Erik Anners; En pliktskyldig historia
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
ERIK ANNERS:
En pliktskyldig historia
Det är bra sorgligt. Först skriver en sa begå-
vad och spirituell herre som Tage Erlander
memoarer, vars make i långtråkighet sällan
skådats. Sedan kommer Torsten Nilsson, lika begåvad, om också mer präglad av tung
kraft och blodfullt gott humör än sin förre
partichef, med minnesbilder: ”Människor
och händelser i Norden” (Tidens förlag),
som är ännu ledsammare att läsa.
Man letar förgäves igenom 40 l sidor (!)
för att åtminstone hitta något nytt eller åtminstone intressant. Men tyvärr är det i särklass bästa i boken författarens första en och
en halv sida, där han med okonstlad inlevelse ger några bilder från ett par sommarlov.
Han slutar dessa så här: ”På avstånd slamrade tågen mellan Malmö och Simrishamn och
lokomotivens visslingar indelade tiden sä-
kert som en klocka. Drängarna ställde sina
rovor efter tidtabellen men stundom stannade de, när tågen om vintern körde fast i snö-
drivorna.”
Det är god litt:’:ratur. T änk, om Torsten
Nilsson fortsatt i den stilen. Men det gör han
inte. I stället serveras läsaren ett antal porträtt av socialdemokratiska förgrundsgestalter från anno dazumal, som författaren försöker sätta in i sina tidsmiljöer i belysning av
egna upplevelser. En så svår uppgift överstiger synbarligen Torsten Nilssons förmåga.
Bl a visar han med all önskvärd tydlighet att
han inte har vare sig den historiska eller utrikespolitiska bildning, som är nödvändig.
Vi skall inte tala om stilistiken. Han skildrar gestalter, som ur hans egen synvinkel i
regel är upphöjda eller åtminstone högt respekterade. Möjligen för att komma i nivå
med dem skriver han på ett språk som snarast påminner om högborgerlig stilkonst på
1920-talet. Kort och gott, boken avger både
till stil och innehåll en omisskännlig doft av
pekoral.
Därom vore nu inte stort mer att säga, om
inte hans minnesbilder – liksom Erlanders
– på sitt sätt var så avslöjande. Socialdemokratins civilisatoriska insats i vår historia är
beundransvärd, det torde ingen förneka.
Men hos Torsten Nilsson låter det som om
allt gott i detta samhälle kommit ur Partiets
och Fackföreningsrörelsens arbete. Riktigt
så gick det ändå inte till när Lort-Sverige
blev välfärdsstaten. Det fria näringslivet
och det trofasta ämbetsmannanitet hade också sin andel. Men det vet författaren förmodligen inte så värst mycket om. Inte heller tycks han nämnvärt förstå sig på det enkla faktum, att hans politiska motståndare
även de menade väl med hela folket, även
om de utgick från andra värderingar och
verklighetsbedömningar än vad arbetarrö-
relsen gjorde. Hans pliktskyldiga partihistoriska bidrag blir därför på sitt sätt lika på-
frestande som Erlanders. Särskilt förbluffas
man över hans varma uppskattning av den
danske partivännen Stauning.
Nu har han lovat att skriva om sin tid som
utrikesminister också. Är det förmätet att
hoppas att han i stället för att försöka skriva
historiska biografier ville berätta rakt fram
om hur han själv upplevde den tiden? Då
kanske han rentav skulle prestera både läsbar litteratur och något av verkligt politiskt
intresse.
ERIK ANNERS:
En pliktskyldig historia
Det är bra sorgligt. Först skriver en sa begå-
vad och spirituell herre som Tage Erlander
memoarer, vars make i långtråkighet sällan
skådats. Sedan kommer Torsten Nilsson, lika begåvad, om också mer präglad av tung
kraft och blodfullt gott humör än sin förre
partichef, med minnesbilder: ”Människor
och händelser i Norden” (Tidens förlag),
som är ännu ledsammare att läsa.
Man letar förgäves igenom 40 l sidor (!)
för att åtminstone hitta något nytt eller åtminstone intressant. Men tyvärr är det i särklass bästa i boken författarens första en och
en halv sida, där han med okonstlad inlevelse ger några bilder från ett par sommarlov.
Han slutar dessa så här: ”På avstånd slamrade tågen mellan Malmö och Simrishamn och
lokomotivens visslingar indelade tiden sä-
kert som en klocka. Drängarna ställde sina
rovor efter tidtabellen men stundom stannade de, när tågen om vintern körde fast i snö-
drivorna.”
Det är god litt:’:ratur. T änk, om Torsten
Nilsson fortsatt i den stilen. Men det gör han
inte. I stället serveras läsaren ett antal porträtt av socialdemokratiska förgrundsgestalter från anno dazumal, som författaren försöker sätta in i sina tidsmiljöer i belysning av
egna upplevelser. En så svår uppgift överstiger synbarligen Torsten Nilssons förmåga.
Bl a visar han med all önskvärd tydlighet att
han inte har vare sig den historiska eller utrikespolitiska bildning, som är nödvändig.
Vi skall inte tala om stilistiken. Han skildrar gestalter, som ur hans egen synvinkel i
regel är upphöjda eller åtminstone högt respekterade. Möjligen för att komma i nivå
med dem skriver han på ett språk som snarast påminner om högborgerlig stilkonst på
1920-talet. Kort och gott, boken avger både
till stil och innehåll en omisskännlig doft av
pekoral.
Därom vore nu inte stort mer att säga, om
inte hans minnesbilder – liksom Erlanders
– på sitt sätt var så avslöjande. Socialdemokratins civilisatoriska insats i vår historia är
beundransvärd, det torde ingen förneka.
Men hos Torsten Nilsson låter det som om
allt gott i detta samhälle kommit ur Partiets
och Fackföreningsrörelsens arbete. Riktigt
så gick det ändå inte till när Lort-Sverige
blev välfärdsstaten. Det fria näringslivet
och det trofasta ämbetsmannanitet hade också sin andel. Men det vet författaren förmodligen inte så värst mycket om. Inte heller tycks han nämnvärt förstå sig på det enkla faktum, att hans politiska motståndare
även de menade väl med hela folket, även
om de utgick från andra värderingar och
verklighetsbedömningar än vad arbetarrö-
relsen gjorde. Hans pliktskyldiga partihistoriska bidrag blir därför på sitt sätt lika på-
frestande som Erlanders. Särskilt förbluffas
man över hans varma uppskattning av den
danske partivännen Stauning.
Nu har han lovat att skriva om sin tid som
utrikesminister också. Är det förmätet att
hoppas att han i stället för att försöka skriva
historiska biografier ville berätta rakt fram
om hur han själv upplevde den tiden? Då
kanske han rentav skulle prestera både läsbar litteratur och något av verkligt politiskt
intresse.