Erik Anners; Bryter Gorbatjov med marxismen
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ERIK ANNERS:
Bryter Gorbatjov med
marxismen?
Är Gorbaljovs reformlagstiftning
förenlig med grundläggande
marxistisk doktrin?
Ordet socialism har numera i
Sovjet inte en klart fixerad ideologisk innebörd, konstaterar Erik
Anners. ”Mera socialism” betyder inte mera statlig äganderätt,
mer byråkrati, mer planhushållning etc utan ett bättre samhälle
i allmänhet med högre utvecklad
kultur och mera ekonomisk och
social välfärd.
Författaren har granskat den
nya lagstiftningen om kooperativ. Det är fråga om reformer
som utnytljar människornas
vinstintresse för att effektivisera
småföretagsamheten.
Erik Anners är professor emeritus i rättshistoria. Han har varit
riksdagsman och redaktör i
Svensk Tidskrift.
I
Väst har man ännu inte på ett mer
djupgående sätt diskuterat innebörden av Gorbatjovs reformlagstiftning. Hittills har man gjort allmänna utvärderingar och spekulerat över de nya
lagarnas framtida verkningar i politiken.
Snart lär det väl komma specialundersökningar där forskarna på västsidan
analyserar lagmaterialet med juridisk
metod och sätter in det i dess ryska rättshistoriasammanhang.
Men det kan redan nu löna sig att reflektera över lagstiftningens ideologiska
problematik och särskilt över dess förenlighet med grundläggande marxistisk
doktrin.
Gorbatjov själv och hans talesmän försäkrar ju att lagarna står i bästa överensstämmelse med socialistisk ideologi och
att avsikten är att inom ramen för en socialistisk samhällskonstruktion göra hela
samhällsekonomin effektivare. Det sägs
rentav att reformerna skall leda till mer
socialism.
En rysk ekonom, Dmitrij Tulajev, har
sålunda publicerat en artikel i den svenska tidskriften Affärsvärlden (nr 46, 11/
11 1987) där han under rubriken ”Perestrojka har inget med kapitalism att gö-
ra”, försöker skyla över reformernas
verkliga karaktär. Han avslutar artikeln
så här: ”Naturligtvis är den sovjetiska reformens revolutionära innehåll betydligt
bredare än som här har skisserats, men
dess innebörd är mer socialism.”
Det är inte lätt att förstå hur reformer i
ett socialistiskt samhälle, som säges leda
till mer socialism, kan betecknas som revolutionära till sitt innehåll. Men uttalandet är begripligt om man gör klart för sig
att ordet socialism i Ryssland numera inte har en klart fixerad ideologisk inne- 38
börd. ”Mera socialism” betyder inte mera
statlig äganderätt, mer byråkrati, mer
planhushållning osv utan ett bättre samhälle i allmänhet med högre utvecklad
kultur och mera ekonomisk och social
välfärd. Den ryska socialismen är numera pragmatisk, dvs man känner sig inte
bunden till marxistisk doktrin. Med bevarande av kommunistisk terminologi
försöker man finna praktiska lösningar
av samhällsproblemen och framförallt att
uppnå högre effektivitet i ekonomin. Anser man kapitalistiska metoder användbara så för man – med varsamhet – in
dem i samhällets rättsliga konstruktion.
De nya kooperativen
Detta gäller t ex lagarna om de nya kooperativen, som kan komma till stånd genom att minst tre personer anmäler hos
en myndighet att de som kollektiv vill arbeta inom myndighetens verksamhetsområde. Det kan gälla en mängd arbetsuppgifter, bl a tillverkning av enklare
konsumtionsvaror, byggnads- och reparationsverksamhet eller annan allmän
service liksom ”allmän bespisning”. Reglerna härom är i stort sett likadana som
de för s k individuell arbetsverksamhet”,
som numera också är tillåten i stor omfattning. Den kan avse såväl enskilda personer som hela familjer.
