Ensam i bräcklig farkost: inget land i sikte

Efter Chichesters bragder var det oundvikligt att ärelystna seglare i slutet av 1960-talet skulle börja fundera på att göra en solosegling Jorden runt utan att anlöpa någon hamn, skriver Sten Niklasson i den avslutande delen av hans serie om ensamseglarna

Den 17 januari 1968 meddelade Sunday Times att man beslutat arrangera en tävling för alla som under perioden den 1 juni – 31 oktober startade en ensamsegling från England nonstop runt Jorden. Den som kom först tillbaka skulle få en förnämlig pokal, och den som hade den snabbaste tiden skulle erhålla en betydande penningsumma.

En av de första att planera för detta äventyr var yrkessjömannen Robin Knox-Johnston, som i Indien låtit bygga en knappt tio meter lång ketch i trä med namnet Suhaili. En annan intressent var Bill King, som gjort militär karriär som ubåtsbefälhavare, och som lät bygga en tretton meter lång djonkriggad skonare, ritad för att klara hårda förhållanden till havs. Två andra militärer, John Ridgway och Chay Blyth, hade tidigare utmärkt sig genom att ro en sex meters öppen båt över Atlanten. Oberoende av varandra bestämde de sig för att göra nonstopfärden med var sin båt, trots att de saknade seglingserfarenhet. Båda skaffade sig ca nio meter långa båtar, byggda för skyddade kustvatten och helt olämpliga för vädervillkoren i Södra (eller, som den också kallas, Antarktiska) Oceanen.

Den franske författaren och storseglaren Bernard Moitessier hade döpt sin 12 meters stålketch till Joshua efter sin idol Slocum. Med den hade han och hustrun Françoise gjort flera långa oceanseglingar som resulterat i populära böcker. Han såg en ensamsegling utan stopp som en möjlighet att skriva ännu en bok, men framför allt som ett tillfälle att fördjupa sin andliga utveckling.

En anmälan om deltagande kom också från en småföretagare i elektronikbranschen vid namn Donald Crowhurst. Denne såg den publicitet som deltagandet i tävlingen skulle medföra som en möjlighet att skaffa nytt kapital till sitt konkurshotade företag. Han bestämde sig för att bygga en trimaran (treskrovsbåt), vars fartegenskaper jämfört med enkölade båtar skulle öka hans chanser att vinna priset för snabbaste resa. Medveten om att denna båttyps sjövärdighet var oprövad under längre havsseglingar, och att loppet skulle vara över om farkosten kapsejsade, konstruerade Crowhurst en automatiskt uppblåsbar luftkudde, som skulle fästas vid masttoppen, och som skulle bidra till att vända båten på rätt köl, om det värsta inträffade.

Den första tillåtna startdagen gav sig Ridgeway iväg i sin nöjesbåt English Rose. En vecka senare följde Blyth efter med sin Dytiscus. Eftersom han aldrig seglat förr, hade några vänner hjälpt honom att rigga båten. De första timmarna efter starten låg de framför honom i en annan båt och visade honom de vanligaste manövrerna. Knox-Johnston startade ytterligare några dagar senare. Hans båt var tungt lastad med proviant men tog snart in på Ridgeway och Blyth. Andra medtävlare tillkom efterhand. En av dem var sjöofficeren Nigel Tetley som beslutat delta med den plywoodtrimaran, Victress, som tjänade som bostad åt honom och hans hustru.

Den sista tillåtna startdagen hade tävlingen nio deltagare. Den siste att ge sig iväg var Crowhurst, vars båt Teignmouth Electron varken var helt färdigbyggd eller färdigutrustad. Han fick också snabbt problem med läckor och andra materialbrister. Flera av dem kunde inte åtgärdas, eftersom han i brådskan hade glömt ta med viktiga reservdelar och verktyg.

I december månad var bara fyra deltagare kvar i tävlingen. De övriga hade av olika skäl tvingats bryta. Av de kvarvarande befann sig Knox-Johnston med sin Suhaili i södra Stilla Havet. Hans självstyrning hade havererat, rodret hade lossnat, och båten läckte kontinuerligt. Moitessier närmade sig Tasmanien med Joshua, som inte visade några större brister. Victress hade passerat Godahoppsudden, men Tetley upplevde ensamheten ombord som emotionellt ytterst påfrestande.

Crowhurst var kvar i Atlanten och hade allvarligt börjat tvivla på sina möjligheter att i Teignmouth Electron nå målet. Den 6 december började han förfalska sin loggbok. Den visade en mycket snabbare färd än den verkliga. Han lämnade medvetet vaga positionsangivelser och antydde att han hade problem med sin radio. Hans avsikt var att få omvärlden att tro att han gjorde god fart runt Jorden, medan han i verkligheten kajkade runt utanför Brasiliens kust. I ”rätt” ögonblick avsåg han att vända norrut igen och segla in i Plymouths hamn med en båt opåverkad av väder och vind i Södra Oceanen och kanske med den bästa tiden av alla.

