Ensam i bräcklig farkost

De flesta människor upplever någon gång i livet sin litenhet inför vädrets makter. Det kan handla om en storm, som visar sin fradgande käft till havs och sliter takpannorna av husen på land. Det kan röra sig om dimma, tyst som tjuven och tjock som grädde, eller en åskby med blixtar och dunder som får natten att bli dag och fönstren att skallra. Det kan vara kvävande snöfall eller dallrande hetta, i vilken ingen skugga ger lindring. Många vet också vad ensamhet innebär. Utsatthetens ensamhet, där ingen finns att dela rädsla och smärta med. Den frätande ensamheten som sår tvivel om den egna förmågan att uthärda.

Alla som upplevt detta måste fråga sig vad som kan förmå vissa människor att frivilligt utsätta sig för vädrets krafter och ensamhetens demoner genom att segla över oändliga oceaner i båtar som inte tillnärmelsevis rymmer det vi andra betraktar som nödvändigast. Dag och natt i alla väder. Månad efter månad, och år efter år, med hårt slitage på psyke, kropp och utrustning.

Ensamseglarnas skara räknar många udda människor. Ibland suddas gränsen mellan excentricitet och galenskap ut.

En av de första västerlänningar som frivilligt och helt på egen hand genomförde en längre seglats var britten Empson Edward Middleton. Hösten 1869 tog han sig runt England medsols i sin sjumeters yawl Kate. Resan tog honom 101 dygn, och han anlöpte 59 hamnar. Middleton, vars diet under seglingen huvudsakligen bestod av råa ägg nedsköljda med sherry, ansåg att jorden var platt. Han ägnade mycken tid åt en nyöversättning av Vergilius, som för övrigt blev tämligen misslyckad, och planerade att ge ut en massupplaga av Aristoteles Etiken avsedd för ”enkelt folk”. Han var dessutom uppfinnare och hittade bland annat på en slags flytande hamnar, som faktiskt många år senare skulle komma till militär användning.

För att fira hundraårsminnet av USAs oavhängighetsförklaring, avseglade den danskfödde amerikanen och fiskaren Alfred Johnson sommaren 1876 över Atlanten mot England med en sex meters fiskebåt, passande nog döpt till Centennial. Båten var en gaffelriggad dory med bara 30 centimeters fribord. Johnson satt i en liten styrbrunn med en slags kjol av segelduk runt kroppen. I den grova sjön kantrade Centennial och vände kölen i vädret. Hur det nu gick till, lyckades Johnson, efter att i tjugo minuter ha klängt sig fast vid den upp- och nedvända kölen, vända henne rätt. Han hade förlorat viktiga delar av riggen, all provianten samt fotogenköket. Hans koj och alla kläder var vattendränkta. När han drev in till Wales kust, hade han tillbringat fyra dygn med att ösa för livet. ”Centennial” Johnson var den förste ensamseglare som korsade Atlanten på eget bevåg och utan hjälp från någon.

En särling som inspirerades av Middletons och Johnsons bedrifter var amerikanen Bernard Gilboy. Han hade för en kostnad om 400 dollar byggt en spetsgattad båt med de blygsamma måtten 5,49 x 1,83 meter, det vill säga ungefär som en modern styrpulpetbåt. Den 18 augusti 1882 avseglade han med sin Pacific från USAs västkust med avsikt att utan uppehåll korsa Stilla Havet och nå Australien. Han hade med sig fem månaders proviant som innefattade en myckenhet rökt lax, rostbiff och grisfötter samt 300 liter vatten. Efter att ha kantrat två gånger, förlorat masten, kompassen och kronometern, strandat på ett rev och där mist också loggen, så när sänkts av en stor svärdfisk, med mera, hade hans förutsättningar att genomföra seglingen praktiskt taget eliminerats. Gilboy gav emellertid inte upp. Med hjälp av nödrigg och död räkning kämpade han envist vidare på vinst och förlust. Under fortsättningen av seglingen förlorade han också rodret, varpå han riggade till en styråra som ersättning. Med en knappt styrbar båt reducerades farten avsevärt. Provianten tog efterhand slut, och Gilboy tvingades livnära sig på maskar och långhalsar som han lyckades skrapa bort från båtens botten. Till slut förlorade han också styråran. Efter att ha seglat och drivit i 162 dygn utan uppehåll, plockades han totalt utmattad upp av en skonare, bara 160 sjömil från Sandy Cape vid Australiens kust. Han hade då tillryggalagt 7 000 sjömil!

Vintern 1883 låg bankfiskeskonaren Grace Fears vid Burgeo Banks strax söder om Newfoundland, då hon drabbades av en rykande snöstorm. En av de små dorys, som var utsatta runt moderfartyget för att att pilka torsk, drev iväg i snöyran med två män ombord. De båda fiskarna Howard Blackburn och Tom Welsh insåg att de förlorat kontakten med skonaren och beslöt sig för att försöka ro de sextio sjömilen till fastlandet. Den öppna båten vattenfylldes snart i det hårda vädret, och Blackburn tappade sina vantar när han desperat försökte ösa. Sikten var obefintlig, och kylan ohygglig. Blackburn lät då avsiktligt sina händer frysa fast vid årorna för att kunna fortsätta ro. Andra natten frös Welsh ihjäl. Den tjugotreårige Blackburn fortsatte med utnyttjande av sina sista krafter att ro, trots att utsikterna att nå land i levande tillstånd måste ha framstått som obefintliga. I sex dygn hölls han vid liv av sin starka överlevnadsinstinkt. Till slut, mera död än levande, drev han iland vid en nybyggarby vid Little River, där han togs om hand av invånarna.