Kooperativen är ur ideologisk synpunkt intressanta. De får nämligen – till
skillnad från de ”individuellt arbetande”
– anställa arbetskraft.
Om de senare sägs nämligen i lagens
I,l att ”otillåtna former av individuell arbetsverksarnhet är verksamhet som innebär anställande av arbetskraft, verksamhet i syfte att förtjäna arbetsfria inkomster eller verksamhet som skadar andra
samhälleliga intressen.
Så långt är Tulajevs framställning riktig. Men vad han sagt om att anställning
av arbetskraft inte är tillåten för individuellt arbetande gäller inte kooperativen.
Ty där heter det i lagen om anskaffning
och bearbetning av återanvändbart material V,18: ”Alla arbeten i kooperativet utförs av dess medlemmar. Anställande av
specialister och andra arbetare enligt arbetsavtalär tillåtet om det bland kooperativels medlemmar inte finns erforderliga
specialister eller om planerade och avtalade arbeten inte kan slutföras i tid av
kooperativels egna krafter” (kurs här).
Denna lag publicerades i oktober 1986.
Detta striderdirekt motden marxistiska mervärdes/äran.
Härefter har man bestämt sig för att gå vidare. I den senare – februari 1987 –
publicerade lagen om kooperativ inom
verksamhetsområdet ”allmänna serviceinrättningar” sägs generellt i V,19:
”Alla arbeten i kooperativet utförs av
dess medlemmar eller av arbetare som
antagits för arbete inom kooperativet enligt arbetsavtal (kurs här). För den senare
kategorin är arbetslagstiftningen tillämplig.”
I fortsättningen heter det i V,20 bl a
”Kooperativet sörjer för att löner utbetalas i tid, minst en gång i månaden, till
medlemmar och personer som arbetar
inom kollektivet enligt arbetsavtal” (kurs
här).
Om fördelningen av vinsten av kooperativels verksamhet sägs i V,22:
”Betalning för arbete, utfört av kooperativmedlemmar och arbetare som arbetar inom
kollektivet enligt arbetsavtal, sker ur tillgångar som återstår för detta syfte sedan
kooperativets inkomster fördelats enligt
fastställda föreskrifter. Dessa tillgångar används först för betalning av arbete utfört
enligt arbetsvillkor. Aterstående summa
fördelas mellan kooperativels medlemmar i
överensstämmelse med av allmänt sammanträde fastställda löner och ackordslö-
ner. (kurs här)
Belöning av kollektivmedlemmar och arbetare som arbetar inom kollektivet enligt
arbetsavtal sker i former och på villkor som
fastställts av kollektivet.”
Inom statliga företag som sysslar
med reparationsverksamhet får nu
bildas kooperativ.
Det finns alltså två klart avskilda kategorier arbetande inom kooperativet. Den
ena, medlemmarna, disponerar över kollektivets egendom liksom över förhyrd
eller lånad statlig egendom (VII,33 ”Revisor kontrollerar att kooperativ och
statlig egendom förvaltas väl). Det bestämmer sina inkomster av kollektivets
tillgångar genom inbördes avtal om principerna för medlemslön. Den andra kategorin är anställda arbetare, som får lön
enligt avtal. Men medlemmarna delar
därtill kooperativels vinst (det heter ”återstående summa”) sinsemellan enligt vars
och ens arbetsinsats fastställd genom
storleken av vars och ens lön och
ackordslön. Samma vinstdelningsprincip
gäller för alla typer av kooperativ.
Detta strider ju direkt mot den marxistiska mervärdesläran. De som anställts i
39
kooperativet enligt arbetsavtal är onekligen i marxistisk mening utsugna.
Ett steg i kapitalistisk riktning
Med dessa regler har man i Ryssland tagit ett avgörande steg i kapitalistisk riktning beträffande de rättsliga formerna
för småföretagandet. Innebär detta också
ett steg i riktning mot en marknadshushållning med fri prisbildning? Svaret är ja
– beträffande vissa kooperativ! För kooperativen som sysslar med ”allmän service” sägs i ill,13: ”Priserna på de tjänster
som produceras bestäms av kooperativet”.
