, resignera och finna sig i det som
tyckes vara ofrånkomligt – huvudsaken synes då vara att på
något sätt, visserligen med betydande uppoffringar, kunna undgå
den värsta ofärden.
Man frågar sig nu med skäl, om det bland de stater, som icke
hänföras till de »stora» finnes något enhetligt program eller ens
någon samstämmig uppfattning i den mellanfolkliga trygghets- 191
’ ,.
R. Erich
frågan. Finnes det någon samlad opmwn och något levande intresse för återupprättandet av den internationella rättskipningen
med den fasta domstolen såsom bas och utgångs- och medelpunkU
År man beredd att underkasta sig ett främmande världsmaktsherravälde, som åsidosätter de små nationernas rättsliga likställighet, deras inflytande, deras· trygghet; anser man det oundvikligt
att det totala kriget ytterst kommer att behärska mänskligheten~
Uppger man frivilligt allt vad rätts- och trygghetsgarantier
heted .Ä.r man beredd att i väsentliga delar avstå från den statsindividuella suveräniteten till förmån icke för en överstatlig gemenskap, utan för ett konsortium av världsmakter, inom vilket
framtida tvister kunna uppkomma som åter försätta världen i
brand~ Kräver man inga garantier för framtida rättspolitisk
revision av orättvisa och ohållbara fördragsförhållanden~ År
man, i korthet sagt, beredd att anamma en stormaktshegemoni
och en ordning som vilar på denna hörnsten1
Det sätt på vilket icke minst de neutrala eller »icke krigförande»
staterna komma att reagera mot de övergrepp och orättvisor som
de ledande makterna redan nu stå i beråd att begå, kommer i
varje fall att varsla om deras ställningstagande till de stora
organisationsproblemen. År det för mycket sagt, att om de i den
nuvarande situationen skatta åt en ren laissez-faire-politik, de
därmed även avsäga sig varje talan då det gäller problemen i
fråga~
192