Moitessier siktades av ett lastfartyg när han passerade Falklandsöarna, och tidningarna förutspådde att han skulle komma först i mål först av alla omkring den 25 april. Ett ståtligt mottagande planerades i England, och franska örlogsfartyg förväntades ledsaga honom tillbaka till hemlandet, där det för övrigt ryktades att han skulle tilldelas hederslegionen. Men den filosofiskt lagde Moitessier hade under resans gång börjat avsky tanken på att bli firad vid ankomsten och utnyttjas i ett evenemang som han ansåg vara ett exempel på den moderna världens materialism. Den 18 mars lade han ett meddelande i en konservburk som han kastade över till ett fartyg strax söder om Kapstaden. Det lät så här:

”Min avsikt är att fortsätta färden, fortfarande non-stop, mot Stilla Havets övärld, där det är soligare och fredligare än i Europa. Jag ber Er att inte tro att jag försöker slå något rekord. ”Rekord” är ett fånigt ord till havs. Jag fortsätter för att jag är lycklig på sjön, och kanske för att jag önskar rädda min själ.”

Samma dag rundade Tetley Kap Horn i sin plywoodtrimaran som minst av allt var lämpad för oceansegling. Han insåg emellertid att om båten höll hela vägen, hade han en god chans att vinna priset för snabbaste färd.

Redan i januari hade omvärldens förbindelser med Knox-Johnston avbrutits. Orsaken visade sig senare vara en fallerande radio. Oron över hans öde växte sig allt starkare, och i mars skickades spaningsflyg ut för att leta efter honom. Den 6 april lyckades han emellertid med hjälp av en signallampa kontakta en tankbåt, som rapporterade hans position 1 200 distansminuter från målet. Denna sensationella nyhet betydde att Knox-Johnston, när nu Moitessier i praktiken brutit tävlingen och fortsatt sin resa, med största sannolikhet skulle komma först i mål och vinna den åtråvärda trofén.

Crowhurst återupptog radiokontakt den 10 april och rapporterade falskeligen att han närmade sig Kap Horn. Om ingen ifrågasatte hans logg och radiomeddelanden, skulle han därför kunna utmana Tetley om priset för snabbaste segling.

När Tetley underrättades om detta på radion, pressade han sin Victress ännu hårdare, trots att babords skrov på den gamla trimaranen hotade att lossna. Den 20 maj råkade han ut för en storm vid Azorerna och tvingades ligga bi i den grova sjön. Tidigt på morgonen nästa dag väcktes han av olycksbådande ljud. När han kom upp på däck visade det sig att babordsskrovet slitits loss och gjort ett stort hål i mittskrovet. Eftersom läckan var för stor att täta, sände Tetley en nödsignal och klev i livflotten. Turligt nog hade nödsignalen uppfattats. Redan nästa dag fiskades han upp av ett räddningsfartyg.

Nu var Knox-Johnston och Crowhurst de enda kvarvarande i tävlingen. Crowhurst var den ende som kunde vinna priset för snabbaste båt. Han insåg att hans färd just därför skulle utsättas för ingående granskning. Skuld och skam över sitt bedrägeri gnagde honom, och han tog sin tillflykt till metafysiska grubblerier. Han lämnade båten vind för våg och började skriva en alltmer förvirrad betraktelse över livet, märkligt nog byggd på Einsteins relativitetsteorier. Den 1 juli avslutade han sitt skrivande med ett avskedsbrev och hoppade i havet. Hans kropp återfanns aldrig.

Den ende som fullföljde tävlingen var Knox-Johnston. Han skulle göra ytterligare tre jordenruntseglingar, och adlades 1995.

När Teignmouth Electron påträffades drivande i Atlanten, och Crowhursts öde blev känt, skapades en fond för hans efterlevande hustru och barn. Knox-Johnston skänkte hela sin prissumma till fonden.

Tetley erhöll ett tröstpris om GBP 1 000 efter särskilt beslut av tävlingskommittén. För pengarna lät han bygga en ny trimaran, med vilken han avsåg sätta hastighetsrekord Jorden runt. Men han misslyckades med att skaffa erforderliga sponsorer och projektet fick till hans stora besvikelse läggas på is. I februari 1972 anmäldes han som saknad från sitt hem i Dover. Några dagar senare hittades han död med bakbundna händer hängande i ett träd. Kroppen var klädd i damunderkläder.

Alla de pionjärer som hittills beskrivits var män. Det skulle emellertid inte dröja länge förrän kvinnorna upprepade deras bedrifter. Polskan Krystyna Chojnowska-Liskiewicz blev den första kvinnan att fullborda en ensamsegling runt Jorden 1978. Hon seglade delvis den så kallade passadvindsrutten via Panamakanalen. Bara några månader senare steg Naomi James iland efter att gjort en jordenruntsegling ensam på 272 dygn och alltså putsat Francis Chichesters rekord med två dagar. Hon blev den första att segla clipperrutten, det vill säga söder om de tre stora kapen. Tio år senare skapade Kay Cottee rubriker genom att göra världsomseglingen ensam non-stop på 189 dygn.

Sten Niklasson är författare och fd generaldirektör