Beträffande ”kooperativ som bedriver
produktionsverksamhet som innebär
produktion och försäljning av produkter
för allmän bespisning” alltså restauranter, konditorier, kafeer etc, heter det i
ill,14: ”Priser på producerade bespisningsprodukter fastställs av kooperativet
på grundval av egna kalkyler (kurs här).
Däremot är man – naturligt nog – mera
återhållsam beträff~de kooperativ som
ägnar sig åt att producera konsumtionsvaror i allmänhet. Där måste priserna bestämmas i samråd med ”nätet av statliga
och kooperativa detaljhandelsföretag
samt med det företag vid vilket kooperativet har skapats”. Med den generella tilllämpningen på hela konsumtionsvaruområdet som lagen har skulle genombrottet i riktning mot en marknadshushållning förmodligen bli alltför svårt att
smälta. De statliga företagen kunde bli illa
medfarna i en alltför omfattande konkurrens.
Det är alltså fråga om principiellt vittgående reformer avsedda att utnyttja
människornas vinstintressen för att ef- 40
fektivisera småföretagsamheten när det
gäller service och produktion av konsumtionsvaror.
Men allt har inte kunnat göras på en
gång! Kooperativens verksamhet är än så
länge starkt begränsad av regler om att
medlemmarna i princip (liksom de individuellt arbetande) bara får vara verksamma inom kooperativ om de inte är
sysselsatta inom den samhälleliga produktionen. Som exempel på sådana kategorier anges: pensionärer, hemmafruar,
studenter, skolungdom.
Men de senare lagarna om olika slag
av kooperativ säger alla ”i allmänhet” antas i kooperativ personer som inte är sysselsatta inom den samhälleliga produktionen. Orden i allmänhet anger ett tolkningsutrymme.
Detta har redan börjat utnyttjas. Inom
statliga företag, som sysslar med reparationsverksamhet t ex av byggnader, bilar,
TV osv får det nu bildas kooperativ, där
medlemmarna, tidigare alltså statligt anställda, får arbeta på heltid.
En annan utvecklingslinje är tänkbar
beträffande innebörden av ett medlemskap i ett kooperativ. Ett sådant kan så
småningom få relativt stora tillgångar genom att vinsterna reinvesteras. Hur skall
man då göra när en medlem dör. Än så
länge finns det inga regler om arvsrätt till
ett kooperativs” förmögenhet. Men problemet blir förr eller senare aktuellt.
Skulle man lösa det så att en medlems arvingar får rätt till en icke utbetald andel i
vinst ligger det nära till hands att uppfatta
denna som en delägarandel. Sedan är det
inte långt kvar till att ge regler om hur så-
dana andelar kan säljas och köpas. I juridiken gäller som på andra områden att
har man sagt A får man också säga B. De
som har engagerat sig i den kooperativa
verksamheten har naturligtvis ett starkt
intresse av att stärka sin rättsliga position. Blir kooperativen många och framgångsrika kommer institutionens rent
praktiska funktioner att bli viktiga och
regimen får ett tryck på sig att gå vidare.
Än så länge är kooperativen inte så
många. Den l oktober 1987 skulle 8 000
kooperativ med tillsammans 80 000 arbetare ha bildats. I Moskva hade det bildats 657 kooperativ, 183 för produktion
av konsumtionsvaror, 138 för husreparationer, 41 för bil- och TV-reparationer
och 83 inom restaurantbranschen. Förmodligen gör oppositionella element
inom byråkratin motstånd mot reformiden genom att fördröja tillkomsten av
kooperativ. Det finns nämligen en bekymmersam faktor att räkna med. Tänk
om kooperativen med deras kapitalistiska
grundkonstruktion och möjligheter till fri
prisbildning blir för effektiva? Sådant kan
leda till avundsjuka och ovilja hos de vanliga lönearbetarna och svårigheter för de
statliga företagen.
