Erik Alm; Kommundelsråd, nej tack
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Insänt
Kommundelsråd, nej tack!
l den politiska debatten har som ett medel
att fåra besluten närmare folket föreslagits
infarande av kommundelsråd, dvs fullmäktigefårsamlingar som behandlar frå-
gor rörande en del av en kommun. Förslaget har, vill jag hävda, ett antal nackdelar
och löser dessutom inte dc problem det är
arsett att lösa. Det bör därfår avvisas.
Kommundelsråd kan väljas direkt eller
indirekt. Dc kan få fatta ekonomiska beslut eller bara vara remissorgan. Dc kan
ha eller inte ha uttaxeringsrätt.
Den enklas te varianten av kommundelsråd är ett indirekt valt råd med samma
partiproportioner som kommunfullmäktige och med rätt att besvara remisser men
utan rätt att fatta ekonomiska beslut.
Kommunala beslut i lokala frågor avgörs i
dag av hur fullmäktigegrupperna i kommunfullmäktige ställer sig. Dc rättar sig i
sin tur i lokala frågor normalt efter vad dc
lokala partiorganisationerna tycker. Dessa
lokala partiorganisationcr är desamma
om är representerade i kommundelsrå-
deL I praktiken blir därmed rådet ett lokalt kommunfullmäktigcutskott. Dess
tvekande blir detsamma som vad fullmäktige senare beslutar och som fullmäktige
skulle ha beslutat om rådet ej funnes. Förnuftiga rådsledamöter torde efter ett tag
stanna hemma från rådets sammanträden
och använda sin tid till något mer produktivt, om dc inte tilldelas ett ordentligt tilltaget sammanträdesarvodc.
En fånig mellanvariant är att kommundelsrådet görs proportionellt efter det lokala valutasiageL Rådet kan då komma
att ha annan majoritet än kommunfullmäktige. Dess beslutsfårslag kommer att
konsekvent köras över av fullmäktige, varigenom dess meningslöshet än klarare demonstreras.
Ett steg allvarligare än om rådet bara
har rätt att besvara remisser är om det
också har initiativrätt. Initiativen kommer
att bestå av att man fårsöker hitta på sätt
att använda kommunens gemensamma
ekonomiska tillgångar till att gynna den
egna kommundelen. När väl en lokal partigrupp hittat på någon ny kostsam ide,
kommer inte dc andra att våga gå emot.
Det är ju trots allt övriga kommundelar
som betalar lejonparten av kostnaderna.
Kommunfullmäktigegrupperna kommer
sedan att ha svårt att gå emot dc lokala
initiativen. De vill inte köra över sina lokala partifårcningar. Det man gör i denna
och i andra varianter av kommundelsråd
är att man använder skattepengar till att
arvodera personer får att hitta på sätt att
göra av med ytterligare skattepengar.
Ytterligare ett steg neråt är om man
infår direkta val till kommundelsrådet.
Har man indirekta val, kan man möjligen
hoppas på att väljarna samtidigt tar ställning till partiernas lokala överbud och till
deras bud vad gäller skatterna. Skall man
ha fristående val av personer med uppgift
att använda centralt uttaxerade pengar till
att gynna den egna kommundelen få~~vin?-
ncr även denna lilla kostnadsprcss . Overbudskampen blir stenhård. Samtidigt
uppmuntras inte bara kommundelsrådskandidaterna utan hela dc lokala partiorganisationerna att hitta på nya dyra lokala
projekt.
Ett fårsök att lösa problemet med kommundelsrådens kostnadsansvar har varit
att ge dem en egen budget med en klumpsumma anslagen från kommunen som rå-
det får göra av med på valfritt sätt. Effekten blir densamma som inom kommunala
nämnder och statliga verk. Råden kommer
att energiskt anstränga sig att göra av med
pengarna får att inte anslagen skall minska följande år. (Det kommer säkert dessutom att vara fårbjudet att göra det enda
vettiga med pengarna: att fårdela dem i
form av kontanter lika mellan kommundelens medborgare.) Samtliga råd kommer
292
att infor budgetbehandlingen i kommunen
påvisa vilka forträlliga saker de skulle
kunna göra om de fick mer pengar, och
vilka katastrofer som skulle inträffa om
anslagen minskade. Samtliga partier kommer att innehålla en grupp med ” vcsted
interests” i kommundclsråden, vilket kommer att stoppa varje forsök att sänka anslagen till dem.
Lösningen på det senast diskuterade
problemet brukar vara att man ger kommundelsrådet uttaxeringsrätt, så det blir
kommundelens egna medborgare som får
betala det som kommer dem till godo.
slutresultatet torde dock bli, att inforandet av ytterligare en instans med uttaxeringsrätt leder till en ytterligare ökning av
den kollektiva konsumtionen på den privatas bekostnad. Detta är ju samma sak som
att man flyttar besluten från den enskilde
till kollektivet, dvs tvärt emot den decentralisering av besluten som man från början avsåg med reformen.