Blackburn förlorade genom förfrysning samtliga fingrar, två tår på vänster och tre tår på höger fot samt ena hälen. Det var av allt att döma slut med sjölivet för hans del. Han öppnade en tobaksaffär i Gloucester, Massachusetts, och utvecklade den gradvis till en krog som han med framgång drev tillsammans med sin irländska hustru. Efter att ha hört talas om Johnsons och Gilboys ensamseglingar, bestämde sig emellertid Blackburn för att, trots sitt handikapp, låta bygga en slup och med den försöka överträffa de två andras bedrifter.

Den 19 juni 1899 lade han ut i sin drygt 9 meter långa Great Western och satte kurs österut mot England. På grund av hans handikapp och oväntat dåligt väder, tog överfarten hela sextio dygn. Men han nådde med stora ansträngningar sitt mål, Gloucester i England, där han sålde sin båt. Redan nästa år började Blackburn bygga en ny båt, denna gång något mindre och mer lättmanövrerad. Hon döptes till Great Republic. Den kärve Blackburn var nu fyrtiotvå år och utmanade i en tidningsintervju andra intresserade att tävla om vem som snabbast kunde segla över Atlanten till Lissabon. Den ende som visade intresse var en drygt sextioårig pianobyggare från Boston vid namn Bill Andrews.

Utan att någonsin ha seglat, och utan att veta ens elementa om navigation, hade denne drygt tjugo år tidigare låtit bygga en båt, för att tillsammans med sin lika okunnige bror Walter ta sig över Atlanten med världsutställningen i Paris som slutmål. Färden lyckades tack vare en närmast osannolik tur och gav Andrews blodad tand. Han lät bygga en ny båt för ensamsegling, som bara var 4,5 meter lång och bar det märkliga namnet Dark Secret. Han tvingades redan efter 100 sjömils seglats avbryta ett försök att ånyo korsa Atlanten men satte omedelbart igång med byggandet av ännu en ny båt. Den döptes till Sapolio och var en drygt fyra meter lång hopfällbar segelduksbåt. Tack vare gynnsamt väder tog sig Andrews 1892 till Azorerna på trettio dygn med denna egendomliga skapelse och därefter till Spaniens kust på ytterligare tjugosex. Alltnog, Andrews antog Blackburns utmaning, men kommersiellt inriktad som han var, ändrade han sig i sista stund och beslöt att i stället ta sin nya fru på en bröllopsresa över Atlanten i sin gamla Dark Secret. Detta, menade han, skulle ge bättre publicitet och därmed mer pengar. Att båten, som stått på land i tolv år utan tillsyn, knappast var i skick för oceansegling, bekymrade inte Andrews. Han och den skräckslagna frun kastade alltså loss och inledde sin kärlekskryssning över havet. De hördes aldrig mera av.

Australiern Fred Rebell lärde sig segla genom teoretiska studier i Sydneys bibliotek. Han förvärvade en gammal, med centerbord försedd, sex meter lång öppen båt med segeldukskapell som döptes till Elaine. Av skrot tillverkade han sin egen sextant. Loggens mätinstrument gjordes av en väckarklocka, medan två billiga armbandsur blev till kronometer. Sjökorten producerade han själv genom att kopiera bladen i en stor atlas från biblioteket. Den totala kostnaden för båt, utrustning och proviant för ett år blev mindre än 1 000 dollar. I maj 1932 gav sig Rebell iväg för att segla den svårare vägen från Australien till Kalifornien, det vill säga i östlig riktning. När tillfälle bjöds vid besök på Fiji, Samoa, Julön och Hawaii, ägnade han dagarna åt poesi och fågelskådning,. Efter sju månader till havs närmade han sig USAs västkust, där han mötte en häftig storm som dock inte lyckades sänka Elaine. Den 7 januari 1933 kastade Rebell ankar i San Pedro efter en resa som kan sägas vara lika mycket en andlig odysée som ett maritimt äventyr.

Om Andrews och Rebell var amatörer, var engelsmannen Tom Drake en yrkessjöman med solid nautisk erfarenhet ända från barnsben. Han hade växt upp för om masten och redan vid tretton års ålder arbetat på en Grimsbytrålare. Hans karriär gick över mindre Aberdeenbaserade skepp till egna befäl i stora råtacklade segelfartyg som dussintals gånger passerade Kap Horn. I 1920-talets början beslöt sig den tillbakadragne Drake för att segla ensam i en skonare, som han ritat och delvis byggt själv uppe vid Puget Sound i den amerikanska delstaten Washington. Och seglade gjorde han. Över 31 000 sjömil loggade han med Sir Francis, tills han strandade i en nordlig storm på en en ödslig kuststräcka nära Oaxaca i Mexico. Där rånades han av Pancho Villas banditer, förlorade allt och undkom med knapp nöd med livet i behåll. Efter många segeläventyr runt världen, vilka i ett skede inkluderade Sverige, Danmark och Tyskland, råkade Drake ut för en svår storm utanför Hollands kust. Hans nya båt Pilgrim förliste efter fyra års och 30 000 sjömils segling, och den då sextiosexårige seglaren räddades av fiskare.

Den fåordige Drake yppade sällan något till omvärlden om sina motiv för att tillbringa en stor del av sitt liv ombord på en liten båt. Men de som kände honom trodde sig förstå att han sökte ensamheten till havs framför ett liv på land som nödvändigtvis innebär umgänge med andra människor. När Drake, sjuttiotre år gammal, skrevs ut från sjukhuset i Seattle där han vårdats för ett armbrott, orsakat av ett rigghaveri under en stormfylld segling från Honolulu till USAs västkust, inledde han omedelbart en ny ensamfärd i Stilla Havet. Den 15 november 1936 lämnade han Sausalito med kurs mot San Pedro. Det var det sista någon såg av honom.

Fortsättning följer.

Sten Niklasson är författare och före detta generaldirektör