Bryter Gorbatjov med
marxismen?
Är Gorbaljovs reformlagstiftning
förenlig med grundläggande
marxistisk doktrin?
Ordet socialism har numera i
Sovjet inte en klart fixerad ideologisk innebörd, konstaterar Erik
Anners. ”Mera socialism” betyder inte mera statlig äganderätt,
mer byråkrati, mer planhushållning etc utan ett bättre samhälle
i allmänhet med högre utvecklad
kultur och mera ekonomisk och
social välfärd.
Författaren har granskat den
nya lagstiftningen om kooperativ. Det är fråga om reformer
som utnytljar människornas
vinstintresse för att effektivisera
småföretagsamheten.
Erik Anners är professor emeritus i rättshistoria. Han har varit
riksdagsman och redaktör i
Svensk Tidskrift.
I
Väst har man ännu inte på ett mer
djupgående sätt diskuterat innebörden av Gorbatjovs reformlagstiftning. Hittills har man gjort allmänna utvärderingar och spekulerat över de nya
lagarnas framtida verkningar i politiken.
Snart lär det väl komma specialundersökningar där forskarna på västsidan
analyserar lagmaterialet med juridisk
metod och sätter in det i dess ryska rättshistoriasammanhang.
Men det kan redan nu löna sig att reflektera över lagstiftningens ideologiska
problematik och särskilt över dess förenlighet med grundläggande marxistisk
doktrin.
Gorbatjov själv och hans talesmän försäkrar ju att lagarna står i bästa överensstämmelse med socialistisk ideologi och
att avsikten är att inom ramen för en socialistisk samhällskonstruktion göra hela
samhällsekonomin effektivare. Det sägs
rentav att reformerna skall leda till mer
socialism.
En rysk ekonom, Dmitrij Tulajev, har
sålunda publicerat en artikel i den svenska tidskriften Affärsvärlden (nr 46, 11/
11 1987) där han under rubriken ”Perestrojka har inget med kapitalism att gö-
ra”, försöker skyla över reformernas
verkliga karaktär. Han avslutar artikeln
så här: ”Naturligtvis är den sovjetiska reformens revolutionära innehåll betydligt
bredare än som här har skisserats, men
dess innebörd är mer socialism.”
Det är inte lätt att förstå hur reformer i
ett socialistiskt samhälle, som säges leda
till mer socialism, kan betecknas som revolutionära till sitt innehåll. Men uttalandet är begripligt om man gör klart för sig
att ordet socialism i Ryssland numera inte har en klart fixerad ideologisk inne- 38
börd. ”Mera socialism” betyder inte mera
statlig äganderätt, mer byråkrati, mer
planhushållning osv utan ett bättre samhälle i allmänhet med högre utvecklad
kultur och mera ekonomisk och social
välfärd. Den ryska socialismen är numera pragmatisk, dvs man känner sig inte
bunden till marxistisk doktrin. Med bevarande av kommunistisk terminologi
försöker man finna praktiska lösningar
av samhällsproblemen och framförallt att
uppnå högre effektivitet i ekonomin. Anser man kapitalistiska metoder användbara så för man – med varsamhet – in
dem i samhällets rättsliga konstruktion.
De nya kooperativen
Detta gäller t ex lagarna om de nya kooperativen, som kan komma till stånd genom att minst tre personer anmäler hos
en myndighet att de som kollektiv vill arbeta inom myndighetens verksamhetsområde. Det kan gälla en mängd arbetsuppgifter, bl a tillverkning av enklare
konsumtionsvaror, byggnads- och reparationsverksamhet eller annan allmän
service liksom ”allmän bespisning”. Reglerna härom är i stort sett likadana som
de för s k individuell arbetsverksamhet”,
som numera också är tillåten i stor omfattning. Den kan avse såväl enskilda personer som hela familjer.
Kooperativen är ur ideologisk synpunkt intressanta. De får nämligen – till
skillnad från de ”individuellt arbetande”
– anställa arbetskraft.