En del orsaker till att uttaxeringen och
de kollektiva besluten ökar har nämnts
ovan. Fler finns. Den som valts till medlem av ett kommundelsråd vill inte känna
sig onyttig. Att sitta i rådet och fåreslå
nedskärningar eller rådets snara avskaffande är att erkänna att man som rådsmedlem är samhällsskadlig. Naturligare
är att man känner en plikt att göra något
av sin post. För att visa sina väljare och sig
själv att man ej är onyttig, blir man snart
lika flitig som övriga rådsmedlemmar i att
hitta på kostnadskrävande motioner. Blir
man inte det tröttnar man snart på uppdraget och lämnar det till någon annan
med annan inställning.
Att inforandet av nya kollektiva instanser medfor ett ökat antal kollektiva beslut
fårstärks av ytterligare två saker. För det
forsta är det de, som tycker bra om kollck- .tiva beslut, som har det största \·aldcltagandet och största kunnandet om partiernas åsikter, särskilt när det gäller relativt
sett ointressanta organ som kommundelsråd. Den förnuftige väljaren finner snart,
att den privata nytta han har av att studcra partiernas program och väga dem mot
varandra for att sedan lägga sin inte särskilt tunga röst är mycket liten, järnfort
med om han använder tiden till att titta på
ishockey eller studera frimärksmarknaden.
För det andra är det främst de, som tycker
om att fatta kollektiva beslut, som låter sig
väljas in i ett kommundelsråd. Erfarenheten, exempelvis från kyrkofullmäktige, visar att även personer, som kommer från
kretsar som borde veta bättre, är mycket
roade av att fatta kollektiva beslut och att
utöka den kollektiva sektorn, när de själva
får vara med och bestämma och när pengarna går till deras eget lilla skötebarn.
Som nämnts ovan, är det argument som
brukar framforas for ett infarande av kommundelsråd, att besluten i dagens samhälle ligger får långt från den enskilde. Man
har därmed korrekt konstaterat, att medborgarna är missnöjda med dagens bcslutsformer. Man har dock ställt diagnosen fel. Felet är inte att de kollektiva besluten fattas på fel ställe. Felet är att det
fattas får många kollektiva beslut och för
få privata beslut. Detta fel rättar man inte
till genom att infora ytterligare en kollek·
tiv beslutsnivå, tvärtom. Problemet med
det långa avståndet mellan folket och be·
slutsfattarna bör lösas med skattesänk·
ningar och privatisering.
Erik Alm
Kommundelsråd, nej tack!
l den politiska debatten har som ett medel
att fåra besluten närmare folket föreslagits
infarande av kommundelsråd, dvs fullmäktigefårsamlingar som behandlar frå-
gor rörande en del av en kommun. Förslaget har, vill jag hävda, ett antal nackdelar
och löser dessutom inte dc problem det är
arsett att lösa. Det bör därfår avvisas.
Kommundelsråd kan väljas direkt eller
indirekt. Dc kan få fatta ekonomiska beslut eller bara vara remissorgan. Dc kan
ha eller inte ha uttaxeringsrätt.
Den enklas te varianten av kommundelsråd är ett indirekt valt råd med samma
partiproportioner som kommunfullmäktige och med rätt att besvara remisser men
utan rätt att fatta ekonomiska beslut.
Kommunala beslut i lokala frågor avgörs i
dag av hur fullmäktigegrupperna i kommunfullmäktige ställer sig. Dc rättar sig i
sin tur i lokala frågor normalt efter vad dc
lokala partiorganisationerna tycker. Dessa
lokala partiorganisationcr är desamma
om är representerade i kommundelsrå-
deL I praktiken blir därmed rådet ett lokalt kommunfullmäktigcutskott. Dess
tvekande blir detsamma som vad fullmäktige senare beslutar och som fullmäktige
skulle ha beslutat om rådet ej funnes. Förnuftiga rådsledamöter torde efter ett tag
stanna hemma från rådets sammanträden
och använda sin tid till något mer produktivt, om dc inte tilldelas ett ordentligt tilltaget sammanträdesarvodc.
En fånig mellanvariant är att kommundelsrådet görs proportionellt efter det lokala valutasiageL Rådet kan då komma
att ha annan majoritet än kommunfullmäktige. Dess beslutsfårslag kommer att
konsekvent köras över av fullmäktige, varigenom dess meningslöshet än klarare demonstreras.
Ett steg allvarligare än om rådet bara
har rätt att besvara remisser är om det
också har initiativrätt. Initiativen kommer
att bestå av att man fårsöker hitta på sätt
att använda kommunens gemensamma
ekonomiska tillgångar till att gynna den
egna kommundelen. När väl en lokal partigrupp hittat på någon ny kostsam ide,
kommer inte dc andra att våga gå emot.
Det är ju trots allt övriga kommundelar
som betalar lejonparten av kostnaderna.
