Enpartistatens era

Enligt uppgift avser Socialdemokraterna under FN:s generalförsamlings högnivåvecka i slutet av september ignorera att man leder en expeditionsministär, och helt enkelt köra på som vanligt. Fredrik Segerfeldt kastas tillbaka till Enpartistatens era på början av 2000-talet, och ett möte i Bryssel där regeringen och LO utgjorde enad front – mot den svenska arbetsgivarsidan.

Förra helgen avslöjade Ledarsidorna.se att Socialdemokraterna har för avsikt att under FN:s generalförsamlings högnivåvecka i slutet av september ignorera att man leder en expeditionsministär, och helt enkelt köra på som vanligt. Som om valet inte hade ägt rum och som om man fortfarande hade makten.

När jag läste det slungades jag tillbaka ett och ett halvt decennium, alltså till början av 2000-talet. Till Enpartistatens era, före Alliansens maktinnehav från 2006 och framåt som ändrade så mycket. Till tiden då den socialdemokratiska maktarrogansen stod på topp. Också denna gång i ett internationellt sammanhang.

EU skulle utvidgas till tolv nya länder i främst Öst- och Centraleuropa, och debatten om arbetstagare från dessa länder skulle få tillgång till de gamla EU-ländernas arbetsmarknad gick hög. Det var polska rörmokare och kraftiga svenska män i stora kängor (LO-facket Byggnads för dig som inte minns) som ropade ”go home” till utlänningar i en grop. EU-kommissionen hade lagt fram ett förslag om att en möjlighet för de gamla medlemsstaterna att tillämpa en sjuårig övergångsregel, för att på så sätt ”skydda” sina arbetsmarknader från arbetstagare från nya medlemsländer.

Diskussionen pågick i hela Europa och det var oklart vilken inställning de olika länderna hade. För att reda ut det hela och för att få en klar bild av den exakta positionen hos både medlemsstaterna och kandidatländerna hade EU-kommissionen tillsatt en samordningskommitté som nu skulle ha möte. Jag är osäker på dess exakta namn och om det verkligen var en kommitté, men jag minns funktionen, jag minns konferenslokalen, jag minns stämningen. Det var i Bryssel och det var spänt.

Till skillnad från de svenska relationerna mellan arbetsmarknadens parter där staten åtminstone på pappret ska hålla sig undan bygger den så kallade sociala dialogen på Europanivå på tre parter: arbetstagare, arbetsgivare och stat. Och ofta är det land mot land, snarare än part mot part. På mötet deltog alltså en trepartsdelegation från de 15 gamla medlemsländer respektive de tolv dåvarande kandidatländerna. EU-kommissionen var värdar och hade representanter från olika generaldirektorat (DG Employment och DG Enlargement som de hette på den tiden). Det var således mycket folk.

Den svenska delegationen bestod, vill jag minnas, av två byråkrater – en från Arbetsmarknadsdepartementet och en från Utrikesdepartementet – samt en person från LO. De tre satt för sig, hälsade knappt på mig och utgjorde liksom en enhet, uppträdde tillsammans som representanter för Sverige. LO, Socialdemokraterna och staten var ett. Jag satt bakom utan att ha någon kontakt med dem.

Mötet bestod av en introduktion från Kommissionen följt av en rundabordsgenomgång där varje land skulle redogöra för sin inställning: tyckte de att arbetstagare skulle få omedelbar tillgång till de gamla ländernas arbetsmarknader och avsåg de gamla länderna att tillämpa möjligheten att begränsa denna tillgång under en sjuårsperiod.

Det tog lång tid. 27 officiella positioner skulle förklaras och motiveras. Stämningen blev trött och syrenivån gick ner, men det handlade om erans viktigaste europeiska fråga så det var få som slumrade till.

Jag tror vi satt i bokstavsordning, så Sverige var bland de sista som skulle uttala sig. Vi är ett litet land och spelar ofta långt mindre roll än vi vill tro i internationella sammanhang. Men vi hade varit drivande i utvidgningsfrågan, är kända för våra starka parter på arbetsmarknaden och anses ofta som extrema när det gäller öppenhet, både när det gäller handel och när det gäller migration. Så det var en hel del som lyssnade lite extra när en av byråkraterna tog till orda på Stockholmsengelska: ”Vi in Sviiden”. Och som sedan förklarade att Sverige trots vårt engagemang när det gäller utvidgningen inte hade för avsikt att öppna upp arbetsmarknaden direkt utan att vi skulle tillämpa sjuårsregeln. LO:s veto gällde.

Jag såg Enpartistaten framför mig. Stat, parti och fack hade flutit ihop till en enda röra, en minoritetsregering agerar som om den hade egen majoritet och arbetarrörelsens traditionella motvilja mot utländsk arbetskraft uttrycktes i politik. Och det hela i ett diplomatiskt sammanhang.

Först hade jag tänkt vara tyst. Vem var jag att lägga mig i? Att sabba och förstöra? Men efter en snabb reflektion kom jag fram till att jag varken kunde eller borde hålla mig. Så jag begärda ordet och sa:

”Mr Chairman, It is of course true that this is the position of the Swedish government. But the government does not have a majority in Parliament and this is a decision that is to be taken by the legislative power, not the executive. And I think the rest of Europe deserves to know what Sweden’s position is going to be. As it looks right now, we do not know if the government is going to win this vote. Therefore, Sweden’s position might very well be that workers from the new member states will enjoy full access to the Swedish labour market from day one.”

De tre ”sossarna” vände sig om, röda i ansiktet av ilska och blängde på mig som om jag hade förlorat vettet. Jag hade begått ett allvarligt diplomatiskt övertramp och dragit ner byxorna på de andra svenskarna. Hela rummet med över hundra personer blev tyst i tio sekunder. Dålig stämning, kanske man skulle kunna sammanfatta det som.

Men jag tänkte inte vara där och springa sosseärenden. Svenskt Näringslivs linje var klar: inga begränsningar. Och jag tyckte de andra ländernas representanter förtjänade att veta hur Sverige skulle agera i denna fråga, snarare än vad Sveriges regering tyckte. Vad lagen faktiskt skulle säga. Och om arbetare från de andra länderna skulle få komma hit och arbeta. Det var ju det mötet handlade om.

De andra tre svenskarna, etablissemanget, gick och åt lunch utan mig.

Men jag fick rätt, för riksdagen röstade sedan, mot såväl LO:s som den socialdemokratiska regeringens vilja, nej till alla förslag att begränsa tillgången till den svenska arbetsmarknaden. Inte minst tack vare Maud Olofssons agerande. Så det var jag som gav rätt information på mötet, medan de andra som gav fel. Jag var glad för att jag hade stått upp för det rätta och det sanna. Även om det var obehagligt. Frihet och fri rörlighet är viktigt och minoritetsregeringar ska veta att de är i minoritet. Även när de är sossar.

Fredrik Segerfeldt är författare och liberal debattör, aktuell med boken ”Den svarte mannens börda: nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri”.