Om de senare sägs nämligen i lagens
I,l att ”otillåtna former av individuell arbetsverksarnhet är verksamhet som innebär anställande av arbetskraft, verksamhet i syfte att förtjäna arbetsfria inkomster eller verksamhet som skadar andra
samhälleliga intressen.
Så långt är Tulajevs framställning riktig. Men vad han sagt om att anställning
av arbetskraft inte är tillåten för individuellt arbetande gäller inte kooperativen.
Ty där heter det i lagen om anskaffning
och bearbetning av återanvändbart material V,18: ”Alla arbeten i kooperativet utförs av dess medlemmar. Anställande av
specialister och andra arbetare enligt arbetsavtalär tillåtet om det bland kooperativels medlemmar inte finns erforderliga
specialister eller om planerade och avtalade arbeten inte kan slutföras i tid av
kooperativels egna krafter” (kurs här).
Denna lag publicerades i oktober 1986.
Detta striderdirekt motden marxistiska mervärdes/äran.
Härefter har man bestämt sig för att gå vidare. I den senare – februari 1987 –
publicerade lagen om kooperativ inom
verksamhetsområdet ”allmänna serviceinrättningar” sägs generellt i V,19:
”Alla arbeten i kooperativet utförs av
dess medlemmar eller av arbetare som
antagits för arbete inom kooperativet enligt arbetsavtal (kurs här). För den senare
kategorin är arbetslagstiftningen tillämplig.”
I fortsättningen heter det i V,20 bl a
”Kooperativet sörjer för att löner utbetalas i tid, minst en gång i månaden, till
medlemmar och personer som arbetar
inom kollektivet enligt arbetsavtal” (kurs
här).
Om fördelningen av vinsten av kooperativels verksamhet sägs i V,22:
”Betalning för arbete, utfört av kooperativmedlemmar och arbetare som arbetar inom
kollektivet enligt arbetsavtal, sker ur tillgångar som återstår för detta syfte sedan
kooperativets inkomster fördelats enligt
fastställda föreskrifter. Dessa tillgångar används först för betalning av arbete utfört
enligt arbetsvillkor. Aterstående summa
fördelas mellan kooperativels medlemmar i
överensstämmelse med av allmänt sammanträde fastställda löner och ackordslö-
ner. (kurs här)
Belöning av kollektivmedlemmar och arbetare som arbetar inom kollektivet enligt
arbetsavtal sker i former och på villkor som
fastställts av kollektivet.”
Inom statliga företag som sysslar
med reparationsverksamhet får nu
bildas kooperativ.
Det finns alltså två klart avskilda kategorier arbetande inom kooperativet. Den
ena, medlemmarna, disponerar över kollektivets egendom liksom över förhyrd
eller lånad statlig egendom (VII,33 ”Revisor kontrollerar att kooperativ och
statlig egendom förvaltas väl). Det bestämmer sina inkomster av kollektivets
tillgångar genom inbördes avtal om principerna för medlemslön. Den andra kategorin är anställda arbetare, som får lön
enligt avtal. Men medlemmarna delar
därtill kooperativels vinst (det heter ”återstående summa”) sinsemellan enligt vars
och ens arbetsinsats fastställd genom
storleken av vars och ens lön och
ackordslön. Samma vinstdelningsprincip
gäller för alla typer av kooperativ.
Detta strider ju direkt mot den marxistiska mervärdesläran. De som anställts i
39
kooperativet enligt arbetsavtal är onekligen i marxistisk mening utsugna.
Ett steg i kapitalistisk riktning
Med dessa regler har man i Ryssland tagit ett avgörande steg i kapitalistisk riktning beträffande de rättsliga formerna
för småföretagandet. Innebär detta också
ett steg i riktning mot en marknadshushållning med fri prisbildning? Svaret är ja
– beträffande vissa kooperativ! För kooperativen som sysslar med ”allmän service” sägs i ill,13: ”Priserna på de tjänster
som produceras bestäms av kooperativet”.