Kommunfullmäktigegrupperna kommer
sedan att ha svårt att gå emot dc lokala
initiativen. De vill inte köra över sina lokala partifårcningar. Det man gör i denna
och i andra varianter av kommundelsråd
är att man använder skattepengar till att
arvodera personer får att hitta på sätt att
göra av med ytterligare skattepengar.
Ytterligare ett steg neråt är om man
infår direkta val till kommundelsrådet.
Har man indirekta val, kan man möjligen
hoppas på att väljarna samtidigt tar ställning till partiernas lokala överbud och till
deras bud vad gäller skatterna. Skall man
ha fristående val av personer med uppgift
att använda centralt uttaxerade pengar till
att gynna den egna kommundelen få~~vin?-
ncr även denna lilla kostnadsprcss . Overbudskampen blir stenhård. Samtidigt
uppmuntras inte bara kommundelsrådskandidaterna utan hela dc lokala partiorganisationerna att hitta på nya dyra lokala
projekt.
Ett fårsök att lösa problemet med kommundelsrådens kostnadsansvar har varit
att ge dem en egen budget med en klumpsumma anslagen från kommunen som rå-
det får göra av med på valfritt sätt. Effekten blir densamma som inom kommunala
nämnder och statliga verk. Råden kommer
att energiskt anstränga sig att göra av med
pengarna får att inte anslagen skall minska följande år. (Det kommer säkert dessutom att vara fårbjudet att göra det enda
vettiga med pengarna: att fårdela dem i
form av kontanter lika mellan kommundelens medborgare.) Samtliga råd kommer
292
att infor budgetbehandlingen i kommunen
påvisa vilka forträlliga saker de skulle
kunna göra om de fick mer pengar, och
vilka katastrofer som skulle inträffa om
anslagen minskade. Samtliga partier kommer att innehålla en grupp med ” vcsted
interests” i kommundclsråden, vilket kommer att stoppa varje forsök att sänka anslagen till dem.
Lösningen på det senast diskuterade
problemet brukar vara att man ger kommundelsrådet uttaxeringsrätt, så det blir
kommundelens egna medborgare som får
betala det som kommer dem till godo.
slutresultatet torde dock bli, att inforandet av ytterligare en instans med uttaxeringsrätt leder till en ytterligare ökning av
den kollektiva konsumtionen på den privatas bekostnad. Detta är ju samma sak som
att man flyttar besluten från den enskilde
till kollektivet, dvs tvärt emot den decentralisering av besluten som man från början avsåg med reformen.
En del orsaker till att uttaxeringen och
de kollektiva besluten ökar har nämnts
ovan. Fler finns. Den som valts till medlem av ett kommundelsråd vill inte känna
sig onyttig. Att sitta i rådet och fåreslå
nedskärningar eller rådets snara avskaffande är att erkänna att man som rådsmedlem är samhällsskadlig. Naturligare
är att man känner en plikt att göra något
av sin post. För att visa sina väljare och sig
själv att man ej är onyttig, blir man snart
lika flitig som övriga rådsmedlemmar i att
hitta på kostnadskrävande motioner. Blir
man inte det tröttnar man snart på uppdraget och lämnar det till någon annan
med annan inställning.
Att inforandet av nya kollektiva instanser medfor ett ökat antal kollektiva beslut
fårstärks av ytterligare två saker. För det
forsta är det de, som tycker bra om kollck- .tiva beslut, som har det största \·aldcltagandet och största kunnandet om partiernas åsikter, särskilt när det gäller relativt
sett ointressanta organ som kommundelsråd. Den förnuftige väljaren finner snart,
att den privata nytta han har av att studcra partiernas program och väga dem mot
varandra for att sedan lägga sin inte särskilt tunga röst är mycket liten, järnfort
med om han använder tiden till att titta på
ishockey eller studera frimärksmarknaden.
För det andra är det främst de, som tycker
om att fatta kollektiva beslut, som låter sig
väljas in i ett kommundelsråd. Erfarenheten, exempelvis från kyrkofullmäktige, visar att även personer, som kommer från
kretsar som borde veta bättre, är mycket
roade av att fatta kollektiva beslut och att
utöka den kollektiva sektorn, när de själva
får vara med och bestämma och när pengarna går till deras eget lilla skötebarn.
Som nämnts ovan, är det argument som
brukar framforas for ett infarande av kommundelsråd, att besluten i dagens samhälle ligger får långt från den enskilde. Man
har därmed korrekt konstaterat, att medborgarna är missnöjda med dagens bcslutsformer. Man har dock ställt diagnosen fel. Felet är inte att de kollektiva besluten fattas på fel ställe. Felet är att det
fattas får många kollektiva beslut och för
få privata beslut. Detta fel rättar man inte
till genom att infora ytterligare en kollek·
tiv beslutsnivå, tvärtom. Problemet med
det långa avståndet mellan folket och be·
slutsfattarna bör lösas med skattesänk·
ningar och privatisering.
Erik Alm