Beträffande ”kooperativ som bedriver
produktionsverksamhet som innebär
produktion och försäljning av produkter
för allmän bespisning” alltså restauranter, konditorier, kafeer etc, heter det i
ill,14: ”Priser på producerade bespisningsprodukter fastställs av kooperativet
på grundval av egna kalkyler (kurs här).
Däremot är man – naturligt nog – mera
återhållsam beträff~de kooperativ som
ägnar sig åt att producera konsumtionsvaror i allmänhet. Där måste priserna bestämmas i samråd med ”nätet av statliga
och kooperativa detaljhandelsföretag
samt med det företag vid vilket kooperativet har skapats”. Med den generella tilllämpningen på hela konsumtionsvaruområdet som lagen har skulle genombrottet i riktning mot en marknadshushållning förmodligen bli alltför svårt att
smälta. De statliga företagen kunde bli illa
medfarna i en alltför omfattande konkurrens.
Det är alltså fråga om principiellt vittgående reformer avsedda att utnyttja
människornas vinstintressen för att ef- 40
fektivisera småföretagsamheten när det
gäller service och produktion av konsumtionsvaror.
Men allt har inte kunnat göras på en
gång! Kooperativens verksamhet är än så
länge starkt begränsad av regler om att
medlemmarna i princip (liksom de individuellt arbetande) bara får vara verksamma inom kooperativ om de inte är
sysselsatta inom den samhälleliga produktionen. Som exempel på sådana kategorier anges: pensionärer, hemmafruar,
studenter, skolungdom.
Men de senare lagarna om olika slag
av kooperativ säger alla ”i allmänhet” antas i kooperativ personer som inte är sysselsatta inom den samhälleliga produktionen. Orden i allmänhet anger ett tolkningsutrymme.
Detta har redan börjat utnyttjas. Inom
statliga företag, som sysslar med reparationsverksamhet t ex av byggnader, bilar,
TV osv får det nu bildas kooperativ, där
medlemmarna, tidigare alltså statligt anställda, får arbeta på heltid.
En annan utvecklingslinje är tänkbar
beträffande innebörden av ett medlemskap i ett kooperativ. Ett sådant kan så
småningom få relativt stora tillgångar genom att vinsterna reinvesteras. Hur skall
man då göra när en medlem dör. Än så
länge finns det inga regler om arvsrätt till
ett kooperativs” förmögenhet. Men problemet blir förr eller senare aktuellt.
Skulle man lösa det så att en medlems arvingar får rätt till en icke utbetald andel i
vinst ligger det nära till hands att uppfatta
denna som en delägarandel. Sedan är det
inte långt kvar till att ge regler om hur så-
dana andelar kan säljas och köpas. I juridiken gäller som på andra områden att
har man sagt A får man också säga B. De
som har engagerat sig i den kooperativa
verksamheten har naturligtvis ett starkt
intresse av att stärka sin rättsliga position. Blir kooperativen många och framgångsrika kommer institutionens rent
praktiska funktioner att bli viktiga och
regimen får ett tryck på sig att gå vidare.
Än så länge är kooperativen inte så
många. Den l oktober 1987 skulle 8 000
kooperativ med tillsammans 80 000 arbetare ha bildats. I Moskva hade det bildats 657 kooperativ, 183 för produktion
av konsumtionsvaror, 138 för husreparationer, 41 för bil- och TV-reparationer
och 83 inom restaurantbranschen. Förmodligen gör oppositionella element
inom byråkratin motstånd mot reformiden genom att fördröja tillkomsten av
kooperativ. Det finns nämligen en bekymmersam faktor att räkna med. Tänk
om kooperativen med deras kapitalistiska
grundkonstruktion och möjligheter till fri
prisbildning blir för effektiva? Sådant kan
leda till avundsjuka och ovilja hos de vanliga lönearbetarna och svårigheter för de
statliga företagen.